Åsa skriver.
Peter Ahlqvist skriver om att utveckla det historiska återskapandet genom att också ta med den sociala biten, att “leva medeltid”. Om gruppens medlemmar – Peter är medlem i Albrechts bössor – på ett autentiskt sätt visar hur de hör samman i familjeband och hur hierarkin är, då blir också förmedlingen till besökarna mer spännande och rättvisande. Peter vill också för sin egen skull leva medeltid under hela dygnet, även när besökarna gått hem.

I ett sista avsnitt diskuterar han kring begreppet persona och kommer fram till att det kan vara ett sätt att ge en bakgrundsbild och en stabilitet till det medeltida liv man vill gestalta. Vet man vem man är, då vet man också vilka sorts kläder man ska bära, vilken sorts utrustning man ska ha, hur man uppträder mot andra etc. Däremot menar Peter att man ska inte spela den personen.

När vi läste det här tänkte vi: men så här gör man väl! Det är en självklarhet för oss. Varför då?

I förra avsnittet skrev jag om hur man i medeltidsveckans begynnelse uppmande folk att skaffa sig en medeltida identitet och ett medeltida namn. Det fanns listor med namn från det medeltida Visby och andra hanseatiska städer. Tanken var att man skulle få medeltiden “in på kroppen” och sätta sig in i hur den personen kunde ha levt. Här var det inte fråga om att visa upp medeltid för besökare utan att leva den själv. Och det gjorde vi!

Jag har varit med om varenda medeltidsvecka sedan starten 1984. Det första året/åren (då var det de två söndagarna som gällde) gick jag mest omkring. Sedan blev jag några år kringvandrande kringelförsäljare, mest för att ha något att göra – att vara någon.

Så kom tiden i Gutars bågskyttar. På tornerspelsplatsen måste man ha ett namn. Jag blev Åsa vävare, eftersom vävning är min moderna profession. Därmed var min identitet fastlagd! I motsats till flertalet skyttar, som helst ville framstå som yrkesbågskyttar, framhöll jag mig som en civil person som lärt sig att använda långbågen och då också deltog i de tävlingar som anordnades i samband med tornerspelen. Vi hade några livliga diskussioner inom föreningen om kvinnor överhuvudtaget borde kunna vara med – och om de kunde, så skulle de givetvis ha manskläder. (Från allra första början var alla klädda i tvåfärgade bomullskoltar á la Bockstensmannen, men det hade redan blivit mer individuell klädsel innan jag kom med). Slutresultatet blev att härolden, istället för att annonsera ut bågskyttarna “från de djupa skogarna i Buttle”, annonserade ut att hertigen sänt bud till alla bågskyttar på Gotland om en tävling. Därmed kunde vi alla, oberoende av identitet, delta.

Runt identiteten som vävare har jag sedan försökt att sätta in mig i ett medeltida samhälle med en berättelse om mitt liv – vilka möjligheter fanns och var hamnar jag i det medeltida samhället?

Martin kom in i mitt liv och inkorporerades även han i den medeltida berättelsen. Men vår bakgrundsberättelse skriver vi vid ett annat tillfälle. Den är inte heller viktigt i det här sammanhanget. Det viktiga med den är att den ger oss material för vårt återskapande, den håller ihop våra dräkter och övrig utrustning till något helt.

Vi bygger alltså vårt återskapande på att vi har en medeltida identitet och att det finns en berättelse om våra liv. Det är inte något vi återger för besökare, men det ger en mening till vad vi gör och förhoppningsvis gör det vårt återskapande mer autentiskt. Vi upplever det här som mycket spännade och det tvingar oss att tänka oss in i det medeltida samhället.