En blogg om vävning

Åsas garndockor har tagit slut. Det måste göras nya inför medeltidsveckan. Kerstins Medeltidsmode har om igen lovat att ta hand om garnkorgen.

Färgningen av garnet är klart. Men det ska göras dockor. Det får bli under tiden som vi är på Bornholms Middelaldercenter.

I den medeltida miljön i stormansgården skulle det inte passa att använda en modern nystvinda. Då får man göra en själv.

När man har lite ont om tid och ska iväg inom en vecka, så får man ta det trä man har och göra något snabbt. En handsåg, ett stämjärn, en fil, en borrmaskin var allt som behövdes. Och så klart fundamentet till en utrangerad nystvinda.

Om vi en annan gång ska nysta i medeltidsmiljö kanske jag har bättre tid att hinna tillverka en vinda som mer är överens med de bilder som jag har sett.

På årets Double Wars i Attemark lät vi hela tältet vara vårt bidrag i Laurels Display.

For Laurels Display this year on Double Wars in Attemark our contribution was the tent, the bed with the curtains.

Sängomhängena har Åsa vävt till Stormannens säng för våra sommarveckor på Bornholms Middelaldercenter.

The curtains Åsa has woven for our stay at the medieval center on Bornholm.

Sänghimlen är ett av draperierna, som avdelar kammaren där. Nu fick allt följa med till DW den här gången.

For the canopy we used one of the curtains she has woven to delimit the room. This year we wanted to show it all at DW.

Själva sängen syns det inget av, men den är ny för året, en diagonalflätad repsäng med väldigt lite brädgård att transportera i trailern. Ställningen för sängomhängena fungerade, även om jag fick kapa några rör på plats; marken i tältet är inte som ett plant källargolv, precis.

One can not see the rope bed, new for this year. Very comfortable,
better than an air mattress. The stand for the curtains I had to
shorten a bit, for the ground in the tent is not as smoth as the floor in
our cellar.

I år kommer vi att få uppleva året 1377 på Bornholms Middelaldercenter.

Det första året vi bodde i stormannens kammare hade vi valt 1375. Det var Valdemar Atterdags sista levnadsår.

Det andra året valde vi 1376, Margrethes första regeringsår.

Inför det tredje året tog våra idéer slut. Vi kunde väl inte gå baklänges till något tidigare år under 1300-talet? Hur långt fram skulle vi gå? Margrethe fanns med ända till 1412. Vi kom inte längre än till att föreslå ett allmänt 1300-talsår mellan 1361 och 1379, dvs under “min” ärkebiskops tid.

Men när vi skrev om våra bekymmer till Middelaldercentret så hade Lena Mühlig redan kommit fram till att i år ska det bli 1377. Det är ju helt genialt!

Jag har tagit mig friheten att citera ur Herolden, Vennekredsens tidskrift, där hon berättar om vad som hände på Bornholm A.D. 1377.

Den 15. september 1377 skriver Jens Uff til Danzig og sender dem nogle mønter, som han mener, er ”dårlig mønt”. Det er to mænd fra Danzig, Nikolaus Schonelinde og Johan Wulf, der har sat mønterne i omløb på Bornholm. Både indbyg-gerne af Bornholm og Jens Uffs herre ærkebispen, har ”lidt et ikke ringe tab” af dette møntomløb. Derfor har Jens Uff tilbageholdt de to Danzig-borgere, og de har afgivet den forklaring at de ”lovligt og retmæssigt” havde tilhandlet sig mønterne. Jens Uff beder Danzig om at tage stilling til sagen. (Dipl.Dan. 4,1,297)

Det lidt arrogante svar fra 5. okt. 1377 lyder på at adskillige borgere fra Danzig kan bevidne at de to mænd havde tilhandlet sig pengene på lovlig vis fra en købmand. Rådmændene i Danzig erklærer, at de ikke kan tage stilling til mønternes værdi, for ”at der i vor stad ikke udtrykkeligt er nogen vedtægt for betaling i mønt bortset fra vore herrers mønt, og der udbydes adskillige mønter til salg hos os – enhver vil friest muligt kunne skaffe sig mønter, på samme måde som han også kan skaffe sig andre ting.” (Dipl.Dan. 4,1,300).

Fornemmer man lidt storby-arrogance over for den provinsielle foged fra Bornholm?

I hvert fald kan mønterne tilsyne-ladende sagtens have været ”dårlige” – men alligevel indkøbt ”på lovlig vis”. Det har sikkert været to smarte købmænd, der har snydt de stakkels Bornholmere den sommer i 1377.
Af Lena Mühlig

Vi får säkert i sommar vara med om att upptäcka de falska mynt som är i omlopp. Det är kanske vi som kontaktar hövitsmannen på Hammershus, Jens Uff, systerson till ärkebiskop Niels Jensen.

I dag hämtade vi nya glättstenar från Visby glasblåseri. Christer Mattsson har gjort nya till oss och de är de bästa hittills. Två hade han själv tagit undan och han sa: Förr skulle de också varit godkända, men inte nu.

Glättstenarna är av grönt, återvunnet glas. Vi har fått vänta ett tag, för ibland ska Christer göra glas i blått, eller i en annan färg, men nu var det grönt som var på gång. Och han kom ihåg att vi ville ha ett antal glättstenar.

Flera av glättstenarna har redan blivit tingade, när vi skrev om dem på face book i kväll. Vi tycker det är trevligt att det är flera av dem som håller på med historiskt återskapande som vill ha de här glättstenarna.

Glättstenarna är inga exakta historiska kopior. Men det finns en förlaga. Och den finns på Gotlands Museum och är daterad till vikingatid. För några år sedan fick vi låna den och gick till Christer Mattsson och han började att göra glättstenar åt oss. Med den här omgången som vi hämtade i dag har han kommit ännu närmare förlagans form. Den moderna glasmassan uppför sig nämligen på ett annat sätt än den historiska. Den stelnar snabbare och de nya glättstenarna sjunker inte ner lika mycket som de gamla. Men i dag var formen på de nya stenarna mycket närmare vår förlaga än tidigare.

Åsa har förra våren använt glättsten när hon gjorde linneduken till stormannens kammare. Själv har jag också en gång strukit prästkaftanens linneelva på samma sätt med en glättsten.

Today we got new smoothing stones from Visby Glasblåseri. Christer Mattsson has made new ones for us and they are the best ever. Two of them he himself put away saying: Earlier those would pass, but not now.

The smoothing stones are made of green, recycled glass. We had to wait some time, for Christer use also other colours than green, but now he had worked with the green. And he had remembered us and our stones.

Several of the stones are already been asked for, when we wrote about them on face book this evening. We noted that there are several of our friends, who are historical reenactors, wanting to have those stones.

The smoothing stones are no exact historical copies. But there is an original stone. You find it in Gotlands Museum and it is dated to the viking time. Some years ago we were allowed to borrow it and went to Christer Mattsson with it and he began to make smoothing stones for us. With the set of stones today he has come even closer to the original form. The modern glass mass will not behave as the historical one. It stiffen faster and the new stones will not sink as the old ones. But today the form of the new stones were much closer to the the original than before.

Åsa used a smoothing stone last spring when she made the linen cloth for “stormannens kammare”. I myself once used a smoothing stone to smoothe the linen collar to my priest talar.

Den 5 april skrev jag “I sommar är det året 1376” för att ge en bakgrund till att Morten kanik och Fru Åsa återvänder till erkebispens Bornholm året efter det första besöket.

Nu är det Valdemar Atterdags dotterson Olof som är kung, men den som egentligen styr är hans mor Margareta. Ärkebiskop Niels Jensen har valt sida och stöttar Margareta och hennes son.

Jag skrev att “Niels tänker nog att Margareta /…/ ärligt vill kyrkan väl, uppfostrad som hon är av ett helgons dotter. Nå, processen att kanonisera Birgitta av Vadstena kommer inte igång förrän ett år senare, men ingen må förtänka om Nils har aningar åt det hållet och kontakter med påven Gregorius XI.”

Jag gjorde ett rimligt antagande, tycker jag. Döm om min förvåning när jag i dag i hyllan hittade en bok jag en gång fått efter min far: Allan Green: “Biskopar i Lunds stift. 1060-1637 och händelser kring dem” (1973).

Där läser jag: “Ärkebiskop Niels Jensen var en man med vidsträckta intressen. År 1375 fick han av påven Gregorius XI uppdraget att tillsammans med biskopen i Odense skaffa sig närmare kännedom om Birgittas levnad och de under som tillskrevs henne. Detta skulle vara som en förberedelse till hennes helgonförklaring.”

Att det var betydligt mer än aningar som Niels hade om kanoniseringen, det hade jag ingen aning om.

Men att Margareta skulle vara uppfostrad av ett helgons dotter? Jo, den som hade hand om Margareta under hennes uppväxt på Akershus i Norge var Märta Ulfsdotter.

“Margretes hofmesterinde blev Merete Ulfsdatter, en datter af Den hellige Birgitta, /…/ . Margrete blev opdraget sammen med hofmesterindens egen datter Ingegerd, der var nogle år yngre end Margrete, og Merete Ulfsdatter brugte riset ligeligt på dem begge, som det fremgår af den tradition der senere optegnedes i Vadstena Kloster.”

(cit från www.denstoredanske.dk: Danmarkshistorien, Mod Kalmarunionen, Barnedronningens opvækst.)

Förra sommarens middelalderträff utspelade sig år 1375. Det var för Åsa och mig som jag valt det året och hade på vår blogg skrivit några stycken, som skulle förklara varför två svenskar bodde i den danske stormannens gård.

Överraskande tog Vennekredsen året 1375 som tema för hela Middelalderträffen och BMC presenterade det i Denne Uges Bornholm. Det sista gjorde att de allra flesta besökare som steg in i stormannens kammare den veckan hade gott reda på alltsammans.

Vi kan inte stå alldeles stilla i tiden. I sommar måste det ha gått ett år sedan sist. Nu är det alltså 1376. Det har hänt en hel del under tiden mellan somrarna.

Vad vi inte visste, men kanske ärkebiskop Niels anade, var att Valdemar Atterdag inte hade långt kvar. Den 24 oktober 1375 dog han efter 35 år som Danmarks kung. Det tycks hända just när en delegation från de tyska hansestäderna kommit till kungens slott Gurre för att reda ut en del frågor kring de skånska städerna, som efter det sista kriget var pantförskrivna på 15 år till hansestäderna. Men de fick inte träffa kungen, endast det samlade rådet, som förklarade att kungen var sjuk. Men rådet försäkrade dem att kungen var med på allt som rådet sade.

I fredsavtalat från Stralsund 1370 stod det bland annat att Danmark inte fick välja någon ny kung utan hansestädernas samtycke. Men städerna tycks av någon anledning inte vilja påverka det kommande kungavalet. Och de skjuter upp ett ställningstagande till långt fram på försommaren. Men då hade det hänt en hel del i Danmark.

Så snart Valdemars dotter Margareta fått bud om att fadern avlidit beger hon sig från Akershus i Norge till Danmark. Med sig har hon den lille sonen Olav, som i början av december ska fylla fem år.

Under vintern lyckas Margareta få de främsta världsliga och kyrkliga stormännen på sin sida. Hon vill att Olav ska bli kung efter morfar. Hon har visioner och hon kan så klart se att alla de tre nordiska rikenas kungalinjer knyts ihop i den lille gossen. I morfar Valdemar den danska kungalinjen, genom fadern Håkon och framför allt farmodern Ingeborg den norska kungalinjen och genom farfar Magnus den svenska kungalinjen. Och tidigare i kedjan finns helgonen Knut och Olav och Erik. Den lille femåringen är i sig själv ett nordiskt projekt.

Den 4 mars skriver ärkebiskop Niels i Lund ett öppet brev och stöder valet av Olav till kung, bara han gör en kungaförsäkran, en handfästning, som reglerar förhållandena mellan kung och folk. Den är en förutsättningen för undersåtarnas trohet. Någon sådan hade inte Valdemar givit.

Själva kungavalet äger rum i Slagelse den 3 maj. Det sker inte på den vanliga platsen, Viborg på Jylland. Kanske är ändå Sjælland tryggare just nu.

Olav hade en medtävlare om kungakronan. Det var hans kusin Albrekt ”den unge” av Mecklenburg, son till Margaretas syster Ingeborg. Men även om denne på vintern lät tillverka ett kungasigill och stöddes av kejsar Karl IV, så hade han ju inte Margareta till mor.

Det verkar tydligt att hansestäderna inte vill blanda sig i kungaleken. En farbror till den unge Albrekt är sedan drygt tio år kung i Sverige och ännu en mecklenburgare som kung, det skulle ge den gamle hertig Albrekt allt för mycket att säga till om. Och så är det ju handeln på Norge som är viktig för hanseaterna. De menar nog att det bästa är att följa utvecklingen, utan att just nu lägga sig i.

Det kanske är samma sak med staden Visby på Gotland. Den 15 augusti kommer man att erkänna Olav som sin arvherre. Allt för mycket mecklenburgare vill man inte ha. Man vet att de länge har kastat lystna blickar på Gotland. Bäst är att satsa på en som står emot alla Albrekt.

När ärkebiskop Niels i Lund stöder valet av den femårige Olav till Danmarks kung så ger han framför allt sitt stöd till Margaretas ambitioner. Han har inte alltid haft det så lätt med hennes far, den ombytlige Valdemar. Niels minns att Valdemar en gång egenmäktigt tog domkapitlets i Lund och hans eget sigill och satte under dokument som gick emot kyrkans frihet. Niels tänker nog att Margareta är mer ordhållig och att hon ärligt vill kyrkan väl, uppfostrad som hon är av ett helgons dotter. Nå, processen att kanonisera Birgitta av Vadstena kommer inte igång förrän ett år senare, men ingen må förtänka om Nils har aningar åt det hållet och kontakter med påven Gregorius XI.

Det här är en liten del av den storpolitiska historien i Norden, med en del gissningar och antaganden. Nu på sommaren 1376 har landet en drygt femårig kung, och härskaren är hans moder. Alla aktörer söder om Östersjön tycks balansera varandra. Man avvaktar vad Margaretas nästa steg kan bli.

På Bornholm är det ärkebiskop Niels som är länsherre. Hans ombud på ön är hövitsmannen på Hammershus. Vi räknar med att det är ärkebiskopens systerson Hans Uf som redan nu är hövitsman. I alla fall är han det snart, ty 1377 får han brev från hansestaden Danzig, ställt till ”den hedervärde och mäktige man herr Jens Uf, fogde på Hammershus i landet Bornholm”.

Vår storman, som vi förra året började kalla Henning Larsen, är alltfort på pilgrimsfärd med sin kone. Kaniken Morten och fru Åsa återvänder efter vintern i Wisby till hans gård, på fortsatt uppdrag från ärkebiskopen. Det öppna syftet med kanikens resa är att uppteckna ärkebiskopens egendomar på ön. Men det finns också ett hemligt uppdrag.

Under året gör skatteopkræveren sina nya försök att samla in lite extra tionde, som han kallar det, av alla som säljer på marknaden, och rapporterar gärna om alla händelser på ön.

Om vi förra året anade slutet på en lång uppbyggnad av det danska riket under Valdemar Atterdag, så är detta år en början på något ännu större, ett längre syftande nordiskt projekt under Margareta, med den fem-och-ett-halvt-årige kung Olav som symbol. Ser vi något av detta på ärkebiskopens Bornholm?

Det finns en bevarad medeltida trådrulle i Aboa Vetus (Åbo medeltidsmuseum) och Riku har skurit en efter den förlagan. Anton har svarvat några efter andra förlagor. Eftersom jag inte har någon svarv måste jag använda kniven.

Det är Åsa som behöver trådrullar. Ska man vara autentisk så måste det gå ner i de synliga detaljerna.

När granen skulle lämnas på återvinningen såg vi några kvistar, troligtvis apel, bland riset. De grenarna blev så många trådrullar som Åsa behöver. Hoppas det räcker, så jag kan göra annat framöver.

När jag gjorde min första så började jag med att kapat grenen i rätt längd. Det var dumt. Bättre är att ha den långa grenen att hålla i, medan man täljer.

Att skära i färskt virke är lättare än i torrt. Först måste barken bort. Men man ska inte vara alltför ivrig att tälja. Låt grenen torka någon dag först.

Med en liten såg gör jag spår, så blir det hela lättare.

Det här var lättare än jag först trodde. Dimensionen på trådrullen beror på den gren som man fått tag på.

Och så här gick det till i kväll.

There is a preserved medieval reel in Aboa Vetus (the Turku medieval museum) and Riku has cut one from that model. Anton has made some from other models in his turninglathe. As I have no such I must use the knife.

Åsa is in need of some reels. To be authentic you must go into details.

When we threw away the christmas tree on the refuse tip we saw some branches, likely appletree. Those branches became as many reels as Åsa needed. Hoping they are enough, so I can do something other onwards.

When I made my first one, I began with cutting the branch in the correct lenght. That was silly! Better to have the long branch to hold in, while carving.

To carve in fresh wood is easier than in dry. First you must remove the bark. But be not too eager to carve. Let the branch dry some day first.

With a small saw I make some marks, to make it easier to work.

All was easier than I first thougth. The dimension of the reel depends on the branch you can get.

And this is what happend tonignt.

Vårt tionde år på Middelaldercentret utspelar sig AD 1376. Kaniken Morten har fått ett fortsatt uppdrag av erkebisp Niels och kommer tillbaka till Bornholm. Stormannen Henning har ännu inte återvänt från sin pilgrimsresa. Stormansgården väntar på herr Morten och fru Åsa.

Vi berättar här på bloggen om våra förberedelser inför resan. Denna sommar är det ett nytt storpolitiskt läge i Norden, sedan Valdemar Atterdag dött på efteråret 1375. Eller avvaktar kanske alla på vad hans yngsta dotter Margrareta går för. Vad säger bornholmarna om att landet i maj fått en drygt femårig kung, hennes son Oluf?