Martin skriver.
Medeltidsveckan på Gotland har både anhängare och belackare. Den är så stor att två personer som deltagit var för sig och som möts efter veckan och berättar för varandra vad de upplevt, har två helt olika berättelser om veckan man varit med om.

Alla har inte varit med om gudstjänsterna i domkyrkan under medeltidsveckan. Men många har. Jag har varit med om att första söndagens högmässa samlat 400 deltagare. Jag tror att jag stannar vid högmässan, även om det finns mycket att skriva om alla åtta dagarnas gudstjänstliv, både morgon, middag och kväll.

Vi har en kyrka som invigdes 1225. Vi har i många år haft en kör som specialiserat sig på medeltida liturgisk musik, Schola Sancti Jacobi från Stockholm. (Det var de som sjöng vid minnesstunden efter Battle of Wisby 2011). Tillsammans skapar rum och sång en atmosfär som stämmer sinnet till andakt. Ordningen för högmässan känner den vane igen sig i. För den ovane – och de är i flertal – är det helheten i ord och toner, rörelser och synintryck, och doft av rökelse, som åstadkommer upplevelsen.

Även om man inte förstår med sitt förstånd så kan man ta till sig med sitt hjärta. Det var ju så som den kristna tron slog rot i vårt land. Det var inte Ansgars predikan. Det var riten, kulten, som attraherade nordens människor redan tidigare. När gotlänningar och andra hade farit längs Rysslands floder och kommit till Konstantinopel trodde de att de kommit till himmelen när de var med om gudstjänsten i Hagia Sophia. De tog med sig präster hem för att få en flik av himmelen också i sitt land. Jag tror att det är därför en högmässa i medeltidsveckan har samlat 400 deltagare. Jag vill tolka det som att de söker en flik av himmelen, med alla sina sinnen.

Vår nutida svenskkyrkliga ordning för högmässa skiljer sig inte mycket från mässan i Linköpings stift omkring år 1450. Det är samma struktur, samma moment, en del förändring i framför allt nattvardsbönerna. Det är sättet att utföra gudstjänsten som har förändrats. Men i själva ordningen finns det en kontinuitet. Samtidigt är den nutida svenskkyrkliga och den nutida romerska mässordningen tvillingsystrar. En höst fanns det några polska hantverkare verksamma i Visby. De var så klart katoliker, men de kom söndag efter söndag till domkyrkan. I den medeltida katedralen kände de sig mer hemma än i den modernt inredda katolska kyrkan.

För att fira en medeltidsinspirerad mässa behöver man inte nödvändigtvis en romersk katolsk präst. Den rit han följer är inte mer medeltida än den svenskkyrkliga. Det går lika bra med en svenskkyrklig präst. Nu skriver jag om svenska förhållanden; det är inte riktigt samma sak på kontinenten.

Vi har firat många högmässor i medeltida ton i domkyrkan under årens medeltidsveckor. Det handlar om hur man klär ordningen i sång, ceremonier, rörelser, doft – det jag brukar kalla att ge gudstjänsten gestalt. Tänk en pjäs av Shakespeare, ta till exempel Hamlet. Om man låter handlingen utspela sig på medeltiden eller på tjugotalet är det fortfarande samma pjäs, men gestaltandet skiljer sig. Rekvisitan och aktörernas rörelser blir olika.

När vi har gett högmässan i medeltidsveckan den medeltida gestalten är det fortfarande samma högmässa. Det är därför som den förre domprosten brukade säga: Där ute leker dom medeltid; här inne gör vi den på riktigt.