Den 5 april skrev jag “I sommar är det året 1376” för att ge en bakgrund till att Morten kanik och Fru Åsa återvänder till erkebispens Bornholm året efter det första besöket.

Nu är det Valdemar Atterdags dotterson Olof som är kung, men den som egentligen styr är hans mor Margareta. Ärkebiskop Niels Jensen har valt sida och stöttar Margareta och hennes son.

Jag skrev att “Niels tänker nog att Margareta /…/ ärligt vill kyrkan väl, uppfostrad som hon är av ett helgons dotter. Nå, processen att kanonisera Birgitta av Vadstena kommer inte igång förrän ett år senare, men ingen må förtänka om Nils har aningar åt det hållet och kontakter med påven Gregorius XI.”

Jag gjorde ett rimligt antagande, tycker jag. Döm om min förvåning när jag i dag i hyllan hittade en bok jag en gång fått efter min far: Allan Green: “Biskopar i Lunds stift. 1060-1637 och händelser kring dem” (1973).

Där läser jag: “Ärkebiskop Niels Jensen var en man med vidsträckta intressen. År 1375 fick han av påven Gregorius XI uppdraget att tillsammans med biskopen i Odense skaffa sig närmare kännedom om Birgittas levnad och de under som tillskrevs henne. Detta skulle vara som en förberedelse till hennes helgonförklaring.”

Att det var betydligt mer än aningar som Niels hade om kanoniseringen, det hade jag ingen aning om.

Men att Margareta skulle vara uppfostrad av ett helgons dotter? Jo, den som hade hand om Margareta under hennes uppväxt på Akershus i Norge var Märta Ulfsdotter.

“Margretes hofmesterinde blev Merete Ulfsdatter, en datter af Den hellige Birgitta, /…/ . Margrete blev opdraget sammen med hofmesterindens egen datter Ingegerd, der var nogle år yngre end Margrete, og Merete Ulfsdatter brugte riset ligeligt på dem begge, som det fremgår af den tradition der senere optegnedes i Vadstena Kloster.”

(cit från www.denstoredanske.dk: Danmarkshistorien, Mod Kalmarunionen, Barnedronningens opvækst.)