En blogg om vävning

Hur fri får man vara när man väver inredningstextilier till “vårt” medeltida rum?

När vi syr våra dräkter finns det mängder med bilder som vi kan använda som förebilder. Det är runt återskapandet av dräkter som de flesta diskussioner om historisk textil rör sig. Många publikationer rör just dräkttyger och beskriver garner, färger, bindningar och beredningar och redogör för de fynd, oftast små tygfragment, som mer direkt kan antas vara just dräkttyger.

När det alltså gäller våra medeltidsdräkter så finns mycket material när man ska sy sina dräkter. Dessutom har det vuxit fram företag som specialiserat sig på den sortens tyger, oftast de enfärgade tygerna. Man är inte tvungen att väva sina egna tyger för att få en bra dräkt.

När det kommer till inredningstyger har jag märkt att det inte finns lika mycket uppgifter att hämta i det som skrivits. Att det ofta var lättare kamgarnstyger som användes till olika ändamål, vet vi. Sängomhängen, överkast mm går det att hitta uppgifter om. Man sålde t.ex. hela set till bäddutrustningen. Men bildmaterialet är mindre beskrivet och kommenterat, särskilt om man som jag letar efter det som skulle kunna vara enklare mönstrade kamgarnstyger. Jag tänker mig nämligen att samma tyg har kunnat användas både i bäddutrustningen och också som draperier/rumsavdelare. Man får ofta söka och att tolka medeltida bilder med inredningstextilier på egen hand.

Av bevarade tyger finns inte mycket som visar hur mönstrade tyger i ull kunde se ut. Det finns en del från London, beskrivna i Textilies and Clothing. Det är Cloth of ray, som jag skrivit om HÄR, och om en 6-skafts väv HÄR. Men det är smalrandiga tyger och för det nya draperityget till kammaren ville jag ha lite bredare mönstrade ränder.

Jag fick en bild när jag planerade mina tvärrandiga filtar. Det som jag då tänkte “filt”, skulle ju lika väl kunna vara ett lättare överkast över bädden. På bilden ser man en bård med ett litet rutmönster. Den mönsterbården kunde jag kombinera med en 4-sk kypert genom att solva på åtta skaft. Mellan bårderna finns på bilden ett rankmotiv. Det kan jag inte få fram i en vanlig skaftvävstol. Jag trampade fram en annan liten mönstrad bård. HÄR skrev jag inför att jag planerade tyget.

Så långt mönstret. I den miljö som tyget ska hänga var det viktigt att det var ljust. Jag varpade en ljust grå varp och slog in samma grå garn i botten. På bilden är botten grön och min grå har ungefär samma ljushet. Så har jag rött och vitt som på bilden.

Den gula slingan mellan bårderna blev inte vacker mot det grå. Så den blev vit som i rutmönstret, men jag tog upp det gula i några ränder.

När jag började väva och kom till rutmönstret så syntes det inte så tydligt som jag önskade. Därför vävde jag med dubbelt inslag i bårderna. Men inslagstätheten visade sig bli samma. Bårderna blev på så sätt tätare, lite likt de smalrandiga tygerna från London – men på ett annat sätt. Väven blev svårare att väva – jag fick göra ett lättare tillslag för botten, och ett lite kraftigare för bårderna.

Vad gäller garnerna och färgerna finns det en del begränsningar för mig. Men det tänker jag återkomma till i ett senare inlägg.

Min fundering nu när tyget är färdigt och hänger i kammaren är om det hjälper besökaren att få den bild av hur ett medeltida rum kunde ha sett ut, som jag är ute efter. För det är det visuella helhetsintrycket av rummet som för mig är viktigare än att tyget är ett alltigenom korrekt återskapande av ett tygfynd.

Att återskapa en miljö

I återblicken skrev jag om vår upplevelse när vi besökte det återöppnade Medeltidsmuseet. Var finns alla textilier som vi ser på interiörbilder på medeltida manuskriptbilder? Med vilken bild av ett medeltida liv går besökarna hem?

Nu fick vi en chans att ge en annan bild av ett medeltida boende. Vi skulle satsa på rummets textila inredning. Genom att bo i rummet kom också dimensionen med att rummet blir “inbott”. Det inte bara står där med sina textilier, utan någon lever i det. Det blir visserligen enbart ett par veckor på sommaren, sedan återgår rummet till sin tomhet.

Intentionen är att skapa en visuell bild av det medeltida rummet och att besökarna kan gå in i det, uppleva hur det är att röra sig i rummet och kanske sätta sig ner och prata med oss.

Rummet med paradsängen, med sina kistor, bord och bänkar finns och är givna. Det vi kan göra är att ge rummet färg och “hemkänsla” med textilier och en del andra mindre saker som står framme som det gör i ett hem. Och att vi själva finns i rummet med vår verksamhet. Våra kläder finns också i rummet, upphängda över en stång.

Men hur återskapa inredningstextilier så att de både visar ett rum, så som det avbildas i manuskripten, och samtidigt bygger på textila fynd?

Det skulle vara fantastiskt att kunna tillverka varje textil till rummet helt enligt fynd vad gäller garnkvalitéer, vävnadstekniker och mönster. Men det är en omöjlighet för mig, både praktiskt och ekonomiskt.

Mitt val blir då att se på så många bilder som möjligt, sätta mig in i hur man levde och använde rummen, använda mina textila kunskaper för att skapa textiler som kan förmedla en liten glimt av hur ett medeltida rum kunde upplevas.

Eftersom vi (nästan) alltid är där i rummet finns möjligheten att för dem som är speciellt textilintresserade berätta om de avvikelser från originaltextilier jag har fått göra.

Den visuella helheten har blivit viktigare än att varje textil bygger på ett exakt fynd. Jag har funderat över hur rummet skulle ha sett ut om man verkligen kunnat grunda varje textil på fynd från rätt tid. Hur mycket färg hade man då kunnat/vågat föra in i rummet, hur mycket variationer i vävnaderna hade det funnits utrymme för?

Jag har också en annan intention med mitt “medeltidsvävande” – att vävarna ska kunna användas också i vårt moderna liv och att dessutom inspirera andra till att väva.

I nästa inlägg resonerar jag lite mer kring de nya draperierna. Jag har redan skrivit lite om dem HÄR.

Det finns äldre bloggposter kring särskilda textiler:
Sängens filt finns presenterad HÄR
Om duken på kistan skriver jag HÄR

En tillbakablick
Tiden går fort. Det är nu tre år sedan vi skrev de sju inläggen om att återskapa medeltiden. De inläggen var ett sorts svar på Peter Ahlkvists inlägg på bloggen In deme jare Cristi i november-decmber 2011.

Vi skrev om våra “roller” i det medeltida återskapandet, om religionen i återskapandet och funderade över hur vi i vår grupp “Risma”, på två personer, skulle kunna gå vidare. Vi reser inte runt på olika event och marknader, utan har fått vår plats på Bornholms Middelaldercenter. Jag resonerade en del om hantverk och tältläger eftersom det var detta som var aktuellt för oss då.

Under de tre år som gått har en hel del hunnit hända, så det kan vara tid med nya reflektioner och funderingar. Marknaden på centret har upphört och det har istället blivit en middelalderträff för centrets Vennekreds. Vi reste dit det första året 2012 och trodde då att det skulle bli vårt sista år på centret. Vi tyckte inte längre att så som vi såg på vårt återskapnde passade vi in. Och det fanns en del samtidiga event vi ville resa på. Vi misstog oss!

Under veckorna vi var där började vi fundera över hur det skulle vara att få bo i något av de hus som finns på centret, och då verkligen bo och leva i miljön. Vi gick runt och tittade oss omkring med andra ögon än tidigare. Det borde vara en boning med en säng! Att bo i kökshuset och varje natt bädda på bänkarna kändes inte som någon bra/bekväm lösning!

Centret har två uppbyggda miljöer, stormansgården och bebyggelsen landsbyen. Säng fanns bara i två hus – i stormannens kammare och i färgarens hus. Färgarens hus bortföll av det skälet, att taket inte var reparerat så det regnade in. Vi tänkte att stormannens kammare kunde vara fint att få bo i.

Nu går vi tillbaka ännu några år, till oktober 2010. Medeltidsmuseet i Stockholm hade precis invigt sin nya utställning efter ett par års arbete. Vi reste dit och det vi särskilt såg var att miljöerna saknade alla de färgrika textilier som finns på alla manuskriptbilder. Vi skrev därefter ett blogginlägg om den textilfattiga medeltiden.

Vi hade den upplevelsen i bakhuvudet när vi tittade på stormannens kammare. Så som den ser ut var det ingen ombonad miljö. Det fanns en säng med mörka tjocka sängomhängen och en naturvit filt. Och så lammskinn på bänkarna. Inte mycket som stämde med bilderna på en kammare för en någorlunda välbärgad storman.

Men om vi fick ta med egna textilier? Inreda kammaren med sängomhängen, täcken, draperier, borddukar, väggtextil, kuddar och dynor. Vi hann inte ens fråga Niller, centrets ledare, för någon av våra vänner, som hört våra resonemang, hann före oss. Och kom tillbaka till oss med meddelandet: Niller hälsar och säger att ni är välkomna att inreda kammaren och bo där nästa år! Han har fullt förtroende för frue Åsa!

Så nu har vi under ett antal sommarveckor i två år bott i stormansgårdens kammare. Tiden kan vara inne att nu lite mer ingående fundera över vad det är vi gör.

Vår förklaring inför besökare, och inför oss själva, varför det bor två svenskar på stormansgården, har vi tidigare skrivit om på bloggen, under kategorin Bornholm 2013.

I några följande bloggposter ska jag resonera omkring mina vävnader, val, förutsättningar och begränsningar.

Martin skriver.
Medeltidsveckan på Gotland har både anhängare och belackare. Den är så stor att två personer som deltagit var för sig och som möts efter veckan och berättar för varandra vad de upplevt, har två helt olika berättelser om veckan man varit med om.

Alla har inte varit med om gudstjänsterna i domkyrkan under medeltidsveckan. Men många har. Jag har varit med om att första söndagens högmässa samlat 400 deltagare. Jag tror att jag stannar vid högmässan, även om det finns mycket att skriva om alla åtta dagarnas gudstjänstliv, både morgon, middag och kväll.

Vi har en kyrka som invigdes 1225. Vi har i många år haft en kör som specialiserat sig på medeltida liturgisk musik, Schola Sancti Jacobi från Stockholm. (Det var de som sjöng vid minnesstunden efter Battle of Wisby 2011). Tillsammans skapar rum och sång en atmosfär som stämmer sinnet till andakt. Ordningen för högmässan känner den vane igen sig i. För den ovane – och de är i flertal – är det helheten i ord och toner, rörelser och synintryck, och doft av rökelse, som åstadkommer upplevelsen.

Även om man inte förstår med sitt förstånd så kan man ta till sig med sitt hjärta. Det var ju så som den kristna tron slog rot i vårt land. Det var inte Ansgars predikan. Det var riten, kulten, som attraherade nordens människor redan tidigare. När gotlänningar och andra hade farit längs Rysslands floder och kommit till Konstantinopel trodde de att de kommit till himmelen när de var med om gudstjänsten i Hagia Sophia. De tog med sig präster hem för att få en flik av himmelen också i sitt land. Jag tror att det är därför en högmässa i medeltidsveckan har samlat 400 deltagare. Jag vill tolka det som att de söker en flik av himmelen, med alla sina sinnen.

Vår nutida svenskkyrkliga ordning för högmässa skiljer sig inte mycket från mässan i Linköpings stift omkring år 1450. Det är samma struktur, samma moment, en del förändring i framför allt nattvardsbönerna. Det är sättet att utföra gudstjänsten som har förändrats. Men i själva ordningen finns det en kontinuitet. Samtidigt är den nutida svenskkyrkliga och den nutida romerska mässordningen tvillingsystrar. En höst fanns det några polska hantverkare verksamma i Visby. De var så klart katoliker, men de kom söndag efter söndag till domkyrkan. I den medeltida katedralen kände de sig mer hemma än i den modernt inredda katolska kyrkan.

För att fira en medeltidsinspirerad mässa behöver man inte nödvändigtvis en romersk katolsk präst. Den rit han följer är inte mer medeltida än den svenskkyrkliga. Det går lika bra med en svenskkyrklig präst. Nu skriver jag om svenska förhållanden; det är inte riktigt samma sak på kontinenten.

Vi har firat många högmässor i medeltida ton i domkyrkan under årens medeltidsveckor. Det handlar om hur man klär ordningen i sång, ceremonier, rörelser, doft – det jag brukar kalla att ge gudstjänsten gestalt. Tänk en pjäs av Shakespeare, ta till exempel Hamlet. Om man låter handlingen utspela sig på medeltiden eller på tjugotalet är det fortfarande samma pjäs, men gestaltandet skiljer sig. Rekvisitan och aktörernas rörelser blir olika.

När vi har gett högmässan i medeltidsveckan den medeltida gestalten är det fortfarande samma högmässa. Det är därför som den förre domprosten brukade säga: Där ute leker dom medeltid; här inne gör vi den på riktigt.

Martin skriver.
När det gäller religionen finns det tydligen mycket att reflektera över. Jag fastnade vid att Peter på ett ställe skriver “jag känner flera som känner sig obekväma inför religion i allmänhet och religiösa handlingar i synnerhet” (4a). Är religion mer kontroversiellt än att para ihop folk i tillfälliga hushåll och bygga hierakier? Troligtvis därför att det är svårare att ta religionen på lek än att leka hierakier. Den kan ju påverka “på riktigt”.

Jag har närmat mig återskapandet från det religiösa hållet, eftersom jag i mitt moderna liv är präst. Jag kan lika lite som t ex en läkare stiga ur min profession när jag klär mig i medeltidsdräkt. Det handlar inte om vad jag gör. Det handlar mer om vad jag är. Ett exempel: Jag var på medeltidsmarknad på Bornholm och var klädd som en hantverkare. Utan alla religiösa tecken. Jag möttes av frågan: Spelar du präst? – Nej, sa jag, jag är präst.

Det är inte enkelt att gestalta något du inte är. Jag kan inte spela soldat, för det har jag aldrig tränat. Jag kan uppträda som bågskytt, för jag har skjutit med långbåge i många år. Men jag skulle aldrig ställa upp i ett fältslag som bågskytt och skjuta pilar mot människor. Där går min personliga gräns. Vi har våra egna gränsdragningar i reeactmentkulturen.

Tyska Orden är en grupp reenactare. Den medeltida Tyska Orden var både andlig och stridande. Därför ringer man i sin böneklocka och ber tideböner och bordsböner. Man är noga med att det är den “återskapade personen” som utför kulthandlingen. Men man gör inte något som man inte skulle kunna stå för. Man låtsas inte religion, utan menar att om man nu gestaltar en andlig och stridande orden, då måste bägge delarna finnas med i återskapandet för att det ska bli helt. Reenactare i andra grupper har varit kritiska till detta med religion. Så Peter har rätt, åtminstone några finns som känner sig obekväma.

Och så dyker jag in i dessa sammanhang. Ingen kan väl tro att det är på låtsas om jag ber en bordsbön eller en tidebön. Det hela blir ännu mer på riktigt, därför att det vanliga, moderna livet stiger in i det återskapade medeltida samhället. Det här kan bli rätt komplicerat – vad är nu och vad är då – och kanske den osäkerheten gör att man känner sig obekväm.

Ja, det kan inte jag svara på. Men jag har påpekat för Tyska Orden att en andlig orden borde ha en kaplan. Och det har man diskuterat. Man har kommit så långt att man frågat sig: Vad händer om en riktig präst kommer in i det vi återskapar? Är det något som blir mer “på riktigt” i så fall? Men det som är det mest allvarliga med att utföra religiösa kulthandlingar är att religionen kan påverka på riktigt.

Martin skriver.
I sju år i följd har vi deltagit i Middelaldermarked på Bornholm, de senaste fyra åren som Grupp Risma. Där har vi fått en god vän, Bjørn, som brukar vara klädd som en Augustinerkorherre.

Han och jag har flera gånger vandrat i procession på marknaden. Någon gång har vi vidtalat en sånggrupp som fanns tillgänglig, klädda i munk- och nunnekläder. En annan gång spelade gruppen Vagando lämplig musik i processionen. De två senaste åren har det varit Hans tennsmed som gått främst med det bolmande rökelsekaret.

Bjørn hade klätt sig i den alba som man sytt upp i Middeleldercentret efter en biskopsalba i Lund. När han saknade ett bröstkors lånade jag honom mitt. Jag hade min vanliga kanikdräkt. Vi vandrade från Stormansgården ner till Landsbyn. Där nere avslutade Bjørn med att läsa ett stycke på latin – “Ille Nalle Puh”.

Vad ska man säga om det här? Var det på riktigt eller bara på låtsas? Tja, halvt-om-halvt. Processionen var riktigt genomförd. Men den var gjord som ett inslag för att erbjuda besökarna visuella upplevelser. Ungefär så här skulle det kunna ha sett ut, när det var på riktigt. Alltså återskapade vi något. Men det hela hängde i luften.

Vi hade inte något tydligt mål för vandringen. Inte någon vallfärdskyrka. Inte ens något hus som skulle välsignas. Processionen slutade mitt på en gårdsplan, med alllvarsam högläsning på latin.

Var det någon som uppfattade vad Bjørn läste? Kanske en latinprofessor skulle hört att det lästes ur Nalle Puh. Det var viktigt för Bjørn att det inte var en religiös text, att det inte var någon bön eller så. Besökarna hade inte ju valt att deltaga i en gudstjänst. De hade kommit till en medeltidsmarknad för att uppleva upptåg och insupa atmosfär.

Det hela gjordes för deras skull. Processioner är visuella, de är offentliga. Men det stannade här vid att skapa en yta eller en slags kuliss. Därför var det rätt att läsa Nalle Puh.

Men om vi skulle velat göra det “på riktigt”, ja det är en annan historia. Återkommer.

Åsa skriver.
Jag är hantverkare, yrkesvävare sedan massor av år tillbaka. I mitt medeltida liv vill jag visa och berätta om vävning. Och kanske inspirera till vävning. Det är därför vår inredning i bostadstältet så mycket som möjligt består av handvävda textilier. Textilier som inte är direkta kopior, men vävda i tekniker, färger etc som finns belagda. Jag tycker också att det är en fördel om de är formgivna så att de lika gärna kan användas i det vanliga moderna livet. HÄR finns mer om min “medeltida” vävning.

Det finns ett problem med att visa upp hantverk. Hantverkarna satt naturligvis inte i tält i ett läger, så som vi oftast gör. De hade sina verkstäder, antingen egna eller arbetade i andras. En del reste på marknader med sina produkter, men vid sådana tillfällen var de där som försäljare.

Så hur gör vi? Folk är intresserade av hantverk och vill gärna titta och fråga. I ett läger skulle man kunna ha en “hantverksgata” där det är renodlat hantverkare. Bostadstält och matlagningsplatser kan läggas bakom. Kanske det skulle lite illustrera ett hantverkskvarter.

En annan sak att tänka på när man visar upp sitt hantverk är att den tidens hantverkare hade övat upp sig i åratal. Det är skillnad mot de flesta reenactare som har hantverket som hobby. Kanske det inte alltid syns så mycket på den färdiga produkten, utan mer på handlaget och en uppövad snabbhet. Man har fått in handlaget i kroppen och rörelserna är integrerade med ens person. Det kan vara ärligt att ibland säga till publiken att det nog såg annorlunda ut när den tidens hantverkare arbetade.

Martin har suttit på Bornholm och sytt ett par skor åt mig – han sydde sitt första par där. Och det är klart att det syns att han inte är van. Då får man väl säga något som att – det här med skor är egentligen inte något jag brukar göra, men hustrun behöver ett par och här finns ingen skomakare, så vad ska jag göra!

Vi funderar nu vidare på hur vi ska få det att verka autentiskt att sitta i vårt tält och syssla med de hantverk vi har med oss.

Åsa skriver.
Peter skriver om att utveckla återskapandet. Jag uppfattar det som att det rör både det som sker inför publik och det liv man lever när publiken gått hem. Att ge en mer autentisk bild till publiken och att också för sin egen skull leva ett medeltida liv.

I min första post berättade jag om vår första erfarenhet av medeltida lägerliv – med Gutars bågskyttar till Bornholms middelaldercenter. Vi var egentligen ganska motvilliga deltagare – tältliv var ingenting för oss! Vi blev bitna, men upptäckte snart att skulle vi delta i medeltida läger ville vi mer. Den andra sommaren hade vi ett eget tält, inspirerat av bilder av vita tält med blå ränder och det bevarade Baseltältet. Efter ett par år blev det ännu ett tält! HÄR finns en berättelse om tälten.

Risma bildades det år när Gutars inte reste till Bornholm utan vi reste dit själva. I fyra år har vi nu rest till Bornholm som egen liten grupp. Och vi måste fundera över vår del i det medeltida livet – vad är det vi återskapar, vilka är vi, varför reser vi runt med två tält? Hur ska vi förklara vår medverkan? Det här är frågeställningar som blir allt viktigare för oss.

Vi är en vävare och en präst och vi hör ihop – på något sätt! Vi har vårt bostadstält, inrett med handvävda textilier, som står öppet för folk att titta in i, och vi har ett verkstadstält där vi kan sitta under dagarna med våra sysslor, diverse hantverk, mest textilt.

Martin och jag har bara praktisk erfarenhet från Bornholms middelaldercenter. Där talar man mycket om “formiddling” – att förmedla kunskaper. Alltså den pedagogiska biten. Det är vad vi gör under dagarna, visar och berättar vad vi håller på med. Det är för det mesta fantastiskt roligt – ibland lite tråkigt, måste vi väl medge. Men har man en hobby man brinner för så vill man ju dela med sig!

När kvällen kommer börjar vårt alldeles eget medeltida liv. Matlagning, som oftast påbörjats under “publiktid” (vi försöker att ha en någorlunda medeltida mathållning). Så dukar vi upp vår medeltida middag och njuter av kvällen. Vi kan sedan göra små avkall på det autentiska genom att läsa en helt modern bok om ljuset så tillåter. Vi kan också ta fram lite modernare stolar, men då lägger vi våra filtar över dem. Det är ändå skönt att få ett ryggstöd när man blir trött! Men i stort sett så finns ingen (synlig) modern utrustning hos oss.

Allt det här fungerar på Bornholm, där vi ju hamnade mer av en slump. Men vi funderar nu över hur vi ska kunna utveckla oss för att passa in i andra sammanhang. Vi är ju varken marknadsfolk eller stridsfolk. Vårt lilla tält, verkstadstältet, tänker vi anpassa till att kunna sova i. Det stora tar alltför långt tid att sätta upp för att man vill göra det för någon dag. Men det mindre sätter vi upp snabbt och vi behöver inget släp, utan utrustningen får plats inne i själva bilen.