Åsa skriver.
Jag är hantverkare, yrkesvävare sedan massor av år tillbaka. I mitt medeltida liv vill jag visa och berätta om vävning. Och kanske inspirera till vävning. Det är därför vår inredning i bostadstältet så mycket som möjligt består av handvävda textilier. Textilier som inte är direkta kopior, men vävda i tekniker, färger etc som finns belagda. Jag tycker också att det är en fördel om de är formgivna så att de lika gärna kan användas i det vanliga moderna livet. HÄR finns mer om min “medeltida” vävning.
Det finns ett problem med att visa upp hantverk. Hantverkarna satt naturligvis inte i tält i ett läger, så som vi oftast gör. De hade sina verkstäder, antingen egna eller arbetade i andras. En del reste på marknader med sina produkter, men vid sådana tillfällen var de där som försäljare.
Så hur gör vi? Folk är intresserade av hantverk och vill gärna titta och fråga. I ett läger skulle man kunna ha en “hantverksgata” där det är renodlat hantverkare. Bostadstält och matlagningsplatser kan läggas bakom. Kanske det skulle lite illustrera ett hantverkskvarter.
En annan sak att tänka på när man visar upp sitt hantverk är att den tidens hantverkare hade övat upp sig i åratal. Det är skillnad mot de flesta reenactare som har hantverket som hobby. Kanske det inte alltid syns så mycket på den färdiga produkten, utan mer på handlaget och en uppövad snabbhet. Man har fått in handlaget i kroppen och rörelserna är integrerade med ens person. Det kan vara ärligt att ibland säga till publiken att det nog såg annorlunda ut när den tidens hantverkare arbetade.
Martin har suttit på Bornholm och sytt ett par skor åt mig – han sydde sitt första par där. Och det är klart att det syns att han inte är van. Då får man väl säga något som att – det här med skor är egentligen inte något jag brukar göra, men hustrun behöver ett par och här finns ingen skomakare, så vad ska jag göra!
Vi funderar nu vidare på hur vi ska få det att verka autentiskt att sitta i vårt tält och syssla med de hantverk vi har med oss.
