En blogg om vävning

För att, på en medeltidsmarknad, visa hur de medeltida bokmärkena används behöver man en medeltida bok. Om man inte har någon får man försöka att tillverka något. För några år sedan köpte jag boken “Bookbinding, Limp bindnings from Tallin” och ur den har jag tagit det här enkla sättet att binda en bok. På medeltiden var det vanligt att man återanvände t.ex. en handskrift som omslag. Här är det gamla omslag från kulturtidningen Polen som blivit återanvända. Jag har använt silke att sy ihop boken med och samma färg kommer igen i bokmärkesbanden. Som på medeltiden hör bokmärket ihop med boken.

En pilgrim, nutida eller medeltida, kännetecknas bl.a. av sin väska. Martin har nu sytt färdigt sin i ett mjukt rött skinn. Stav och mössa ska man också ha. Det tog ett antal år att få väskan klar. Det var det första skinnprojektet han gav sig på. Den långa axelremmen var en utmaning – det tog en vecka på Bornholm förra året. Det finns två väskor till som är halv-sydda, “work-in-progress”, undrar när de ska bli klara…

Mössan är från Nidarosdômen i Trondheim, med det ursprungliga pilgrimsmärket, ett kors i Havorskringlan från Gotland. Nu är han på väg. Kanske Santiago nästa? Men där har han redan varit på äkta medeltida sätt – genom ombud! Hans tandläkare vandrade dit för några år sedan och blev sponsrad av Martin med tankar och förböner. Så nog har Martin rätt till en snäcka på väskan.

Det finns en gravsten över en pilgrim i kyrkan Sancta Prassede i Rom, en av våra favoritkyrkor i den Eviga Staden. Den stenen har varit oss en förebild och ska återges på ett annat ställe på Naama.

När jag testade bokmärket med två snoddar upptäckte jag det obekväma med att bokmärket inte satt fast i boken. Så nu har jag utvecklat idén och satte dit två snoddar till. Jag testade vid gårdagskvällens läsning och det fungerade bra.

Två snoddar använde jag för att knyta fast bokmärket i boken. En snodd vid främre pärmen och ett vid den bakre. Och så knöt jag ihop dem med en liten rosett nedtill.

Och så ett märke där jag är i läsningen och ett där noterna till
artikeln finns. Med snodden ut vid sidan av boken är det lätt att
bläddra.

Det blev nu också blå glaspärlor i slutet av snoddarna och en likadan pärla med en liten röd pärla på toppen uppe på ankaret.

Ett par vänner som är mycket i köket kommer att ha sådana här bokmärken med många snoddar i sina kokböcker, man kan bläddra utan att smutsa ner boken. En annan säger att två snoddar är bra när man är två som läser samma bok. Då bör man nog använda olika färger.

Under den här helgen blev det ett psalmboksbokmärke. Jag ville göra ankaret som en platta där de tre dubbelvikta snoddarna går upp genom plattan och genom var sin pärla. Problemet var bara att jag hade inga pärlor! Vad gör man då – jo asken från min moster med hennes halsband – kunde det finnas något där?

Jag hittade ett halsband med benpärlor. Här finns pärlor att använda på många olika sätt. Små att sätta på ankaret, ännu mindre att sätta i slutet på snoddarna. Och avlånga att använda som ankare på något annat bokmärke.

Jag använde tre av de små benpärlorna på ankaret och de allra minsta hamnade på snoddarna. Ankaret är klätt med en liten bit blå ylledamast.

Under helgen har jag kommit på hur man gör slingade band! Jag fick en demonstration en gång men eftersom jag då inte kände något större behov av sådana band så fick jag inte till det. Men behöver man banden så lär man sig!

Behovet uppstod när jag bläddrade i min nya bok om siden och fick syn på en bild med Maria som läser i en bok. I boken finns ett fäste för bokmärkessnoddar, ett litet halvklot täckt med pärlor. I Clothing and Textilies 3 finns en artikel om just bokmärken från 1200- talet och några århundraden framåt*. Författarna går igenom ett antal bevarade bokmärken och beskriver de olika delarna.

Bokmärkena består av ett ankare (anchore), band (strands). Banden avslutas på lite olika sätt.

Ankarna kan ha många olika utseenden – avlånga, av trä eller i form av små tygklädda kuddar eller pergamentrullar översydda med olika stygn – runda som knappar översydda med stygn eller som på bilder med pärlor.

Banden var ofta slingade, vilket är det mest hållbara, eller vävda. Banden är ofta i silke. De är gjorda i dubbel längd, vikta och fastsatta på olika sätt vid ankaret. De flesta bokmärkena har 6-8 snoddar.

Helgens lek med bokmärken slutade med fyra olika bokmärken.

Alla snoddar är gjorda av fem slingor av 30/2 silke. De blev tillräckligt tunna för att kunna fungera någorlunda bra i moderna böcker med tunt papper.

De två nedersta bokmärkena har sex stycken snoddar. Ett ankare är en tygknapp av lite större modell täckt med pärlor (tyvärr inga äkta, det fanns inte hemma), den andra en avlång kuddmodell med ett handvävt ull/silketyg.

Varför så många snoddar? Det överlämnar jag till Martin att förklara i ett eget inlägg. Han använder den moderna varianten som sitter fast i boken varje söndag!

När jag gjort de här två och konstaterat att så många bokmärken behöver jag inte i min vanliga läsning kom jag på att två kan var bra att ha. I facklitteratur behöver man ett bokmärke för att markera var man är i sin läsning – och ett för att lägga där noterna finns.

Det vänstra är en pärla med en slinga som banden är fästade vid, det andra en tygknapp med det dubbelvikta bandet fäst under.

Nästa projekt är ett bokmärke att använda i psalmboken. Där är sex band lagom – fyra till psalmerna, ett till texterna och ett extra till en ev psaltarpsalm. I kyrkans psalmbok finns bara två snoddar, det har längre retat mig att jag inte före gudstjänsten kan lägga in märken för alla psalmer och texterna. Eftersom man numera inte tar med sin egen psalmbok till kyrkan kan man istället ta med sitt eget lilla bokmärke!

*Lois Swales and Heather Blatt, Tiny Textiles Hidden in Books: Towards a Categorization of Multiple-Strand Bookmkares.

Tänk på att lägga snoddarna på långsidan för att bläddra i boken.

Åsa har studerat medeltida boksnoddar och tillverkat sådana. Hon skriver om dem på annan plats.

Jag har i hela min prästtid, i mer är 35 år, använt mig av snoddar, eller band, för att snabbt hitta rätt ställe i missalet, gudstjänstboken. I sådana böcker är det nödvändigt att det finns band.

Min första gudstjänstbok var Gleerups Missale från 1942, som jag fick som gåva av protopresbytern Christofer Klasson. Det var hans första och enda missale. Han hade gått över till den orthodoxa kyrkan och jag fick hans altarbok.

Den har fyra snoddar. På den tiden var det tillräckligt. Det fanns inte så värst många alternativ att hålla reda på. Snoddarna är väldigt korta – man kan inte dra dem runt hörnet.

Jag vet inte om de har blivit kortare av att boken användes flitigt under hans och min tid under sammanlagt fyrtio år. Det är viktigt att snoddarna är tillräckligt långa. Kanske är det opraktiskt när boken är ställd i hyllan, men praktiskt nödvändigt när man ska använda boken.

När efterföljaren till det Gleerupska missalet gavs ut 1988 svarade jag själv för redigeringen av Verbums utgåva. Det har sex snoddar. Så som jag själv kom att använda den boken är det minst så många som behövs. Boken innehåller endast det material som kyrkomötet beslutade 1986.

Kyrklig förnyelse gav ut ett nytt missale 2008, med ett utökat gudstjänstmaaterial. Den boken har inte mindre än åtta snoddar.

Både Verbums och Kyrklig förnyelses gudstjänstböcker har olikfärgade, långa snoddar, som är nästan 1,5 gånger diagonalen på boken. Det här är användarvänligt. Det märks att det är användare som utformat böckerna.

Snoddarna hör till boken och sitter fast i ryggen. Men om man har en bok där man tycker det inte finns tillräckligt med snoddar, eller de saknas helt, vad gör man då?

En normal psalmbok har två snoddar, men borde behöva kanske minst fem. Vanligtvis är det fyra psalmer och så en snodd på söndagens texter.

Man kan göra som som Åsa ska göra, tillverka sina egna snoddar.