Bornholms Venneskreds har ett medlemsblad – Herolden. Vi blev ombedda att skriva lite om våra erfarenheter från veckorna i stormannens kammare. Det blev nu inte riktigt den artikel vi tänkt skriva, det blev istället

Fru Åsas sommarminnen

Hösten börjar dra in över Gotland.
Visbys gator, som på sommaren fylls av besökare från när och
fjärran, blir allt tommare. De tillresande handelsmännen stänger
sina kontor och seglar hem. För oss som är bofasta börjar snart
tiden när gillena samlas för fester och överläggningar.

Jag har dragit mig tillbaka för att
skriva ner min berättelse om resan till Bornholm med Morten kanik.

Strax efter sancthans bröt vi upp från
Visby och seglade till Åbo. Kaniken var sänd dit i något uppdrag.
Jag fröjdade mig över att i Åbo var det stor marknadshelg med
köpenskap och allt som hör till en marknad. Mina inköp var dock
sparsamma, det bästa var ett litet bryne av en särskild sorts sten,
som bara finns däröver. Kaniken har sedan länge ett stort till
sina knivar, nu har jag ett eget litet till mina nålar.

Efter några dagar färdades vi hela
vägen ner till Bornholm, där kaniken hade ett särskilt och hemligt
uppdrag som utsänd av ärkebiskop Niels. Där på ön finns hans
släkting, storman Henning, som har sin befästa gård i Österlars.
Eftersom Henning hade rest med sin fru på pilgrimsfärd fick vi ta
hand om hans gård under vår vistelse på ön. Och bo i hans
kammare.
Det blev händelserika veckor. Kaniken
hade sitt att sköta och jag fick helt plötsligt ansvar för gårdens
inre liv. Tjänstepigor fanns det inte många till hands och vårt
eget folk dröjde med sin ankomst, så jag fick själv ta tag i att
få kammaren i ordning. Henning hade varit borta ett längre tag så
kammaren hade stått obebodd och behövde en rejäl genomgång. Det
tog sin tid att skura golvet, men belöningen kom när golvet torkat
och jag med bara fötter gick på de breda, lena golvtiljorna. Med
golvet skurat, alla möbler avtorkade och kammaren genomvädrad så
var den färdig att ställas i ordning för vårt boende.

Vi hade med oss våra egna textiler,
framför allt för att kunna bädda upp den fina sängen. Kaniken var
mån om att kunna ta emot sina gäster på ett ståndsmässigt sätt,
och jag hade inget emot att visa vad min vävverkstad kan åstadkomma.

Sängen utrustades med två
halmmadrasser med frisk halm. Ovanpå dem lade jag vår
fjädermadrass, som är så skön att sova på. Därpå den stora
gemensamma fjäderkudden som går över hela sängens bredd och så
var sin liten dunkudde. Linnelakan och en fin yllefilt. Kring sängen
hängde jag de röda sångomhängena i kamgarn med invävda
silkesränder som kaniken bett mig väva just för det här
tillfället. Här sov vi gott!

På bänkarna lade jag ut dynor av
diverse olika vävnader och broderier. Över vår stora gotländska
kista, som vi forslat våra tillhörigheter i, bredde jag ett grönt
ylletäcke. Ett liknande hängde jag upp bakom den plats där kaniken
skulle sitta för att ta emot sina gäster.
Ett bekymmer var att jag inte tagit med
någon större mängd med dukar för bordet, jag hade räknat med att
Henning skulle ha lämnat sådant kvar på gården. Men ikke! Jag
upptäckte också att det hade behövts mer vävar för att hänga
upp på väggarna. Inte heller fanns det några hyllor för att sätta
upp våra krus och tallrikar på. Jag talade med gårdens folk om det
gick att ordna med något sådant innan nästa sommar när vi kommer
tillbaka.

Efter några dagar kom vårt
tjänstefolk och tog kökshuset i besittning. Dagtid strömmade
människor genom vår kammare i olika ärenden. Det blev inte så
mycket gjort av de sömnadsarbeten jag tagit med mig.

Utanför gården hade ett antal
hantverkare och försäljare slagit upp sina tält. Här fanns också
en av skatteuppkrävarna på ön. Med honom hade kaniken en hel del
samtal om förhållandena på Bornholm. Själv hade jag stort nöje
av att lyssna till dessa träffar och samtal. I stort sett varje
kväll var vi inbjudna att dela afton måltider med folket i
Katarinagillet och Laurentiuslauget. Det var en skön och lugn
kontrast till dagarna med många besökare från nära och fjärran.

Vi hade också några egna lugna
kvällar när vi dukade upp i kammaren med vårt medhavda geråd, och
så gott det gick med de enkla dukar som fanns att tillgå. Det får
bli bättre nästa år!

Vad kanikens uppdrag handlade om hade
han bara delvis berättat för mig. Jag fick dock vara med om några
spännande tillfällen. En dag kommer skatteuppkrävaren in och
berättar att en annan skatteuppkrävare blivit mördad i Hassle.
Kaniken fick då omedelbart ge sig dit för att ta tag i vad som hänt
och försöka reda ut situationen. Hur det gick vet jag inte, bara
att han kom hem med några tunga kassar som ska forslas vidare till
ärkebiskopens fogde.

En annan gång kom ett ilbud om att tre
av öns kyrkor haft besök av tjuvar som till och med stulit själva
fattigbössorna. Och ännu värre dagen efter när det var ”trussel”
mot en bank och ett värdshus. Då undrade en del av befolkningen om
sådana händelser hade med kanikens närvaro att göra. En hel del
hörde jag när jag satt där i kammaren med min sömnad. Kaniken
delade också sina tankar och bekymmer med mig under nattliga timmar.
Men det förtroendet vet jag att inte svika.

Våra veckor på Bornholm gick fort och
var omväxlande. Jag njöt av omväxlingen från den stora
hansestaden Visby och av samvaron med befolkningen på ön. Här har
vi fått många vänner. Jag har förstått att kaniken kommer att
behövas här även nästa sommar så jag gläder mig att komma
tillbaka. Jag låter honom inte resa ensam, han behöver någon som
ser om honom, och ser till att han återvänder väl till Visby,
efter uträttat värv i biskop Niels tjänst.