En blogg om vävning

Åsa skriver.
Peter Ahlqvist skriver om att utveckla det historiska återskapandet genom att också ta med den sociala biten, att “leva medeltid”. Om gruppens medlemmar – Peter är medlem i Albrechts bössor – på ett autentiskt sätt visar hur de hör samman i familjeband och hur hierarkin är, då blir också förmedlingen till besökarna mer spännande och rättvisande. Peter vill också för sin egen skull leva medeltid under hela dygnet, även när besökarna gått hem.

I ett sista avsnitt diskuterar han kring begreppet persona och kommer fram till att det kan vara ett sätt att ge en bakgrundsbild och en stabilitet till det medeltida liv man vill gestalta. Vet man vem man är, då vet man också vilka sorts kläder man ska bära, vilken sorts utrustning man ska ha, hur man uppträder mot andra etc. Däremot menar Peter att man ska inte spela den personen.

När vi läste det här tänkte vi: men så här gör man väl! Det är en självklarhet för oss. Varför då?

I förra avsnittet skrev jag om hur man i medeltidsveckans begynnelse uppmande folk att skaffa sig en medeltida identitet och ett medeltida namn. Det fanns listor med namn från det medeltida Visby och andra hanseatiska städer. Tanken var att man skulle få medeltiden “in på kroppen” och sätta sig in i hur den personen kunde ha levt. Här var det inte fråga om att visa upp medeltid för besökare utan att leva den själv. Och det gjorde vi!

Jag har varit med om varenda medeltidsvecka sedan starten 1984. Det första året/åren (då var det de två söndagarna som gällde) gick jag mest omkring. Sedan blev jag några år kringvandrande kringelförsäljare, mest för att ha något att göra – att vara någon.

Så kom tiden i Gutars bågskyttar. På tornerspelsplatsen måste man ha ett namn. Jag blev Åsa vävare, eftersom vävning är min moderna profession. Därmed var min identitet fastlagd! I motsats till flertalet skyttar, som helst ville framstå som yrkesbågskyttar, framhöll jag mig som en civil person som lärt sig att använda långbågen och då också deltog i de tävlingar som anordnades i samband med tornerspelen. Vi hade några livliga diskussioner inom föreningen om kvinnor överhuvudtaget borde kunna vara med – och om de kunde, så skulle de givetvis ha manskläder. (Från allra första början var alla klädda i tvåfärgade bomullskoltar á la Bockstensmannen, men det hade redan blivit mer individuell klädsel innan jag kom med). Slutresultatet blev att härolden, istället för att annonsera ut bågskyttarna “från de djupa skogarna i Buttle”, annonserade ut att hertigen sänt bud till alla bågskyttar på Gotland om en tävling. Därmed kunde vi alla, oberoende av identitet, delta.

Runt identiteten som vävare har jag sedan försökt att sätta in mig i ett medeltida samhälle med en berättelse om mitt liv – vilka möjligheter fanns och var hamnar jag i det medeltida samhället?

Martin kom in i mitt liv och inkorporerades även han i den medeltida berättelsen. Men vår bakgrundsberättelse skriver vi vid ett annat tillfälle. Den är inte heller viktigt i det här sammanhanget. Det viktiga med den är att den ger oss material för vårt återskapande, den håller ihop våra dräkter och övrig utrustning till något helt.

Vi bygger alltså vårt återskapande på att vi har en medeltida identitet och att det finns en berättelse om våra liv. Det är inte något vi återger för besökare, men det ger en mening till vad vi gör och förhoppningsvis gör det vårt återskapande mer autentiskt. Vi upplever det här som mycket spännade och det tvingar oss att tänka oss in i det medeltida samhället.

I ett antal inlägg på sin blogg In deme jare Cristi funderar Peter Ahlkvist kring hur hans återskpande kan utvecklas från ett återskapande av enbart materiell kultur till att också innefatta den sociala aspekten – hur gestaltade sig livet, hur interagerade människor med varandra, familjeband, hierarkiska förhållanden etc. Det är viktiga funderingar Peter delar med sig av. I hans fall gäller det deltagandet i gruppen Albrecht bössor som visar upp livet i ett härläger.

Inläggen får oss, Martin och Åsa, att fundera vidare över hur vi ser på vårt eget “medeltida liv”. Främst handlar det om vår minigrupp Risma. Var befinner vi oss nu och hur vill vi utveckla vårt intresse?

I vårt återskapande utgår vi från våra moderna yrken, präst och vävare. För oss båda är det svårt, eller snarare omöjligt, att bortse från det som är en stor del av vår identitet. Det verkar också som om det kan lysa igenom den medeltida klädseln. Ett exempel är när Martin klädd i kort arbetskjortel får frågan: spelar du präst? Och jag vet att det syns när jag arbetar med någon textil att det här är mer än en hobby för mig.

Under jul- och nyår 2011/2012 har vi funderat tillsammans efter att ha läst Peters texter. I stället för att svara på Peters funderingar på hans blogg får det bli som ett antal inlägg på vår egen blogg.

Åsa börjar med en bakåtblick.
Min egen ingång i det medeltida återskapandet är medeltidsveckan på Gotland. Det var 1984 och det hela började som ett folkbildningprojekt för gotlänningarna. Man skulle inte bara klä sig i en medeltida dräkt, utan också skaffa sig en medeltida identitet. Tanken var att man på det sättet skulle lära sig mer om medeltiden. Under de första åren hölls det kurser, inte bara om den materiella kulturen – kläder, mat – utan också om hur man skulle föra sig – hälsa, röra sig – och om medeltidens kyrkliga liv. Här i Medeltidsveckans “ursprung” fanns faktiskt en hel del av det som Peter nu funderar över. Men här fanns inte boendet med, man deltog under dagarna och gick sedan hem till sig. Men det var något fantastiskt över de här första åren av medeltidsveckan, att vandra runt i de medeltida gränderna iförd medeltida kläder. Och de söndagliga marknaderna inne på Strandgatan, när det fortfarande fanns plats att röra sig. Grisar och lamm fanns det också plats för. Allt det här gav mersmak!

Nästa fas i “medeltideriet” var medlemskapet i Gutars bågkyttar. I många år innebar medeltidsveckan att medverka i tornerspelen som långbågeskytt. Gutars bågskyttar är nog mer att se som en skytteförening än som en medeltidsförening – klädda i medeltidskläder skjuts det långbåge och armborst. Jag började i föreningen tillsammans med mina två söner. Efter ett antal år (1996) kom även Martin med. Vi två reste så småningom med Gutars bågskyttar till Bornholms middelaldermarked – och upptäckte efter några år att vi ville mer med vårt medeltida liv än vad bågskyttarna ville. Tre år reste vi tillsammans med Gutars och anskaffade då en hel del eget bohag. En målsättning var att kunna ha vårt tält öppet och visa en så bra som möjligt inredning – med handvävda textiler!

När Gutars inte längre reste till Bornholm bildade Martin och jag den lilla gruppen Risma och fortsatte att resa till Bornholm.

Min farmor och farfar levde i Borås. En stor del av somrarna tillbringade man i Varberg. En sommar såg min farmor i en antikaffär ett par “traditionella halländska supglas” som hon köpte. Nästa sommar – och sommaren därpå – fanns i samma affär ännu ett par likartade supglas. Efter ett par år anade hon oråd, men tyckte om dem, och köpte ändå. Det blev 6 par sammanlagt. Min far försökte ta teda på om det funnits något sådant i Halland, men ingen har känt ingen dem. Vad vi tror så var det en smart kopparsmed som försökta att lura en godtrogen sommargäst. Han lyckades genom att sälja dem, men min farmor trodde inte på hans historia om de traditionellan supglasen. Men håll med om att de är fina. Vi har dem på jul till julsnapsen.

Två av dem har gått sönder när jag tagit lite hårt om dem vid årets putsning (det har hänt en gång tidigare, men är lagat). Här kan man se något av hur de tillverkats.

Om någon vet något om dem är jag tacksam för upplysningar.

I Hemslöjden nr 1 2010 läser jag om korgmakaren Mikael Svensson. Vid ett besök i sina hemtrakter i Blekinge möter han rejäla enekorgar. Det här är något han vill ägna sig åt. Han möter en korgmakare som lär ut sin konst – och han fortsätter att lära sig på olika sätt. Han ägnar sig åt ett enda hantverk och lär sig att behärska ett material. Den gamla korgmakaren säger att han aldrig kommer att bli en korgmakare, det är handtagen han inte är nöjd med. Men Mikael Svensson arbetar vidare och lär sig även att göra handtag – på sitt sätt. Efter 400 korgar vet han hur ett handtag ska göras.

Det här är berättelsen om hur man uppnår en hantverksskicklighet, genom att arbeta med en enda sak och att öva, testa och upprepa tills handgreppen sitter. Att lära sig sitt material och veta vad man kan göra med det. Det tar åratal av arbete.

Så läser jag om, och möter också i mina medeltida sammanhang, alla som vill pröva på så många olika hantverk som möjligt. Man väver band, testar silversmide, drejar – och upplever på så sätt glädjen i att göra något med händerna. Och jag funderar över om någon kommer att använda så mycket tid till ett enda hantverk att man som Mikael vill göra 400 korgar för att uppleva att man börjar behärska sitt hantverk.

Jag funderar över om vi håller på att tappa bort den övade handen. Handen som genom långvarig träning intiutivt “känner” sitt material och vet hur det ska behandlas och vad det kan användas till.

Glädjen att göra något med sina händer och se olika föremål ta form är något fantastiskt. Och intresset för att själv göra något ökar – prova det här, men prova också det här! Men hur många stannar i ett hantverk och lär sig att behärska det. Vi behöver de som har uthålligheten att göra 400 korgar för att lära sig – och som sedan fortsätter att utveckla sitt kunnande, annars kommer den djupa hantverkskunskapen att dö ut.