En blogg om vävning

Birgittas lilla huvudbonad i linne ger upphov till en hel del frågor.

I Medieval Clothing and Textiles nr 4, 2008, skrev Camilla Luise Dahl och Isis Sturtewagen om ”The Cap of St St. Birgitta.”. Efter det har den lilla linnehuvan* spridit sig som en löpeld genom medeltidsvärlden.

Några år tidigare hade jag fått Aron Anderssons och Anne Marie Franzéns redogörelse i Birgittareliker 1975. Jag hade också fått konserveringsrapporten. Jag tänkte då att en linnehuva skulle vara ett bra underplagg för en yllehätta. Men vid den tiden talades det bara om manliga coifer, inte om kvinnliga huvor. Utifrån det material jag hade var det inte lätt att komma fram till hur den var konstruerad. Så jag la det åt sidan.

Så kom då artikeln – och nu 7 år senare ser man att den bärs av mängder kvinnor. Antingen bärs den som ett underplagg för att fästa slöjor i, eller som enda huvudbonad. Många har äntligen hittat något som fungerar!

Jag fick artikeln från Camilla Luise Dahl innan boken kom ut och gav mig på huvan i ett nytt försök. Nu för att göra en till mig själv. Men efter diverse strapatser la jag ner det hela igen. Jag fick det aldrig att fungera så som Camilla menade, och dessutom trivdes jag inte heller med den.

Det som jag inte fick att fungera var att sprundet bak skulle bredas ut och bilda ett nackparti. Så menade Camilla att det skulle vara. Det kan gå om man har tillräckligt med hår som fyller ut huvan och gör att sprundet lägger sig i nacken . Då får huvan den form som man ser på bilderna. Även Aron Anderssons och Anne Marie Franzéns beskriver som att huvan har ett rakt nackparti, som är bildat av sprundet. Enligt Camilla är det inte meningen att den ska sitta stramt baktill, med sprundet hopdraget.

Huvan i original är visserligen liten, men ska man få dess mittsöm att räcka från hårfästet och ner till nacken måste man förstora den ganska mycket, och troligen också förändra proportionerna.

På bilderna i Maciejowski bibeln bär kvinnorna huvan med håret synligt i pannan och öronen syns. Den bärs på samma sätt som hårnäten, som också författarna påpekar. Så har jag nog aldrig sett huvan buren i våra sammanhang. En snabb bläddring genom bilder från det manuskriptet ger ett intryck av att det är i hemmiljön som enbart huva bärs. Avbildas en scen utanför hemmet ser man dels kvinnor i dok, dels någon kvinna, tjänarinna, i huva.

De manuskriptbilder som finns i artikeln är daterade från andra halvan av 1200-talet till slutet av 1300-talet. Och det är av naturliga skäl från sammanhang när huvan har burits som enda huvudbonad. Eftersom den funnits under så lång tid kan den ha burits på olika sätt.

Under åren efter Camillas och Isis artikel har jag sett otaliga varianter av huvan, det finns många olika förslag på mönster och proportioner. Och den får olika utseende när den bärs.

Jag vill avsluta med några frågor att gå vidare med i samtal om birgittahuvan:

1.
Är det någon som bär birgittahuvan med sprundet som nackparti?

2.
Huvan har blivit ett mycket vanligt plagg att bära under slöjor, den håller undan håret och är fin att fästa fast slöjan i. Det är vanligt att den karakteristiska broderade kanten och spetssömmen är synlig under slöjan. Finns det bilder/källor som visar den här detaljen?

3.
I vilka sammanhang kan man uppträda i enbart huvan?

Det finns anledning att komma tillbaka till huvan!
————
* För en linnehuvudbonad är ordet ”huva” är mer korrekt än ”hätta”.
Hättan bars över huvan. Camilla använder ordet huva när hon skriver på
danska.

I våras blev jag tillfrågad om jag ville brodera ett av djuren till Mervis Laurelhätta. Naturligtvis sa jag JA! Från manuskriptet vi fick valde jag en svan. Naturligtvis med tanke på Merry Swan.

Det var länge sedan jag gjorde ett fritt broderi. Och hade inte heller mycket tid att hitta rätt sorts broderimaterial. Ett vitt ylletyg fanns och så fick det bli olika sorters vävgarner i ull och silke.

Last spring I was asked to make an embroidery for Mervis Laurelhood. Of course I said YES! And from the manuscript we got I took the swan – Merry Swan!

It was a long time since I made an embroidery that wasn´t a counted embroidery. And had not much time to find the proper yarns. I had a fabric in white wool and different weaving yarns in wool and silk.

Jag har tänkt på vanten från Lödöse under rätt många år och arbetat med den då och då. Vanten har fått sin egen sida på textilverkstad.se. På vantens sida finns nu “Funderingar kring ett randigt tyg”

Eftersom den svenska texten redan finns på Textilverkstad räcker det att hänvisa till den HÄR.

I have thought about the mitten from Lödöse rather many years, and have worked with it from time to time. The mitten has got its own page on textilverkstad.se. On the mitten´s page is now “Funderingar kring ett randigt tyg” /Thoughts about a fabric with stripes.

The swedish text is already published on Textilverkstad, and I link to it HERE. There is also some more pictures.

The mitten from Lödöse made me ponder upon striped medieval fabric. When looking at the upper side of the mitten you find that the repeat is 16 cm – the stripe is 2,5 cm and the space between 13,5 cm. Now, as the mitten has no seam on the top you can measure the space to the next stripe – it is 16,5 cm. This repeat is then 19 cm. After that there is no further stripe and the space to the bottom is 18 cm. You can observe three stripes, all of them 2,5 cm. The space between them 13,5 cm, 16,5 cm and at least 18 cm. This differ too much to depend on deformation during the years in the ground. I think they have weaved a stripe, some space, next stripe and so on. But not caring to get the same space between the stripes.

As a weaver I ask myself if this is a “medieval” way of weaving and looking at patterns and stripes or perhaps this fabric is woven by an unskilled weaver. To get the same space between the stripes is not very difficult. Perhaps the weavers of our time want it more symmetrical than the weavers in the medieval time.

Now, what will happen with the mitten if you use a fabric with regular space between the stripes, after weaving such a fabric?

I did weave a fabric regularly striped. When planning the weaving I calculated to place the pair of mittens side by side. That would be a fabric width of about 50 cm and a length of 63 cm for one pair of mittens. The fabric should be enough for three pairs of mittens. If I then weave a fabric with a report of 16,5 to 18 cm there will be also a stripe on the base of the mitten´s inside.

The fabric also became an experiment with a new quality. I fulled it roughly in the dryer to get the right width and length. The result was a repeat of 16,5 cm and you get four stripes on each mitten.

På många medeltida bilder finns det smala dukar/handkläden vävda med ett diagonalmönster – tolkat som gåsögon. I ändarna har de bredare blå bårder och i många fall har de smala ränder glest upprepade. Och alla dukarna är försedda med fransar.

En sådan duk tänker vi lägga på den långa kistan som finns i stormansgårdens kammare. Provvävningen utföll väl, så nu är det bara att sätta igång.

På bilden ligger de två proverna (och en liten bit om vävdes av sista varpbiten). De är tvättade och glättade med glättstenen. Jag har också testat att göra en frans. Frans är annars ett otyg som ställer till det i tvätten.

Det ska också bli en kortare duk (utan frans) och några servietter.

Våren har kommit till Visby. Isen har gått upp och folk från fastlandet och från andra länder börjar synas på våra gator. Snart kommer handeln att vara i full gång och olika språk surra i luften.

Vintern har varit lugn här hemma. Kaniken har mest suttit i sin studerkammare. Men allt oftare har han kommit ner till mig i min vävverkstad. Han har tagit upp en del av sina hantverk som han lärde i klostret hos de vita fäderna. Det har blivit läderpatinor och trådrullar till mina fina silkegarner. Jag tror att han mår väl av att koppla av med det här, och det är trivsamt att arbeta tillsammans och byta några ord medan händerna gör sitt. Sanningen är att hans saker tar allt större del av utrymmet i verkstaden.

Efter julledigheterna fick kaniken bud om att ta sig ner till Skåne för ett möte med sin ärkebiskop. Han ville diskutera det nya politiska läge som uppstått efter Valdemars död. Eftersom vintern inte infunnit sig och havet därför var lugnt och vägarna snöfria följde jag med honom för att träffa vänner – och kanske kunna göra några bra affärer. Nu vet vi att ärkebiskopen önskar kaniken närvaro på Bornholm även denna sommar.

Hemma igen tänkte jag igenom vad som hade saknats i stormannens kammare. För där kan vi bo även detta år, stormannen är ännu en tid stadd på sin pilgrimsresa.

Det vore skönt med ett lite mer avskärmat utrymme i hörnet vid sängen. Jag hade en del fint tunt ullgarn som låg och tog upp onödigt utrymme. En mörkblå varp med ett mörkt rött inslag i en enkel tuskaft gav ett skimrande tyg. Det blir två draperier att dela in rummet med. Hoppas att vi kan hitta något bra sätt att hänga upp det på. Men det finns ju bra hantverkare på gården så det ordnar sig.

På gården förra sommaren fanns i stort sett inget bordslinne. Stormannen borde väl ha så mycket i sina förråd att det funnits något kvar, även om han tagit med sig en del för behoven under resan! Eller är han inte så rik som han förespeglat oss? Eller har han fru inte ordnat med ett välordnat linneförråd.

Nå, mitt eget linneförråd har tunnats ut under årens lopp särskilt vad gäller representativa linnetextilier. Och vid sådana här tillfällen vill jag visa upp det bästa mitt hus förmår. Så nu sitter det en linnevarp i vävstolen. Det ska bli en duk med blå ränder till att lägga på den andra kistan i kammaren. Och varpen räcker nog också till lite servietter.

Egentligen vill jag väva något riktigt vackert att hänga upp på någon av väggarna, det här är ju ett tillfälle att visa upp vad min verkstad kan åstadkomma. Men det får jag avstå från. I höst ska vi göra en lång resa upp till norra Sverige och då ska jag visa upp några speciella filtar som jag ska hinna med att väva.

Idag skiner solen så skönt att jag ska gå ut i vår lilla täppa för att se hur det står till i min kryddgård.

Jag ser fram emot att träffa er alla i sommar igen.
Er fru Åsa

Jag har fått frågor om det finns en app för WeavePoint så att man kan ha med sig sin läs/surfplatta och använda t.ex. vid analyser och rita direkt på plattan. Jag blev nyfiken på hur det skulle vara att rita på det sättet. Hur svårt/enkelt det är att rita direkt med penna, blir rutorna tillräckligt stora, kan man hitta en penna som fungerar – fingrarna är för stora för att rita i rutorna.

Nu finns det inte någon app för WeavePoint – och en sådan skulle bara ha de allra enklaste funktionerna. En läsplatta är ingen dator, det går inte lägga in avancerade program i den. Nu har det kommit datorer där själva skärmen är datorn och den går att ta loss från tangentbordet. Det finns små sådana, samma storlek som en ordinär läsplatta. Så nu har jag en Asus Transformer Book med en tiotums pekskärm.

Fördelen med den är att det är en komplett dator, jag kan lägga in mitt vanliga WeavePoint med alla funktioner. Jag har nu testat den som platta vid analyser och det fungerar utmärkt. Den har legat på bordet som på bilden eller med både tyget och plattan i knät. Jag hittade en tunn penna och så var det att hitta lite andra sätt att arbeta eftersom jag är van att använda många av tangentkommandona. Men det går fortare att peka med pennan än att använda en mus, så jag arbetar nog lika fort så här. En av fördelarna är att jag kan vända plattan och få en längre trampordning synlig som i det här fallet med rosengången.

Det spännande nu är att se hur utvecklingen går på datorfronten. Att surf/läsplattorna blir allt vanligare ser vi, men hur blir det med den här sortens datorer (det finns fler märken som har satsat på det här)? Den jag har kostar inte mer än en läsplatta, och billigare än de flesta iPad. Och väger inte så mycket mer. Med sitt tangentbord fungerar den som en vanlig laptop.

Nackdelen för den som har vant sig vid en massa appar är att i en dator kan man inte ta hem de apparna. Men för mig som inte har sådana i min Androidplatta kan jag helt ersätta den med plattan i datorn.

På medeltiden delade man av rummet genom att hänga upp tyger. I år tänkte vi hänga upp ett par draperier så att det blir en lite mer privat del till höger om den stora sängen.

När jag provvävde olika kvalitéer för den gröna duken använde jag resten av den blå provvarpen för att slå in lite olika färger i en tuskaft. Med en av mina röda färger blev det ett tyg som skiftade färg allteftersom det rör sig och hur ljuset fallet på det.
Men vad heter ett sådant tyg där varpen är i en färg och inslaget i en annan och de är valda så att tyget skiftar färg på det här sättet?

Med hjälp av olika textillexikon och vänner på facebookgruppen Vävspolen hittades några olika namn, tyvärr inget på svenska.

shot cloth
changeable or iridescent cloth
eller det franska – changeant

Alla uttrycken kan översättas med skiftande eller skimrande. “Skiftande tyg” låter som om det är utbytbart. “Skimrande tyg” låter vackrare.

Det här är årets första tyg till stormansgården. Och jag har blivit av med ytterligare en del av allt garn som blev kvar efter textilierna till Vårfrukyrkan i Fruängen. När man beställer färgning måste man beställa minst 4 kg av varje färg. Det blev till slut två gröna, tre blå och tre röda färger. De gröna gick nästan åt till förra årets gröna väv. Nu planerar jag att använda en del till några väggtextilier, kombinerat med resterna av S:t Martins filt.

Vårens stora projekt är på gång – vi ska äntligen bygga Naamas vävstol! Det är en dröm sedan många år. Hennes vävstol är byggd så som en hantverkares vävstol var, och fortfarande är. Den blir en miniversion av min stora vävstol. Naama i sin vävstol är också vår – Rismas – logga.

Om Naama och hennes vävstol har vi skrivit ett par inlägg här på bloggen. Om min vävstol kan man läsa HÄR. Den ser mindre ut på bilden än vad den är i verkligheten!

The great project of spring will begin – we are at last going to build Naama´s loom! It has been a dream for many years. Her loom is build as an artisans loom – as it was then and still is. It will be a mini version of my big loom. Naama sitting in her loom is our – Rismas – logo.

About Naama and her loom we have written here on the blog (in swedish). About my loom you can read HERE. It looks smaller than it actually is.