En blogg om vävning

Om man ska föreställa en vandrande försäljare på en medeltidsmarknad måste man ha något smått att saluföra. Det blev några bandgrindar, en del nystpinnar och en enda garnsticka.

If you are a pedlar on a medieval market you must have something small for sale. I made some rigid heddles, peg for making balls of yarn a single shuttle.

Bandgrindarna är en förenklad modell efter den lilla medeltida grinden från Väskinde på Gotland. Grindarna är inte bara till försäljning – de är också användbara i våra kurser i bandvävning.

The rigid heddles are a simpified version of the little medieval rigid heddle from Väskinde on Gotland. They are not only for sale – they are also useful when we have courses.

Nystpinnarna är gjorda av rundstav, gotländskt kärnvirke. Varför snida hela pinnen, när man kan köpa den färdigsvarvad. Här är några nystan som gjorts med en nystpinne.

The pegs are made from round billets, heartwood from Gotland. Why carve when you can buy it ready turned. Here some balls made with a peg.


Garnstickan har en traditionell form. Den är bara 7,5 cm och gjord för smala bandvävar. När jag skulle olja in våra medeltidsbänkar tog jag linolja på de här små vävredskapen också.

The shuttle has a traditionell shape. It is 7,5 cm and made for narrow weaves. When oiling our medieval benches I oiled all the small weaving tools as well.

Efter Styringheims årsmöte – nästan fem timmar långt – blev vi hungriga. Torgkassen hade lammfärs. Till den köpte vi purjolök, charlottenlök och gurka. Löken fick bli “golden leek and onion”.

Och så dukade vi med något ur vår medeltidsservis. Tallrikarna har Hallbroen svarvat, keramikskålen har Szilasi drejat, glas och karaff har Christer Mattsson blåst, träskeden har Margareta Hoas gjort.

Det är en speciell känsla att veta vem som har tillverkat de olika delarna av servisen.

Lördagskvällsmenyn:
Orientaliskt kryddade lammfärsbiffar.
Purjo och lök i saffran
Skivad gurka med myntasås.
Italienskt vin från Trentino

After the annual meeting with Styringheim – almost five hours long – we got hungry. In Torgkassen we bought some forcemeat of lamb. Leek and Charlot onion for “golden leek and onion”. And cucumber.

We made the table with parts from our medival set. Hallbroen has made the plates, Szilasi the cheramic bowl, Christer Mattsson the glass, Margareta Hoas the wooden spoon.

It is a special feeling to know who has made the diffeent parts of the set.

The menu for saturday evening meal:
Oriental spiced meat balls of lamb
Leek and onion with saffron
Cucumber with mint sauce
Italian wine from Trentino province

På bilder av interiörer i medeltida manuskript hänger det bonader på väggarna, sängarna jäser av täcken, borden har dukar och stolarna dynor. När man ska rekonstruera en medeltida miljö är det inte den medeltiden som man visar upp. Textilen, och särskilt inredningstextilen, saknas generellt.

Vi var på Medeltidmuseet i Stockholm för att se det nya museet och för att möta Birger Jarl. Det slog oss att museet är nästan fritt från textilier. Det finns ju så klart kläder på de dockor som befolkar museet, men interiörerna är i övrigt helt avskalade på textilier. Den fina rådstugan har målade väggar och tak. Men inte en dyna på bänkarna, eller någon annan textil! Likadant är det i rummet bredvid med bord och bänkar.

Vilken skillnad mot de bilder från liknande miljöer som man möter i de medeltida manuskripten. Där finns nästan alltid en mängd textilier i klara färger. På samma sätt som i nutiden gav textilerna på medeltiden färg och värme till rummens inredning.

På museets blogg beskrivs arbetet med det nya medeltidsmuseet. Rekonstruktionen av Helgeandsväskan beskrivs ingående och framförallt redogör man utförligt för rustningen som gjorts till utställningen. Och dessutom för sadeln och hästen. Men där finns i stort sett ingenting om textilier.

Vad jag kunnat läsa mig till så är rustningen och väskan tillverkade med helt hantverksmässiga metoder. Varför är det inte lika intressant att göra det med textilier? Nog skulle man kunna önska att kläderna vore sydda för hand. Maskinsömmar i det här sammanhanget är det samma som om man satt samman riddarrustningen med popnitar. Och att det fanns handvävda inredningstextilier i interiörerna.

Alla de skolbarn som besöker Medeltidsmuseet, för ett besök ingår i läroplanen, får tyvärr en beskuren bild av medeltiden. De tittar inte i medeltida manuskript, de ser den blanka rustningen, de duklösa borden, de nakna bänkarna och kommer att tro, som så många andra, att det inte fanns någon inredningstextil på medeltiden.

En liten läsövning om Naama på tyska, 1200-tal.

Lamechis sun Tubalcaym
Hatte eine swestir der sin
Was an wibes listen breit
Si irdachte uon erste di wisheit
Vnd began di kunst vz gebin
Wi man solde spehen webin
Edele tuch vnd licht gevar
Da wehe webin vant si gar
Di selbe hiz Noema
Di list vant si vnd lerte si sa
Di lute als si wol kunde
Lamech vil sere begunde

Man kan läsa om verket på Wikipedia här.

Tänk på att lägga snoddarna på långsidan för att bläddra i boken.

Åsa har studerat medeltida boksnoddar och tillverkat sådana. Hon skriver om dem på annan plats.

Jag har i hela min prästtid, i mer är 35 år, använt mig av snoddar, eller band, för att snabbt hitta rätt ställe i missalet, gudstjänstboken. I sådana böcker är det nödvändigt att det finns band.

Min första gudstjänstbok var Gleerups Missale från 1942, som jag fick som gåva av protopresbytern Christofer Klasson. Det var hans första och enda missale. Han hade gått över till den orthodoxa kyrkan och jag fick hans altarbok.

Den har fyra snoddar. På den tiden var det tillräckligt. Det fanns inte så värst många alternativ att hålla reda på. Snoddarna är väldigt korta – man kan inte dra dem runt hörnet.

Jag vet inte om de har blivit kortare av att boken användes flitigt under hans och min tid under sammanlagt fyrtio år. Det är viktigt att snoddarna är tillräckligt långa. Kanske är det opraktiskt när boken är ställd i hyllan, men praktiskt nödvändigt när man ska använda boken.

När efterföljaren till det Gleerupska missalet gavs ut 1988 svarade jag själv för redigeringen av Verbums utgåva. Det har sex snoddar. Så som jag själv kom att använda den boken är det minst så många som behövs. Boken innehåller endast det material som kyrkomötet beslutade 1986.

Kyrklig förnyelse gav ut ett nytt missale 2008, med ett utökat gudstjänstmaaterial. Den boken har inte mindre än åtta snoddar.

Både Verbums och Kyrklig förnyelses gudstjänstböcker har olikfärgade, långa snoddar, som är nästan 1,5 gånger diagonalen på boken. Det här är användarvänligt. Det märks att det är användare som utformat böckerna.

Snoddarna hör till boken och sitter fast i ryggen. Men om man har en bok där man tycker det inte finns tillräckligt med snoddar, eller de saknas helt, vad gör man då?

En normal psalmbok har två snoddar, men borde behöva kanske minst fem. Vanligtvis är det fyra psalmer och så en snodd på söndagens texter.

Man kan göra som som Åsa ska göra, tillverka sina egna snoddar.

Naama nämns i 1 Mos 4:22: “Tuval Kain hade en syster, Naama.”
Modern till bägge hette Silla och fadern Lemek. Han hade också två äldre söner med Ada: Javal och Juval. Om de tre sönerna finns det upplysningar:

Javal blev stamfar till dem som bor i tält och håller boskap
Juval blev stamfar till alla som spelar lyra och flöjt.
Tuval Kain blev stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder.
Till dem kan jag återkomma i en senare artikel.

Men om Naama finns inga upplysningar i bibeltexten.

Kanske är det en orsak till att det uppstod flera tankar kring henne. Den vackraste kanske finns i Sefer haYashar (äv kallad The Book of Jasher), tryckt 1625 “kopierat från ett antikt manuskript”:

Enligt detta säger hennes moder Silla, när hon fött det yngsta barnet, den enda dottern i familjen: “efter att ha varit ofruktsam har jag vunnit glädje och fröjd.”

Hon gav dottern namnet Naama, som betyder angenäm, behaglig, förtjusande. Ett populärt flicknamn också i dagens hebreisktalande Israel. Men i bibeln förekommer det endast två gånger som kvinnonamn. Nästa gång är det modern till Rehobeam, där fadern är kung Salomo.

Det är de utombibliska skrifterna som på olika sätta söker närma sig Naama, som bibeln endast benämner “syster”, sanna eller äkta syster, enligt latinska bibeln: “soror vero Thubalcain Noemma”.

Det började för vår del med Egerton Genesis (1350–75), där vi såg Naama på en bild, där hon sitter i en vävstol, med brodern Tuval Kain hamrande intill på ett städ och där halvbröderna Javal och Juval också finns avbildade, med sina attribut.

Det är Naama och hennes vävstol som är vårt intresse. Hur kan det komma sig att hon blivit väverska? Och när?

Det står en text över Naama: “Noemma quele primerement trova larte de diverse tiseure.”

Bildtexten är tydligen hämtad från den populära Historia Scholastica av Petrus Comestor (+ omkr 1178), där det står om Naama: “Soror vero Tubalcain, Noema, quae invenit artem variae texturae.” Här finns alltså ett tillägg till bibeltexten. Var kan Petrus ha fått det där med vävning ifrån?

Det här är inte lätt. Petrus lånade friskt från många källor. Flavius Josephus (37 – e 100) var en. Men där blev inget napp. Josephus skriver i “Antiquitates Judaicae” endast: “Lemek var också far till en dotter, vars namn var Naama”.

Det här med Naama som vävare, till och med den som var den första att finna ut vävkonsten, det får man kanske söka någonstans i de 1000 år som går mellan Josephus och Petrus Comestor.

Vi hoppas kunna gå vidare. Kanske med hjälp.