Tänk på att lägga snoddarna på långsidan för att bläddra i boken.
Åsa har studerat medeltida boksnoddar och tillverkat sådana. Hon skriver om dem på annan plats.
Jag har i hela min prästtid, i mer är 35 år, använt mig av snoddar, eller band, för att snabbt hitta rätt ställe i missalet, gudstjänstboken. I sådana böcker är det nödvändigt att det finns band.
Min första gudstjänstbok var Gleerups Missale från 1942, som jag fick som gåva av protopresbytern Christofer Klasson. Det var hans första och enda missale. Han hade gått över till den orthodoxa kyrkan och jag fick hans altarbok.
Den har fyra snoddar. På den tiden var det tillräckligt. Det fanns inte så värst många alternativ att hålla reda på. Snoddarna är väldigt korta – man kan inte dra dem runt hörnet.
Jag vet inte om de har blivit kortare av att boken användes flitigt under hans och min tid under sammanlagt fyrtio år. Det är viktigt att snoddarna är tillräckligt långa. Kanske är det opraktiskt när boken är ställd i hyllan, men praktiskt nödvändigt när man ska använda boken.
När efterföljaren till det Gleerupska missalet gavs ut 1988 svarade jag själv för redigeringen av Verbums utgåva. Det har sex snoddar. Så som jag själv kom att använda den boken är det minst så många som behövs. Boken innehåller endast det material som kyrkomötet beslutade 1986.
Kyrklig förnyelse gav ut ett nytt missale 2008, med ett utökat gudstjänstmaaterial. Den boken har inte mindre än åtta snoddar.
Både Verbums och Kyrklig förnyelses gudstjänstböcker har olikfärgade, långa snoddar, som är nästan 1,5 gånger diagonalen på boken. Det här är användarvänligt. Det märks att det är användare som utformat böckerna.
Snoddarna hör till boken och sitter fast i ryggen. Men om man har en bok där man tycker det inte finns tillräckligt med snoddar, eller de saknas helt, vad gör man då?
En normal psalmbok har två snoddar, men borde behöva kanske minst fem. Vanligtvis är det fyra psalmer och så en snodd på söndagens texter.
Man kan göra som som Åsa ska göra, tillverka sina egna snoddar.
