Nu är det är sommar i nådens år 1375.
Jag anlände med min kone till Rønne hamn för att utföra min herre ärkebiskopens uppdrag på Bornholm. Det är inte riktigt enligt kanonisk lag för en kanik att ha en kone. Men det har sina orsaker och dem ska jag inte gå in på här.
Ärkebiskop Niels är stort intresserad av ärkesätets gods och jordar och har låtit upprätta en jordebok över allt kyrkans gods. Det är ett av mina uppdrag här på ön, att göra de gamla förteckningarna aktuella. Men det finns också andra, som är mera secreta. Bland dem gäller att komma med förslag till ärkebiskopen om vilka män som han kan upphöja till väpnare.
Ärkebiskopen är nämligen inte endast en boklärd man. Han är också klok i det världsliga och vill förbereda sig för en tid där inte kung Valdemar längre är den starke och trygge försvararen av lag och ordning i det vidsträckta riket. Mecklenburgare, lübeckare, sjörövare, vem kan veta vad som kan hota fred och laglighet i vårt land. Förtänksamhet är en dygd.
Så går vi då i land på den bornholmska klippön och beger oss till vårt sommarviste. En avlägsen släkting på mitt möderne är storman på Bornholm och bor på sin gård i Hænnings herred vid Østerlars. Det är dit vi styr färden för att bo där i hans gård.
Alltsedan våra allra tidigaste förfäder bosatte sig här uppe i nord har Bornholm och Skåne hört samman och varit som ett och detsamma. Handel och släktskap har förenat dessa delar. Så är det ännu i detta nådens år och det finns närmare och fjärmare släktband oss emellan.
Kanske är det just för denna släktskaps skull som det var jag som blev utsedd av biskopen. En annan emissarie skulle måst bo på Hammershus, men jag som har släktband, även om de är tunna, skulle inte kunna välja annat än att bo hos en frände. Det kan också vara till gagn för mitt uppdrags skull att bo på det här sättet istället för i den avlägsna borgen på Hammaren. Så hade den kloke ärkebiskopen sagt. Och framför allt är det mera bekvämt för min kone och mig. Så tänkte jag, när jag stod inför biskopen i hans Lundagård.
Men det kommer dock inte att bli några kvällar med släktminnen, för min frände har sedan länge avgivit ett pilgrimslöfte att bege sig till Sankt Jacobs grav, och har nyligen rest från Bornholm. Detta gör hans gästvänskap ännu mera värdefull. Ty han har också till oss lämnat sitt hus och sin kammare. Här blir det oss gott att leva och att utföra det uppdrag som anförtrotts åt mig, Morten kanik.
