En blogg om vävning

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om täcket på den här bilden. Det är en bild jag haft med mig länge och nu blev tillfället att ge sig på att väva det.
Att väva med enbart en freskmålning som förlaga är inte helt lätt. Det blir en hel del överväganden om kvalité, bindningar mm.

Det här är mina resonemang.

Kvalitet
Ska den vara i ull, eller är det ett siden som är avbildat? Miljön är en högreståndsmiljö. Och sängens lakan har fina hålsömmar. Jag har hela tiden velat väva den i en tunn kamgarnskvalité. Därför blev jag glad när jag läste vad Monnas skriver om tygerna i målningen.*

”In Simone´s fresco of the Dream of St Martin, in the chapel of St Martin in the Lower Church of San Francesco at Assisi, the bed is hung with a Hispano-Moresque silk whose geometric pattern is sharply foreshortened at the head, providing recession, while the pattern of the chequred wollen blanket curves around the sleeping figure.”

Det här är en bok främst om siden där Monnas jämför de avbildade sidentygerna med bevarade tyger och finner en stor överensstämmelse. Målarna har haft riktiga tyger att måla efter! Det intressanta är att hon utgår från att filten är vävd i ull. Så jag känner att jag står på någorlunda fast mark när jag väljer ull.

Men nu finns det ju olika sorters ullgarn. Mycket av inredningstextilierna vävdes av kamgarn som ger en tålig yta. Efter en del letande så hittade jag mitt garn i Danmark och där fanns också de färger som passade.

Vävsätt
Det här var mer bekymmersamt än vilket garn jag skulle använda. Rutorna ser lite olika ut på olika delar av filten.
I den del som ligger ner mot golvet ser man röda, gröna och gula rutor.
Men i en annan del så är de gula rutorna mer ljusgröna.

Det finns en detaljbild i boken. På den ser man att penselstråken på den här delen är röda och gröna som korsar varandra. Går man på den bilden så blir tolkningen en helt vanlig rutig väv i rött och grönt. För att få till de gula rutorna skulle man få använda en något mer komplicerad vävteknik.

Jag beslöt mig alltså för den enklare varianten, den passar bäst i vår inredning, och att väva med en liksidig 4-skafts kypert. På grund av färgerna i de sängomhängen jag ska väva så är de vita smala ränder utbytta mot svagt guldgula.

Min vävstol har 160 cm bredd. Jag gjorde varpen 163 cm, det sker ju en invävning så tyget fick gott plats på tygbommen. Den kunde till och med varit lite bredare! Filten blir ändå inte riktigt så bred att den kan hänga ner så fint som på bilden. Men vi har planer på hur vi ändå ska kunna visa det!

Provvävning
Jag blir mer och mer fascinerad av att provväva. Med samma garn, samma bindning – men med olika tätheter – får man skillnader i kvalitén. Ibland bara mycket små och de olika varianterna är alla bra tyger. Ibland är det den täthet jag utgått från som är den bästa till just det här ändamålet, ibland är det en av de andra. Det är då man blir glad över att ha tagit sig tiden att testa. Och så har jag samtidigt fått några kvalitéer som passar till annat.

I en provvävning ingår också att tvätta och ånga tyget, först då får det sin slutliga finish. Filttyget var fint när det kom ut vävstolen, men blev mycket mjukare och med en trevligare yta efter beredningen.
Så här blev rutorna i det färdiga tyget. En liten extra effekt blev det av de guldgula smala ränderna. Eftersom jag hade just den önskade färgen i ett annat kamgarn i samma garnnummer använde jag det. Redan när jag varpade kände jag att det var lite strävare – eller snarare inte så mjukt som det andra garnet. Och efter tvätt så krympte det lite mindre. Lite gick ut i pressen, men en aningen knottrighet finns kvar. Och det ger fint liv år tyget.

Det är frestande att även väva den andra varianten av rutor, men det får anstå till en annan gång. Efter det här är det sängomhängena som gäller.

————————
*Monnas, Lisa, Merchants, Princes and Painters. Silk Fabrics in Italian and Northern Paintings 1300-1550. 2008.

Vi har i avsnittet Sängen visat på hur miljön i stormannens kammare är disponerad. Man ser att sängen har en framträdande plats i rummet. Och den var ju på medeltiden något som man ville visa upp. Vi har berättat att en del textil till sommarens äventyr ska tillverkas till den. Den ska få sängomhängen i ray-tyg. Och så den filt, som vi brukar kalla för “Sankt Martins täcke” ur en bild av Giotti i nedre fransiscuskyrkan i Assisi.

Men bädden innehåller mer. Så som den byggdes upp ska vi också göra.
Stormannens säng har en botten av rep. Den är hårt spänd, men är nog mer elastisk än vad en brädbotten skulle vara. Det får vi ta reda på i sommar. Vi kommer att kunna jämföra, för vår säng i tältet har en brädbotten.

Sängen har en relativt hög sarg. Man låg inte som i en binge, utan sängen var högt bäddad. Det ser man på medeltida bilder. Vi måste alltså ha en ganska hög madrass.

Oftast var den understa madrassen fylld med halm. Åtminstone en gång om året byttes den gamla halmen mot ny. Om man var på resa var det lätt att ta med sig ett tomt madrass-var och fylla det på plats. Vi ska ta med ett sådant och se om det finns halm att få. Det blir i så fall ett experiment för oss. Det fordras kunskap och vana att fylla på rätt sätt, och den kunskapen har vi inte nu. För säkerhets skull kommer vi att ta med en ordentligt tjock luftmadrass. Den kommer ju inte att synas, för vi stoppar in den i madrass-varet av handvävt linne. Det har vi gjort förr.

Nu sticker den undre madrassen upp och råder över sargen. Ovanpå denna madrass är vi lyxiga. Vi ska ha en extra madrass av fjäder och dun. Så var det när det var riktigt fint. I vårt 1300-tal var fjädermadrasser något som bara de rika kunde ha råd med. Det tog flera år att samla tillräckligt med dun och fjäder från slaktade höns för att tillverka en sådan madrass. Vi räknar med att köpmansänkan från Visby, kanikens kone, har råd. Kanske har hon fått den genom ett testamente, för så dyrbara var dessa fjädermadrasser att de gick i arv.

I en del medeltida bilder ser man att en tjänstekvinna stryker med en käpp över bädden. Det är fjädermadrassen som slätas ut så att inte fyllningen hamnat i hörnorna efter den dagliga vädringen. Om vår dunmadrass blir i form av en hel säck, vet vi inte ännu. Kanske har den sydda kanaler så att det inte behövs så mycket utslätning.
Så blir det lakan av linne. I testamenten och uppteckningar är de alltid redovisade i par. Det är ett lakan under och lakan över. Och så ska vi också ha det.

Överst kommer sankt Martins rutiga täcke att ligga. Ibland som ett överkast i hela sängens längd, ibland med ett nervikt överlakan. Det blir nog olika från dag till dag. Vi tänker att om lakanet syns så markeras att det snart är kväll. Lagd som ett överkast signalerar täcket att dagen ännu inte är slut.

Men allt är inte färdigt med detta. Bädden har också ett antal kuddar. Först är det långkudden som går i hela bäddens bredd. Den får ett överdrag av linne. Sedan är är det två mindre kuddar, en var. Inför natten får de örngott, något att vila öronen på.

Vi vet inte riktigt ännu om det blir hela örngott eller ett svept linnekläde. Det beror på om vi vill känna oss moderna eller går på en äldre stil.

Nu är bädden färdig att visa upp. Det är så här den kommer att vara under dagen i stormannens kammare. Men om kaniken och hans kone kommer att sova i den med den här 1300-talsutstyrseln, det kommer inte besökarna att erfara. Och vi har ett modernt duntäcke med oss för säkerhets skull…

Av grönt garn som blivit över har det nu blivit en duk till kistan i kammaren. Jag valde att göra bården på kortsidan smalare än på originalet. Och det är bara ränder i mina bårder. I det här inlägget finns bilden som jag utgått ifrån. Duken är vävd i ett gåsögonmönster. Vävlängden är 250 cm – vi får se hur lång den blir efter tvätt och press.
Efter duken blev det lika mycket till med ett mörkare inslag. Där är det bara smala bårder på kortändarna. Planer finns hur den biten ska användas.

Nu är provvävningarna av ray-tyget till sängomhängena och tyg till dynor färdiga. Nu återstår att räkna ut hur mycket som ska vävas av de olika tygerna, garnmängder och så beställa garn. Den första beställningen – garn till sängens filt/överkast har redan gått iväg.

Medan jag väntar på garn tänker jag göra av med grönt garn som blivit över från en kyrkotextilsbeställning. Jag fick syn på den här bilden i mitt bildarkiv. Och jag har hittat fler bilder med just gröna dukar. Eftersom linet inte låter sig färgas så lätt så tolkar jag det som dukar i en tunn kamgarnkvalité.
Duken ligger över en kista och det är på kistan som finns inne i kammaren som jag tänker lägga duken. Duken på bilden har smala gula ränder utmed långsidorna och bredare på kortsidorna. Och i min garnhylla finns även sådana rester!

Undras bara hur man får till de vackra draperingarna samtidigt som duken på översidan av bordet ligger helt slätt. Kanske någon har en idé?

I storstuen i Stormansgården hänger flera lyktor runt väggarna. Tittar man ner i dem ser man att de är försedda med elektriska värmeljus. Levande ljus vill man inte gärna lämna obevakade, men dessa lyktor kan lysa utan att någon är i rummet.

I november deltog vi i Drachenwalds Universitet i Finland. Vi var på Brinkhall, en kulturminnesmärkt herrgård. Där är det inte tillåtet med levande ljus. Alla hade därför skaffat elektriska värmeljus. Också vi hade några med oss. Laddningsbara elektriska värmeljus med frostat glas.

Det här födde tanken att använda sådana i stormannens kammare. Vi kan bränna vaxljus när vi finns i rummet, men vi går absolut inte därifrån bägge två när levande ljus brinner. Men om vi har sådana lyktor som finns i storstuen, då går det bra. Alltså måste vi ha lyktor. Nu i kväll är de tre första klara. De har mått efter värmeljuset och har fått en skärm av pergamentpapper.

Bilden på lyktorna är inte så skarp, för den är tagen i endast lyktornas sken.

De här lyktorna kommer vi också att ha nytta av i tältet. Då kan de brinna även om vi går ut en stund. Och ska man gå upp på natten känns det bättre att “skaka liv” i ett värmeljus än att tända en ficklampa.

Den stora sängen tar ett stort utrymme i kammaren. Den är framträdande i rummet och har utsirade hörnstolpar. HÄR finns bilder på sängen och kammaren. Sängen på medeltiden är på bilderna försedd med omhängen. I äldre tid kunde de hänga från en ram i taket eller från stänger som var fästa i väggen. Stormannens säng är något modernare och har stolpar i hörnen, som sänghimlen är fäst vid. Den har också omhängen som nu är fästa i ramen.
Stormannens kammare visar tydligt att det medeltida rummet rymde många slags aktiviteter. Med draperier och textilier kunde man göra om rummet till det ändamål som just då var det man behövde. Bädden med sina textilier var dyrbar och ett sätt att visa upp rikedom för besökande. Så har det varit långt fram i tiden. T.ex. i bondemiljö har det funnits sängar som egentligen inte varit meningen att använda, utom kanske för mycket betydelsfulla gäster. De var högt uppbäddade och försedda med omsorgsfullt tillverkade textilier.

Sängomhängena och överkasten kunde vara olika, så som på bilderna ovan. Men ofta tillverkades bäddens textilier i matchande ”set” i material av olika slag, mer eller mindre dyrbara, som på bilden nedan.
Nu har stormansgårdens säng en sänghimmel och bakstycke av ett dyrbart mönstrat tyg. Det är mörkt i färgen och liknar det här tyget.
Sängomhängena är av omönstrat mörkt brunrött kläde. Jag vet att kaniken vill ha ljusare färger. Så han har med sig sängomhängen från Visby, i det tyg som kallas för ”ray cloth”. Det är ett tvärrandigt ylletyg. Läs om mina tidigare vävexperiment med ray-tyget HÄR.
Den gången vävde jag, enligt fynden från London, ett normaltätt tyg. Den här gången blir det ett lite tjockare tyg. Jag har provvävt en kvalité med ullgarn 6/1, som, efter tvätt och ångning, blev ca 8 tr/cm. Det stämmer med de grövsta tygerna från London, som ligger på 8-9 tr/cm. Det blir en krappfärgad botten – inte växtfärgad, jag hade tur och garnet finns att köpa i en sådan färg. Eftersom jag vet att kaniken önskar att det ska vara ränder i silke så får det bli så, silket glänser fint mot den matta ullen. Kanske det blir så att längderna vid sängstolparna ute i rummet får sin egen randing och inne vid väggen blir det en annan. Mest för att det är intressant att få till två olika randningar.

Ray cloth tillverkades på flera ställen i Europa. Det var inte något av de dyraste ylletygerna, bl. a. för att de inte krävde lika mycket beredning som de fina klädena. Men det fanns olika kvalitéer och här tar vi ett med ränder av silke.

Det finns en bild som jag haft med mig länge. Det är den rutiga filten som jag har velat väva. Jag kommer att väva den i en relativt tunn ullkvalité. Även denna ska vara i så fin ull att den, vid den tiden som vi gestaltar, bör vara importerad. Efter att ha tittat på en detaljbild har jag bestämt mig för att väva den som en helt vanlig rutig kypert. Kanske jag inte får de ljusa rutorna riktigt så som på bilden. Då skulle jag troligen vara tvungen att använda en taqueté. Men blir det inte så som jag vill i år, så får det väl bli en ny filt till nästa år!

Om bäddens övriga utrustning som täcken, kuddar mm får jag återkomma. Jag avslutar här med en bild från altarskåpet i Gudhjems kyrka, som vi besökte på hösten 2012.

Bilder
1. Giotto. Scenes from the Life of the Virgin: The Birth of the Virgin. 1304-06. Cappella Scrovegni (Arena Chapel), Padua

2. 1400-tal. http://azor.freha.pl/oferta/pudelka_giete/15wiek_01.jpg

3. Jan van Eyck. Birth of John the Baptist . Miniature from The Milan-Turin Book of Hours, 1422.

4. Ett tyg från www.historiskarum.se
5. Min första provvävning.

6. Simone Martini. The Dream of St. Martin. 1312-17. Cappella di San Martino, Lower Church, San Francesco, Assisi.

7. Altarskåpet i Gudhjems kyrka. 1475 – 1500.

Morten har skrivit ner sin bakgrundshistoria och Åsa sin. Vi ska inte spela några roller när vi kommer till Bornholm utan våra ”bakgrundshistorier” är till för att vi ska sätta oss in i ett medeltida liv. Genom att placera våra nutida personer i ett medeltida sammanhang försöker vi leva oss in i hur ett medeltida liv skulle kunna gestalta sig.

Grunden till de här berättelserna har vi haft med oss i flera år. De började inom Medeltidsveckans ram på Gotland. Nu är de justerade och utvidgade för att passa in i vårt Bornholmska äventyr. Så delar av berättelserna är ”sanna”, andra är utbroderade. Vilket som är sant och vad som är tillagt får var och själv gissa sig till.

Detta är Åsa Svantesdotters berättelse. Det är så mitt namn egentligen är.
Min historia blir inte lika lång och omfattande som min kaniks. Men vi kvinnor lever lite längre från maktens sfärer. Även om vi kan ha nog så mycket att säga till om i bakgrunden!

Jag växte upp i det västra av Götalanden. Mina föräldrar var relativt välbärgade och såg till att ge mig en god uppfostran hos systrarna i Gudhems kloster. Där var arvet efter drottning Gunhild fortfarande levande, med broderande och sömnad av kyrkliga mässkläder. Det var nyttiga kunskaper inför ett gifte inom de bättre stånden, där en kvinna bör kunna sådant. Men jag fick också utveckla mina vävnadskunskaper. Det var i Gudhem man började kalla mig för Åsa vävare. Grunderna i vävning hade jag hemifrån, eftersom det ingår i de kunskaper som behövs på varje gård.

I klostret lärde jag mig också att läsa och skriva. Men än mer intresserad blev jag av siffror. Jag fick till och med hjälpa den syster som förde klostrets räkenskaper. Det skulle visa sig att detta kom att bli mig till stor nytta i framtiden.

Gudhem ligger vid den västliga pilgrimvägen till Nidaros och tidigt väcktes min håg till resor. Den cistersiensersyster som svarade för min utbildning kände min längtan att se världen utanför klostermurarna och när hon en gång skulle besöka Solberga kloster på gutarnas ö fick jag lov att vara med på den resan.

Mina föräldrar hade en gång bott i hansestaden Visby och hade goda erfarenheter därifrån och kontakter sedan den tiden, så jag fick deras välsignelse inför resan. När det blev dags för resan tillbaka blev jag dock kvar i Solberga och fick uppgifter som gjorde att jag ofta kunde besöka köpmännen inne i den muromgärdade staden.

Vilken skillnad mot det lugna liv jag levt tidigare. Det var under den tid på året när sjöfarten pågick och staden sjöd av liv. Vilka fantastiska stora stenhus och vilken rikedom av handelsvaror som förvarades i packhusen i väntan på att fraktas vidare på hansans koggar. Särskilt tygerna från när och fjärran väckte en längtan att få se och lära mer. Tänk att få resa och se ännu mer av världen. Jag hade två drömmar: tyger och resor. Bägge drömmarna skulle med tiden bli uppfyllda.

Jag kom att bli ingift i ett av de stora handelshusen där man just handlade främst med tyg. Nu kom mina kunskaper till stor nytta. Jag kunde sköta både skriverier och räkenskaper.

Efter flera år blev det tal om en pilgrimsresa. Vi kom fram till Köln men där dog maken och jag såg till att han blev begraven i närheten av de 11 000 jungfrurna, så han har det bra! Själv fortsatte jag men ändrade nu resans mål till de stora sidenhusen i Lucca. Uppgörelse om leveranser kunde jag göra och nöjd påbörja hemresan.

Hemma i Visby kunde jag med sönernas godkännande fortsätta att sköta och svara för handelshuset. En änka måste ju få sönernas medgivande för att räknas som myndig. De hade sett att jag kunde lyckas i affärer och kände till vad varor hade för värde. Och de var vuxna och hade sina egna liv.

Det var en tid när både min rörelse och staden i sin helhet blomstrade. Så inträffade då ödesåret, då Valdemar gjorde den fria ön till en del i sitt rike. Visst fick staden privilegiebrev, men det blev ändå aldrig riktigt som förut. Tiderna blev osäkrare.

Vintern därpå kom en kanik till Visby i något kyrkligt uppdrag. Hur den kyrkliga ordningen var har jag aldrig riktigt förstått. Han kom med uppdrag från ärkebiskopen i Lund, men vår biskop var ju han i Linköping. Och sällan var han här, bra en gång vart tredje år. Det hade gutarna avtalat med honom två hundra år tidigare. Men nu hade kung Magnus blivit osams med biskopen och biskopen hade flytt till vår ö. Kaniken var här nu för att träffa honom.

Det fick vara som det ville med det kyrkliga. Men kaniken fick husrum i mitt hus i stan och där börjar vår gemensamma historia.

Så hände det sig detta år 1375, efter mer än tio år med kaniken i mitt hus, att ett brev kom till honom från ärkebiskop Niels i Lund med ett nytt uppdrag. Därför har jag nu fått ge mig ut på ännu en resa. Morten har en frände på Bornholm och vi är nu på väg till hans gård i Østerlars. Här ska vi vara ett bra tag under sommaren på uppdrag av hans gamle vän. Efter det hoppas jag att han följer med mig tillbaka till Visby. Vi får se om biskopen har några fler planer för honom.