En blogg om vävning

Jag, Morten, såg dagens ljus i Östra Göinge i det nordligaste Skåne, bland det frihetssinnade folk som bebodde de vidsträckta skogarna i gränslandet. Som liten blev jag av mina föräldrar förd till Bäckakogs kloster, brödernas av premonstratenserorden nya plats, för att lära det som en tidens yngling borde kunna. Vad vackert klostret låg, på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön. De gamla kunde fortfarande benämna den västra sjön för Upmathung, som betyder “övre sankmarken”. Den andra sjön är uppkallad efter ön i dess mitt, Ivön. Det var inte mer än hundra år sedan ärkebiskopen Andreas Sunesen bodde där på ön som eremit de allra sista åren av sin levnad. Det var ofta jag fick höra berättelser om honom. Särskilt spännande var den om hur han deltagit i Valdemar Sejrs korståg i Estland. Det väckte min nyfikenhet på världen bortom göingsskogarna.

Korherrarna i Bäckaskog ville ge mig en vidare fostran, i akt och mening att få mig intresserad av deras livsform. Därför planerade de att sända mig till ett av ordens stora centra här i Norden, till Børglum kloster i Vendsyssel på Nordjylland, norr om Limfjorden. Klostret är ett biskopssäte och har en utmärkt skola.

Vägen dit gick längs Hallands kust, ända upp till Dragmarks kloster, som också kallas Marieskog. Det var premonstratensernas kloster, några år yngre än Bäckaskog och där hade korherrarna en akademi för yngre adelssöner.

Den bästa vägen att ta sig från norra Skåne till nordligaste Jylland var längs den halländska kusten för att sedan ta en båtlägenhet över Kattegatt till jutarnas land. Det var mycket farligare att färdas landvägen över öarna i denna kongelöse tid. Grev Gert var mäktig och hans fiender farliga. “Den kullede greve” var herre över halva Danmark. I freden i Kiel ökade hans herradöme med Nørrejylland. Men Vendsyssel norr om Limfjorden räknades inte dit.

Børglums stift eller Vendsyssel stift, var biskopens. Hans korherrar var av premonstratensernas orden. Det var tre jyske stift som hade upprättats på Sven Estridsens tid, år 1060: Århus, Viborg och Børglum. Min orden kom lite senare dit, efter en tid med de svarta augustinerkorherrarna. Kanske hade Bernhard av Clairvaux inspirerat ärkebiskopen Eskil, som var hans nära vän, att kalla in min orden till Danmark.

Vilken akademi bröderna hade grundat och utvecklat här! Klostret räknades för att höra till den europeiska andliga eliten. Här stannade jag i flera år och blev själv kanik.

Under mina studieår träffade jag och blev god vän med en adelsyngling av ätten Bild. Hans släkt hade sitt huvudsäte där i Vendsyssel och ynglingen hette Niels Jensen. Han skulle så småningom bli ärkebiskop i Lund, den förste från Jylland efter en rad av skånska stormanssöner. Men det låg längre fram i tiden då.

Under åren som kom höll vi kontakt och vänskap vid liv. Valdemar började sin kungabana just i våra trakter i det nordligaste Jylland, i avtal med holsteinare och panthavare. Niels kom snabbt med på banan och han blev fältpräst hos kungen. Det var 1340 och grev Gert fanns inte längre, för natten till 1 april samma år hade han blivit dräpt av Niels Ebbesen.

I Børglum kloster stannade jag ännu några år medan min vän Niels Jensen Bild följde med Valdemar uppåt och blev kanik, först i Roskilde och sedan i Lund. Och samma år som Valdemar erövrade Gotland såg kungen till att Niels blev ärkebiskop i Lund och då reste han genast till Avignon för att vigas till sitt ämbete av påven, Innocentius VI.

När han precis kommit hem igen med palliet i sin packning och fått tillbaka Bornholm av kungen hände det sig att ett skepp strandade på ärkebiskopens ö. Med skeppet färdades en adelsfröken, Elisabeth av Holstein, grev Gerts dotter, som var på väg för att vigas med den svenske unge kungen Håkan. Några svenska adelsmän och biskopen i Linköping, Nils Marcusson, hade gjort upp detta brudköp med hertig Henrik, Elisabeths broder. Svenskarna hade nämligen brutit trolovningen mellan Håkan och Valdemars tioåriga Margrethe i ilska över att Valdemar erövrat Gotland.

Men min ärkebiskop höll Elisabeth fången på Hammershus så länge att det kunde bli bröllop mellan kung Håkan och kung Valdemars tioåriga dotter prinsessan Margrethe, den 9 april 1363 i Kjøbenhavn. Vid detta tillfälle läste Niels sin första mässa, som det senare sades. Nå, som ärkebiskop kanske, men det där med första mässfirandet vet jag nog bättre än hans krönikörer.

Det var medan Niels höll Elisabeth i förvar på Hammershus som han skickade bud efter mig. Han hade fullt med andra kaniker runt sig i Lund, augustinerkorherrarna i kapitlet, men han behövde en emissarie, en som han kände och litade på. Han behövde mig för att spörja om vissa förhållanden i det svenska riket.

Han hade lärt känna biskopen i Linköping, Nils Marcusson, på den tid när denne var kyrkoherde i Malmö och nu ville han skicka bud om ting som jag här inte kan berätta. Det uppdrag jag anförtroddes blev en lycka för mig, för så som hela utvecklade sig skulle det betyda en lyckosam förändring i mitt liv.

På ärkebiskopens uppdrag ställde jag alltså färden mot Linköping, bara för att finna att linköpingsbiskopen blivit landsförvist av kung Magnus och tillsammans med flera adelsmän sökt sin tillflykt till Visby. Det var mitt i den bistra vintern i början av 1363 som jag lyckades få en förbindelse mellan Öland och Gotland, för att i Visby kunna möta biskopen i hans kapitelhus.

När jag kommit i land i Klintehamn begav jag mig mot Visby och det var samma väg som kungen själv hade tagit halvtannat år tidigare, fast han minsann inte hade behövt utstå snö och kyla den torra sommaren 1361, så som jag nu fick göra.

Väl i staden fick jag husrum hos en av Visbys ansedda borgaränkor, och där blev jag kvar, även efter att jag utfört mitt uppdrag från ärkebiskop Niels till biskop Nils.

Visby är en stad som tycks avlägsen för många, men ligger ändå mitt i det centrum som är så betydelsefullt för handel och samfärdsel, krig och erövringar. Livet kring packhus och i en halvsnes kyrkor är livligt och språken blandas i staden och resandes berättelser gör kvällarna på krogarna kortare.

Mitt uppdrag var inte uppenbart för fler än det gällde, och att jag var av premonstratensernas orden blev inte utropat på gator och i gränder. Staden andliga liv präglades starkt av svartbröder och gråbröder, så som man kallade dominikanerna i S:t Nicolai och fransiscanerna i Sancta Karin. Nog tyckte jag att de allt var lite moderna, bägge de där ordnarna, och ungdomliga i jämförelse med min. Dock fanns där en del goda och lärda teologer att samtala med, särskilt bland de svarta.

Men mest ändå var livet i hemmet bakom packhuset det som jag trivdes allra bäst med. Där härskade hon som blev min kone och här ville jag stanna.

Så en dag efter flera år fick jag ett brev från min vän ärkebiskop Niels i Lund. Han hade efter många uppdrag i rikets råd som förhandlare om fred, efter krigen mot vår kung, till sist 1373 fått ro att sörja för sitt eget och börjat göra föranstaltningar mot den rättslöshet som spridit sig inom hans förvaltning under hans frånvaro. Han hade nu fått ro att utarbeta sin “paltebog”, en förteckning av allt kanik- och vikariegods som hörde till ärkestiftet. Och nu ville han om igen ha min hjälp.

Han ville att jag skulle resa till Bornholm och vara honom behjälplig där. Uppdraget ville han omigen att någon med hans särskilda förtroende skulle utföra. Om det uppdraget har jag berättat förut. Därför lämnade vi, min kone och jag, den muromgärdade staden och gav oss ut på en äventyrsfylld resa från kungens ö till ärkebiskopens ö i Östersjön i detta nådens år MCCCLXXV.