En blogg om vävning

Året har till stor del präglats av att vi inredde stormansgårdens kammare på Bornholms Mideleldercenter med handvävd textil. Våren blev därför ganska hektisk när allt som vi bestämt oss för skulle tillverkas. På sommaren bodde vi så i den miljö vi skapat i kammaren under två veckor och berättade för alla besökare om vad som hände i stort och smått det år som vi hade valt att gestalta – året 1375 då kaniken Morten och fru Åsa på uppdrag av erkebispen Niels i Lund besöker Bornholm, som är biskopens län.

Nu har såväl 2013 som 1375 avslutats och vi har tagit material från bloggen och sammanfattat erfarenheterna från i somras på hemsidan.

Vi börjar en ny kategori på bloggen snart – Bornholm 2014 – för vi återvänder till stormansgården till sommaren med fler textiler och med ett nytt år. Då är det 1376 och Danmark har accepterat en femårig kung efter Valdemar – hans barnbarn Oluf. Men bakom honom står hans mor Margrete.

Vi tackar Bornholms Middeleldercenter och Middelaldercentrets Vennekreds för det år som nu avslutas. Och vi ser fram emot det år som nu börjar.

Bornholms Venneskreds har ett medlemsblad – Herolden. Vi blev ombedda att skriva lite om våra erfarenheter från veckorna i stormannens kammare. Det blev nu inte riktigt den artikel vi tänkt skriva, det blev istället

Fru Åsas sommarminnen

Hösten börjar dra in över Gotland.
Visbys gator, som på sommaren fylls av besökare från när och
fjärran, blir allt tommare. De tillresande handelsmännen stänger
sina kontor och seglar hem. För oss som är bofasta börjar snart
tiden när gillena samlas för fester och överläggningar.

Jag har dragit mig tillbaka för att
skriva ner min berättelse om resan till Bornholm med Morten kanik.

Strax efter sancthans bröt vi upp från
Visby och seglade till Åbo. Kaniken var sänd dit i något uppdrag.
Jag fröjdade mig över att i Åbo var det stor marknadshelg med
köpenskap och allt som hör till en marknad. Mina inköp var dock
sparsamma, det bästa var ett litet bryne av en särskild sorts sten,
som bara finns däröver. Kaniken har sedan länge ett stort till
sina knivar, nu har jag ett eget litet till mina nålar.

Efter några dagar färdades vi hela
vägen ner till Bornholm, där kaniken hade ett särskilt och hemligt
uppdrag som utsänd av ärkebiskop Niels. Där på ön finns hans
släkting, storman Henning, som har sin befästa gård i Österlars.
Eftersom Henning hade rest med sin fru på pilgrimsfärd fick vi ta
hand om hans gård under vår vistelse på ön. Och bo i hans
kammare.
Det blev händelserika veckor. Kaniken
hade sitt att sköta och jag fick helt plötsligt ansvar för gårdens
inre liv. Tjänstepigor fanns det inte många till hands och vårt
eget folk dröjde med sin ankomst, så jag fick själv ta tag i att
få kammaren i ordning. Henning hade varit borta ett längre tag så
kammaren hade stått obebodd och behövde en rejäl genomgång. Det
tog sin tid att skura golvet, men belöningen kom när golvet torkat
och jag med bara fötter gick på de breda, lena golvtiljorna. Med
golvet skurat, alla möbler avtorkade och kammaren genomvädrad så
var den färdig att ställas i ordning för vårt boende.

Vi hade med oss våra egna textiler,
framför allt för att kunna bädda upp den fina sängen. Kaniken var
mån om att kunna ta emot sina gäster på ett ståndsmässigt sätt,
och jag hade inget emot att visa vad min vävverkstad kan åstadkomma.

Sängen utrustades med två
halmmadrasser med frisk halm. Ovanpå dem lade jag vår
fjädermadrass, som är så skön att sova på. Därpå den stora
gemensamma fjäderkudden som går över hela sängens bredd och så
var sin liten dunkudde. Linnelakan och en fin yllefilt. Kring sängen
hängde jag de röda sångomhängena i kamgarn med invävda
silkesränder som kaniken bett mig väva just för det här
tillfället. Här sov vi gott!

På bänkarna lade jag ut dynor av
diverse olika vävnader och broderier. Över vår stora gotländska
kista, som vi forslat våra tillhörigheter i, bredde jag ett grönt
ylletäcke. Ett liknande hängde jag upp bakom den plats där kaniken
skulle sitta för att ta emot sina gäster.
Ett bekymmer var att jag inte tagit med
någon större mängd med dukar för bordet, jag hade räknat med att
Henning skulle ha lämnat sådant kvar på gården. Men ikke! Jag
upptäckte också att det hade behövts mer vävar för att hänga
upp på väggarna. Inte heller fanns det några hyllor för att sätta
upp våra krus och tallrikar på. Jag talade med gårdens folk om det
gick att ordna med något sådant innan nästa sommar när vi kommer
tillbaka.

Efter några dagar kom vårt
tjänstefolk och tog kökshuset i besittning. Dagtid strömmade
människor genom vår kammare i olika ärenden. Det blev inte så
mycket gjort av de sömnadsarbeten jag tagit med mig.

Utanför gården hade ett antal
hantverkare och försäljare slagit upp sina tält. Här fanns också
en av skatteuppkrävarna på ön. Med honom hade kaniken en hel del
samtal om förhållandena på Bornholm. Själv hade jag stort nöje
av att lyssna till dessa träffar och samtal. I stort sett varje
kväll var vi inbjudna att dela afton måltider med folket i
Katarinagillet och Laurentiuslauget. Det var en skön och lugn
kontrast till dagarna med många besökare från nära och fjärran.

Vi hade också några egna lugna
kvällar när vi dukade upp i kammaren med vårt medhavda geråd, och
så gott det gick med de enkla dukar som fanns att tillgå. Det får
bli bättre nästa år!

Vad kanikens uppdrag handlade om hade
han bara delvis berättat för mig. Jag fick dock vara med om några
spännande tillfällen. En dag kommer skatteuppkrävaren in och
berättar att en annan skatteuppkrävare blivit mördad i Hassle.
Kaniken fick då omedelbart ge sig dit för att ta tag i vad som hänt
och försöka reda ut situationen. Hur det gick vet jag inte, bara
att han kom hem med några tunga kassar som ska forslas vidare till
ärkebiskopens fogde.

En annan gång kom ett ilbud om att tre
av öns kyrkor haft besök av tjuvar som till och med stulit själva
fattigbössorna. Och ännu värre dagen efter när det var ”trussel”
mot en bank och ett värdshus. Då undrade en del av befolkningen om
sådana händelser hade med kanikens närvaro att göra. En hel del
hörde jag när jag satt där i kammaren med min sömnad. Kaniken
delade också sina tankar och bekymmer med mig under nattliga timmar.
Men det förtroendet vet jag att inte svika.

Våra veckor på Bornholm gick fort och
var omväxlande. Jag njöt av omväxlingen från den stora
hansestaden Visby och av samvaron med befolkningen på ön. Här har
vi fått många vänner. Jag har förstått att kaniken kommer att
behövas här även nästa sommar så jag gläder mig att komma
tillbaka. Jag låter honom inte resa ensam, han behöver någon som
ser om honom, och ser till att han återvänder väl till Visby,
efter uträttat värv i biskop Niels tjänst.

Några bilder före, under och efter vår vistelse.
Bädden som den såg ut när vi kom. En halmmadrass, linnelakan, långkudde och två yllefiltar. Sängomhängena är av tungt, brunrött ylle. Tyget bakom och över sängen är ett vackert mönstervävt tyg. Det fick naturligtvis vara kvar.

Vår bäddning. Två halmmadrasser, en fjädermadrass, linnelakan, långkudde och var sin liten kudde och däröver den nya filten. Man bäddade inte som vi och viker in lakan och filt under madrassen, utan allt ligger löst och hänger ner över kanten. Sängomhängena är av ett lättare kamgarnstyg med invävda guldgula silkesränder.

Sängen bäddad med sina “ordinarie” sängkläder.

Det kommer mer om hur det blev i kammaren, men först efter att vi firat vår medeltidsvecka här i Visby.

När väl alla trådar var infästa på raytyget och det blivit tvättat och pressat så såg det riktigt bra ut. Tillräckligt bra för att bli till två dynor till den stora vinkelbänken i kammaren. Den ena dynan är färdigsydd. Den har fått ett mörkrött kläde på baksidan och stora tofsar.

Bänken behöver fler kuddar och nu fanns det ingen tid att väva mer. Det blir två andra kuddar i kläde, mörkröda på ena sidan och blå på den andra. Då kan man välja vilken sida som ska vara upp. De får duskor i hörnen av klädesremsor.

På tygduskan sys det lilla “huvudet” in i kudden så att bara remsorna syns. Garntofsen i raydynan har ett extra “huvud” som är insytt. Det här är ett sätt att förstärka hörnen, inte bara dekoration. Det här har jag lärt mig på en kurs i Skåne, så gör man med alla deras dynor. Man kan också avsluta med en liten tygboll.

Vävmagasinet nr 2 2013 är ett Skånenummer. Där finns olika monteringar beskrivna.

Nu är den nya väven till sängomhängen på gång. Det är skönt med en väv där allt fungerar. Kanske man uppskattar det mer efter en strulande väv. Den bit av raytyget som jag lyckades väva ner har jag nu lagat alla trådar på och tvättat ur allt klistret. Den är pressad och det ska nog gå bra att göra två fina dynor till bänken av den. Så blev det en bit raytyg i alla fall!

Idén med ett rött tyg med smala silkesränder fanns ju kvar och silket var färgat. Även om det inte finns någon medeltida förlaga till det jag nu väver så hoppas jag att det kan spela med i den medeltida miljön. Ett kamgarnstyg är det, och det var ju det vanliga till inredningstyger. Gåsögon finns och ränderna av silke kommer från raytyget. Och vad säger att alla tyger som kallas för ray var vävda just som fynden från London. I höst får jag titta mer på det här.

Den röda färgern är inte så gulaktig som krappen. Den är mer karminröd, en dyrbar färg. Men kaniken kan gott få fina tyger och fru Åsa har det ju gott ställt.

Garner uppför sig inte alltid som man vill. Den röda varpen till ray-tyget höll inte. Trots att jag klistrade varpen – mer och mer – så gick trådarna av. Jag har vävt med samma garn tidigare, men ofärgat, och det har fungerat fint. Troligen på grund av att det då finns lite spinnolja kvar i garnet. Men det gör det ju inte i ett färgat garn. Det blev fler och fler trådar som gick av.

Och fler trådar gick!

Nu var det bara att inse att det inte skulle bli några sängomhängen av det här tyget. Vi fick tänka om. Det första jag vävde till kammaren var den gröna duken i gåsögen av garn som fanns kvar efter en kyrkotextilbeställning. Då provvävde jag två olika tätheter och valde den tätare till duken, men den andra kvalitén skulle fungera utmärkt till sängomhängen. Och nu fanns det röda garner över efter nästa beställning. Så det får bli sängomhängen. Men kaniken ska få sina guldgula silkesinslag!

Planen var att jag efter sängomhängena skulle väva ett stadigt tyg till dynor för bänken vid ingången i kammaren. Men jag insåg att det skulle jag inte hinna med nu. Så jag trälade mig igenom 1,5 m av raytyget. Det blir två färggranna dynor. Och så kompletterar vi med två dynor av kläde.

10 m röd varp är avtagen från vävstolen. Till hösten ska jag se vad som går att göra med den. Kanske den kan dränkas i klister och bli ett enfärgat tyg.

För ett tag sedan läste vi vad Bornholms Middelalderscenters Vennekreds skriver om Middelaldertræf 2013. Vi blev överraskade och inte så lite stolta. Man har tagit Morten kaniks och fru Åsas berättelse och gjort den till tema för årets träff.

Våra svenska vänner får nu läsa Vennekredsens text på danska, liksom våra danska vänner fått läsa våra texter på svenska.

Vores træf på BMC foregår i 1375.

Morten Kannik og fru Åsa Kommer til Stormandsgården med deres eget tyende, udsendt af ærkebiskop Niels af Lund.

De forvalter gården og husstanden mens Stormanden og hans frue er på pilgrimsrejse.

Bønderne og håndværkerne i husene, tilrejsende i deres lejre eller telte og alle andre retter ind efter fru Åsa anvisninger.

Imens tager Morten Kannik sig af kirkens forretninger sammen med andre lærde, som ønsker at høre kannikkens beretninger.

En lille gruppe lejesoldater ligger i lejr lige uden for stormandens gård og sikrer, at der er ro og orden.

Handlende er velkomne, men fru Åsa tolererer ikke lediggang, derfor sidder alle i deres små boder og er flittige med egne håndværk.

Længere væk fra landsbyen og stormandens gård holder skidtfolket til; også de nyder godt af fru Åsas og Morten Kanniks retfærdige orden.

Morten Kannik og fru Åsa er dygtige til at forvalte det lille samfund, og tiden er forholdsvis fredelig.

Derfor summer hele området af aktivitet og glæde. Alle er travlt optagne, enten med egne opgaver eller de hører og lærer af fru Åsa og Morten Kannik. Men alle griber også enhver lejlighed til leg og ballade omkring Trojaborgen. Om aftener er der lys og hygge i teltene omkring Stormandsgården.

Stormanssängen behöver en kudde lika lång som sängen är bred. En sådan har inte gått att hitta. Men nu har två vanliga 50 x 60 kuddar blivit hopsydda till en lång kudde. Jag öppnade en söm på kortsidan på bägge kuddarna och sydde i hop – tappade bara tio fjädrar. Ovanpå den långa gemensamma kudden har vi var sin egen lilla kudde. Här blir det två kuddar 40 x 40 cm. De har fått överdrag av ett handvävt blått tyg i ull-silke. och så blir de insvepta i ett linnetyg.
På vinden fanns mer än jag kunde föreställa mig. Jag hoppades att finna något gammalt linnelakan som kunde användas. Men i lådan med lakan från min farmor fanns flera buntar med lakan. Handvävda och inte alls slitna. De är nu tvättade och ligger och väntar på att manglas. Ett klippte jag itu för att svepa in de små kuddarna (earcushions) och så ett örngott till långkudden.

Till fjädermadrassen hittade vi på IKEA ett enkelt täcke med fjäderfyllning. Det viker vi dubbelt och stoppar i ett linnefodral. Måtten fungerar bra, för sängen är 125 invändigt och täcket 240!

Sängomhängena är på gång i vävstolen. På medeltida sätt klistrar jag den entrådiga varpen.