En blogg om vävning

Jag, Morten, såg dagens ljus i Östra Göinge i det nordligaste Skåne, bland det frihetssinnade folk som bebodde de vidsträckta skogarna i gränslandet. Som liten blev jag av mina föräldrar förd till Bäckakogs kloster, brödernas av premonstratenserorden nya plats, för att lära det som en tidens yngling borde kunna. Vad vackert klostret låg, på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön. De gamla kunde fortfarande benämna den västra sjön för Upmathung, som betyder “övre sankmarken”. Den andra sjön är uppkallad efter ön i dess mitt, Ivön. Det var inte mer än hundra år sedan ärkebiskopen Andreas Sunesen bodde där på ön som eremit de allra sista åren av sin levnad. Det var ofta jag fick höra berättelser om honom. Särskilt spännande var den om hur han deltagit i Valdemar Sejrs korståg i Estland. Det väckte min nyfikenhet på världen bortom göingsskogarna.

Korherrarna i Bäckaskog ville ge mig en vidare fostran, i akt och mening att få mig intresserad av deras livsform. Därför planerade de att sända mig till ett av ordens stora centra här i Norden, till Børglum kloster i Vendsyssel på Nordjylland, norr om Limfjorden. Klostret är ett biskopssäte och har en utmärkt skola.

Vägen dit gick längs Hallands kust, ända upp till Dragmarks kloster, som också kallas Marieskog. Det var premonstratensernas kloster, några år yngre än Bäckaskog och där hade korherrarna en akademi för yngre adelssöner.

Den bästa vägen att ta sig från norra Skåne till nordligaste Jylland var längs den halländska kusten för att sedan ta en båtlägenhet över Kattegatt till jutarnas land. Det var mycket farligare att färdas landvägen över öarna i denna kongelöse tid. Grev Gert var mäktig och hans fiender farliga. “Den kullede greve” var herre över halva Danmark. I freden i Kiel ökade hans herradöme med Nørrejylland. Men Vendsyssel norr om Limfjorden räknades inte dit.

Børglums stift eller Vendsyssel stift, var biskopens. Hans korherrar var av premonstratensernas orden. Det var tre jyske stift som hade upprättats på Sven Estridsens tid, år 1060: Århus, Viborg och Børglum. Min orden kom lite senare dit, efter en tid med de svarta augustinerkorherrarna. Kanske hade Bernhard av Clairvaux inspirerat ärkebiskopen Eskil, som var hans nära vän, att kalla in min orden till Danmark.

Vilken akademi bröderna hade grundat och utvecklat här! Klostret räknades för att höra till den europeiska andliga eliten. Här stannade jag i flera år och blev själv kanik.

Under mina studieår träffade jag och blev god vän med en adelsyngling av ätten Bild. Hans släkt hade sitt huvudsäte där i Vendsyssel och ynglingen hette Niels Jensen. Han skulle så småningom bli ärkebiskop i Lund, den förste från Jylland efter en rad av skånska stormanssöner. Men det låg längre fram i tiden då.

Under åren som kom höll vi kontakt och vänskap vid liv. Valdemar började sin kungabana just i våra trakter i det nordligaste Jylland, i avtal med holsteinare och panthavare. Niels kom snabbt med på banan och han blev fältpräst hos kungen. Det var 1340 och grev Gert fanns inte längre, för natten till 1 april samma år hade han blivit dräpt av Niels Ebbesen.

I Børglum kloster stannade jag ännu några år medan min vän Niels Jensen Bild följde med Valdemar uppåt och blev kanik, först i Roskilde och sedan i Lund. Och samma år som Valdemar erövrade Gotland såg kungen till att Niels blev ärkebiskop i Lund och då reste han genast till Avignon för att vigas till sitt ämbete av påven, Innocentius VI.

När han precis kommit hem igen med palliet i sin packning och fått tillbaka Bornholm av kungen hände det sig att ett skepp strandade på ärkebiskopens ö. Med skeppet färdades en adelsfröken, Elisabeth av Holstein, grev Gerts dotter, som var på väg för att vigas med den svenske unge kungen Håkan. Några svenska adelsmän och biskopen i Linköping, Nils Marcusson, hade gjort upp detta brudköp med hertig Henrik, Elisabeths broder. Svenskarna hade nämligen brutit trolovningen mellan Håkan och Valdemars tioåriga Margrethe i ilska över att Valdemar erövrat Gotland.

Men min ärkebiskop höll Elisabeth fången på Hammershus så länge att det kunde bli bröllop mellan kung Håkan och kung Valdemars tioåriga dotter prinsessan Margrethe, den 9 april 1363 i Kjøbenhavn. Vid detta tillfälle läste Niels sin första mässa, som det senare sades. Nå, som ärkebiskop kanske, men det där med första mässfirandet vet jag nog bättre än hans krönikörer.

Det var medan Niels höll Elisabeth i förvar på Hammershus som han skickade bud efter mig. Han hade fullt med andra kaniker runt sig i Lund, augustinerkorherrarna i kapitlet, men han behövde en emissarie, en som han kände och litade på. Han behövde mig för att spörja om vissa förhållanden i det svenska riket.

Han hade lärt känna biskopen i Linköping, Nils Marcusson, på den tid när denne var kyrkoherde i Malmö och nu ville han skicka bud om ting som jag här inte kan berätta. Det uppdrag jag anförtroddes blev en lycka för mig, för så som hela utvecklade sig skulle det betyda en lyckosam förändring i mitt liv.

På ärkebiskopens uppdrag ställde jag alltså färden mot Linköping, bara för att finna att linköpingsbiskopen blivit landsförvist av kung Magnus och tillsammans med flera adelsmän sökt sin tillflykt till Visby. Det var mitt i den bistra vintern i början av 1363 som jag lyckades få en förbindelse mellan Öland och Gotland, för att i Visby kunna möta biskopen i hans kapitelhus.

När jag kommit i land i Klintehamn begav jag mig mot Visby och det var samma väg som kungen själv hade tagit halvtannat år tidigare, fast han minsann inte hade behövt utstå snö och kyla den torra sommaren 1361, så som jag nu fick göra.

Väl i staden fick jag husrum hos en av Visbys ansedda borgaränkor, och där blev jag kvar, även efter att jag utfört mitt uppdrag från ärkebiskop Niels till biskop Nils.

Visby är en stad som tycks avlägsen för många, men ligger ändå mitt i det centrum som är så betydelsefullt för handel och samfärdsel, krig och erövringar. Livet kring packhus och i en halvsnes kyrkor är livligt och språken blandas i staden och resandes berättelser gör kvällarna på krogarna kortare.

Mitt uppdrag var inte uppenbart för fler än det gällde, och att jag var av premonstratensernas orden blev inte utropat på gator och i gränder. Staden andliga liv präglades starkt av svartbröder och gråbröder, så som man kallade dominikanerna i S:t Nicolai och fransiscanerna i Sancta Karin. Nog tyckte jag att de allt var lite moderna, bägge de där ordnarna, och ungdomliga i jämförelse med min. Dock fanns där en del goda och lärda teologer att samtala med, särskilt bland de svarta.

Men mest ändå var livet i hemmet bakom packhuset det som jag trivdes allra bäst med. Där härskade hon som blev min kone och här ville jag stanna.

Så en dag efter flera år fick jag ett brev från min vän ärkebiskop Niels i Lund. Han hade efter många uppdrag i rikets råd som förhandlare om fred, efter krigen mot vår kung, till sist 1373 fått ro att sörja för sitt eget och börjat göra föranstaltningar mot den rättslöshet som spridit sig inom hans förvaltning under hans frånvaro. Han hade nu fått ro att utarbeta sin “paltebog”, en förteckning av allt kanik- och vikariegods som hörde till ärkestiftet. Och nu ville han om igen ha min hjälp.

Han ville att jag skulle resa till Bornholm och vara honom behjälplig där. Uppdraget ville han omigen att någon med hans särskilda förtroende skulle utföra. Om det uppdraget har jag berättat förut. Därför lämnade vi, min kone och jag, den muromgärdade staden och gav oss ut på en äventyrsfylld resa från kungens ö till ärkebiskopens ö i Östersjön i detta nådens år MCCCLXXV.

På ett bord ligger en bokpåse. Böcker är dyrbara och då är det bra att ha en mjuk påse att förvara den i. Den här är så enkel och vackert ändamålsenlig. Grön utanpå och röd inuti. Dragsnoddarna är trädda så att det bildas många små täta veck. Den enda dekorationen är garnbollarna i hörnen.
Efter lite letande i hyllor och korgar hittade jag rött och grönt kläde och garner i lämpliga färger. Det kommer att bli två påsar – en grön med röd insida och en grön med röd insida. Dragsnoddarna är slyngade och hängbandet är ett mycket smalt vävt band.

Vad ska vi sedan ha för något i de här påsarna? Något som behöver skyddas, eller döljas kanske.

Robert Campin, Annunciation (central panel), ca.1425
THE METROPOLITAN MUSEUM OF ART, NEW YORK,
THE CLOISTERS COLLECTION

Middelaldercentret på Bornholm koncentrerar sig på tiden 1300 – 1450. Den befästa stormansgården visar en gård från mitten av 1300-talet. Innanför palissaden finns förutom “stuehuset” ett “køkkenhus”, ett stall, två små stenhus (“smør- og flæskekælder”) och ett fristående bevakningstorn.

Stuehuset med ingången till kammaren.

“Stuehuset” har en stor sal med målade bilder på väggarna, ett golv av kermikplattor, en stor öppen spis vid ena kortsidan av salen. Det är ett praktfullt rum för fester och större samlingar.

Från salen kan man genom en liten förstuga, som också har en egen ingång, komma in i familjens kammare. Rummet är på medeltida vis på samma gång sovrum, skrivstuga och allmänt samlingsställe för familjen. Den dominerande möbeln är himmelssängen, som vittnar om status.

Det är i det här rummet vi ska bo. Här finns också en pottugn som får sin värme från den öppna spisen i stora salen.

Det har betydelse för textilierna i kammaren vilka det är som bor i gården och vilken samhällsklass de tillhör. Hur dyrbara eller hur enkla ska de vara?

Gården ägs av en storman och vi får väl tänka oss att han är en ganska förmögen man. En man som har råd att visa upp sin rikedom med fina inventarier och textilier. En del enklare kan vara producerade på ön och andra finare ullvaror har inköpts från utlandet. Det fanns nog en hel del att köpa på Bornholm, för ön ligger ju vid de stora segellederna.

Jag tänker mig också att Morten kanik medför en del eget bohag inför sin vistelse. Särskilt textilier är ju lätta att transportera. Det blir nog en del mer privata sammankomster i hans kammare med Bornholms inflytelserikare invånare – och då gäller det att visa upp en rikt smyckad kammare som tecken på att han njuter välstånd och är betydelsefull.

Nu är det är sommar i nådens år 1375.

Jag anlände med min kone till Rønne hamn för att utföra min herre ärkebiskopens uppdrag på Bornholm. Det är inte riktigt enligt kanonisk lag för en kanik att ha en kone. Men det har sina orsaker och dem ska jag inte gå in på här.

Ärkebiskop Niels är stort intresserad av ärkesätets gods och jordar och har låtit upprätta en jordebok över allt kyrkans gods. Det är ett av mina uppdrag här på ön, att göra de gamla förteckningarna aktuella. Men det finns också andra, som är mera secreta. Bland dem gäller att komma med förslag till ärkebiskopen om vilka män som han kan upphöja till väpnare.

Ärkebiskopen är nämligen inte endast en boklärd man. Han är också klok i det världsliga och vill förbereda sig för en tid där inte kung Valdemar längre är den starke och trygge försvararen av lag och ordning i det vidsträckta riket. Mecklenburgare, lübeckare, sjörövare, vem kan veta vad som kan hota fred och laglighet i vårt land. Förtänksamhet är en dygd.

Så går vi då i land på den bornholmska klippön och beger oss till vårt sommarviste. En avlägsen släkting på mitt möderne är storman på Bornholm och bor på sin gård i Hænnings herred vid Østerlars. Det är dit vi styr färden för att bo där i hans gård.

Alltsedan våra allra tidigaste förfäder bosatte sig här uppe i nord har Bornholm och Skåne hört samman och varit som ett och detsamma. Handel och släktskap har förenat dessa delar. Så är det ännu i detta nådens år och det finns närmare och fjärmare släktband oss emellan.

Kanske är det just för denna släktskaps skull som det var jag som blev utsedd av biskopen. En annan emissarie skulle måst bo på Hammershus, men jag som har släktband, även om de är tunna, skulle inte kunna välja annat än att bo hos en frände. Det kan också vara till gagn för mitt uppdrags skull att bo på det här sättet istället för i den avlägsna borgen på Hammaren. Så hade den kloke ärkebiskopen sagt. Och framför allt är det mera bekvämt för min kone och mig. Så tänkte jag, när jag stod inför biskopen i hans Lundagård.

Men det kommer dock inte att bli några kvällar med släktminnen, för min frände har sedan länge avgivit ett pilgrimslöfte att bege sig till Sankt Jacobs grav, och har nyligen rest från Bornholm. Detta gör hans gästvänskap ännu mera värdefull. Ty han har också till oss lämnat sitt hus och sin kammare. Här blir det oss gott att leva och att utföra det uppdrag som anförtrotts åt mig, Morten kanik.

Året är 1375. Kung Valdemar kan se tillbaka på en enastående karriär. Då han kom på tronen 1340 var alla kronans besittningar pantsatta, det mesta till grevarna Gerhard och Johan av Holstein. Greve Johan var pantherre i Skåne och for så våldsamt fram att ärkebiskop Carl ber den svenske kung Magnus att ingripa. Det var året 1332 och i nära trettio år hör Skåne till den svenske kungens land.

Detta nådens år 1375 råder lag och ordning i ett Danmark som sträcker sig från Sönderjylland, över öarna och över Skåne ända bort till Gotland. Det är Valdemars rike.

Det är klart att han är trött efter sitt livsverk, där han på Gurre ser tillbaka på vad han har uträttat. Hans tid är snart förbi, men det kan inte anas ännu på Bornholm.

Ärkebiskopen heter Niels Jensen, en boksynt och historiskt intresserad man. Han har en utpräglad administrativ förmåga, och åtnjuter stort förtroende hos Valdemar. Han hade börjat sin kyrkliga karriär hos kungen som kaplan, blivit kanik i Roskilde och samma år som Valdemar erövrar Gotland blivit ärkebiskop av Lund.

Ärkebiskopen är ända sedan de danska korstågens tid länsherre på Bornholm. Det är ärkebiskop Niels som får tillbaka Bornholm och Hammershus av kung Valdemar, sedan domkapitlet i Lund under hans företrädare hade skänkt ön till kungen. Kungens gåvobrev har nu några villkor. Ön och borgen ges till en man som kungen kan lita på och den ska alltid stå öppen för kungen och hans hus.

Villkoren är inte något problem att sätta sitt sigill på, så länge det gäller ett avtal mellan Valdemar och Niels. De har ju under många år kämpat och stridit tillsammans. Men kanske kommer andra tider.

Niels, som finns i kungens närhet, som rikets råd och som gammal vän, har sett hur Valdemars krafter håller på att avtaga. Det är inte långt kvar. Han vidtar förberedelser för en tid efter Valdemar.

Ärkebiskop Niels sänder en kanik vid domkyrkan, att vara hans öron och ögon på Bornholm. Kaniken skall höra vad bornholmarna har att förtälja om sina förhållanden.

Det är sommaren 1375. Det här är bakgrunden till min historia som Morten kanik, ärkebiskopens utsände emissarie på Bornholm.

Höstbild 2012

Martin och jag har i åtta år varje sommar tillbringat ett par veckor på Middelaldercentret på Bornholm. Om våra sju första år kan man läsa i en artikel i Vennekredsens medlemsblad Herolden. Det finns som ett särtryck HÄR.

Vårt åttonde år, 2012, blev annorlunda än de tidigare åren. Vennekredsen bjöd in till middelaldertreff. Det var ett alternativ till den marknad som blivit allt mindre och mindre, och som nu inte längre skulle vara. Det blev två fina veckor med mycket mer samvaro med vänner än vi varit vana vid tidigare. Vi kände oss in- och meddragna i verksamheten på ett helt annat sätt än under tidigare år. Vi bodde i vårt tält som vanligt alldeles intill våra bornholmska vänners läger. Vi var nästan som en vaktstuga vid deras ingång.

I kokhuset inne på Stormansgården huserade våra vänner från Sebastians gille Bornholm med diverse textilhantverk. De sov också inne i det huset och tyckte att det var så skönt efter alla år i tält. Då ska man ha i minne att året innan var det regn på ett sätt som ingen varit med om tidigare!

Vi älskar vårt medeltidstält och att gå och lägga oss och titta upp mot taket med sina “striber”. Långsamt vaknade lusten att få bo i ett av de medeltida husen. Men vi ville bo i ett av husen med en riktig medeltida säng. Så vi kastade våra blickar på stormansgårdens kammare. Under våra två veckor på centret växte en idé för 2013 fram. Och den skulle förena två drömmar – att bo i ett medeltida hus, och att fylla det med textilier så som det ser ut på medeltida bilder. För i de medeltida husen fanns mycket mer av textil än vad nutida uppbyggda interiörer visar. Om detta skulle jag dessutom förläsa på Gotlands museum under medeltidsveckan.

Vi hörde oss lite försiktig för om det här kunde vara möjligt – och fick ett fantastiskt gensvar. Så nu är det bara att använda våren till att väva!

Här på bloggen kommer vi att berätta om de textilier vi väljer att tillverka och om förebilder. Vi har också funderingar vilka personer vi är. Skåne och Bornholm hörde ju nära samman och Bornholm lydde under ärkebiskopen av Lund. Det här blir Martins uppgift att berätta om.