En blogg om vävning

Mina Lödösevantar är färdiga. På
min grindväv har jag vävt två tyger, ett tuskaftstyg och ett
treskaftstyg och sytt två par vantar i två olika storlekar.

Min tanke har inte varit att göra en
kopia utan att ta fram mönster och vävbeskrivning. Mönster och
vävbeskrivning kommer förhoppningsvis att finnas färdigt till
medeltidsveckan.

Nu när vävningen och sömnaden är färdig ska jag också skriva om vanten och vantens historia.

Läs mer i den förra posten om vanten.

Vid riksårsmötet för Riksföreningen för Handvävning den här helgen visade vi upp vårt nya smycke – en liten vävgrind i silver. Grinden är ca 1,7 x 2 cm och är monterad antingen för att bära i en kedja eller med en krok för att hänga i örat. För den som bara vill ha en grind i ena örat finns det en lite silverplatta till det andra örat. Smycket är tillverkat av Marie Spjut i Glanshammar.

Den går utmärkt att väva med. Det går att väva med 13 trådar. Här är det silke 30/2. Jag vävde dels ett vanligt smalt band, dels en kant på ett ylletyg.

Så nu är det lätt att alltid ha med sig sin vävgrind

Att vävstolen ska göras iordning för damastvävning beror på att jag har ett uppdrag på gång – mässhakar till Vårfrukyrkan i Fruängen. Jag har en blogg för att dokumentera och för att berätta för församlingen om hur arbetet fortskrider.

Där finns nu bilder på hur jag håller på att sätta tillbaka alla mina damastsolv i vävstolen. Jag tog bort dem för ett antal år sedan då jag befriade vävstolen från de gamla blyloden. Och så letade jag länge efter något som skulle kunna ersätta gemen som kopplade ihop draglinorna med damastsolven. Gem var billigt och finurligt, men efter ett antal år började de spreta och fastna i varandra. Jag hade nästan gett upp att hitta något annat när jag för några veckor sedan snubblade över små, små karbinhakar på nätet. Så nu är arbetet på gång att sätta i 400 sådana.

Se HÄR

I går sorterade jag solv. Min vävstol ska efter många år återigen användas för damastvävning och alla mönstersolven ska tillbaka i vävstolen. Medan jag gjorde det funderade jag över hur många som numera använder trådsolv. Det var en ganska stor mängd jag la upp på bordet – och många olika sorter.

Längs till vänster ligger damastsolv med mailloner. Maillon är den lilla plastbrickan mitt på solvet med ett antal hål där man trär en tråd i varje hål. Det är de solven som ska hängas in i vävstolen nu.

Därefter kommer “vanliga” damastsolv, där man antingen kan trä hela stygnet i solvet, eller en tråd i varje solv – beroende på hur stor risken är att trådarna ska sno sig om varandra. Det är inte så många på bordet, resten finns i vävstolen.

I den övre raden ligger bottensolven med långa ögon för damastvävning. Det är ca 5000 av dem, jag hade en gång två vävstolar igång som behövde solv. Och under dem vanliga solv med små ögon. Längst upp till höger ligger en liten bunt med mattsolv.

Det här är solv som jag knutit själv. Det började när jag gick på Väfskolan i Borås och planerade att köpa min första vävstol. Det blev mitt handarbete att knyta solv under det året. Då kom solven med små ögon till. Det blev väl då drygt 2000 solv. När jag sedan åtskilliga år senare behövde lite fler så blir det ändå lite skillnad, trots att de är knutna på samma solvstock. Det gör inte så mycket bara man inte blandar dem på samma skaft – därför är ändarna blåfärgade och de ligger i egen bunt.

Solv har jag knutit alltefter behov. Alla bottensolv och damastsolv när jag började med damstvävning och mattsolven kom till när jag ärvde fasters stora mattvävstol. Den har jag sålt nu, så solven är till ingen nytta.

Att knyta solv är en rogivande sysselsättning. Man mäter upp en större mängd att knyta av genom att linda dem om foten på solvstocken – och sedan knyter man! Det går fortare än man tror.

Många säger att fördelen med de moderna syntetsolven är att de är alldeles jämna och lika långa. Visst är de det, men mina solv är alldeles tillräckligt jämna – och har hållit sig i 30 – 40 år! Några enstaka har gått sönder, men det är försumbart.

Trådsolven har en stor fördel – om man behöver flytta en solvad tråd till ett annat skaft knyter man bara upp knutarna – och knyter fast solvet på det skaft dit det hör. Man ser på tråden var knutarna ska vara. Det går inte med syntetsolven.

Jag tycker om mina trådsolv, de är behagliga att handskas med.

Man behöver en stock till varje sorts solv. När jag plockade fram mina solvstockar ur förrådet ser jag att jag lagt undan dem mitt under arbetet!
Det här är solv till moderna vävstolar. Från andra tider och platser finns andra sorts solv.

Och så till slut min fråga – hur många använder fortfarande trådsolv? Och är det fler än jag som knutit sina solv?

På Lödöse museum finns en medeltida vante sydd av tyg. Jag har haft tillfälle att studera den för att se på hur den är tillskuren och vad det kan vara för tyg. Materialet har blivit liggande men nu har jag bestämt mig för att i min Knitters Loom väva två tyger – ett i treskaft och ett i tuskaft. De blir bruna med ränder på samma sätt som orginalet har. Men det är inget försök att återskapa det tyg som vanten en gång syddes av. För det måste man få fram specialgarner, och det blir en helt annan historia.

I reenactment-sammanhang behöver man vantar och hittills så har jag bara sett nålbundna vantar. Mina tyger är ett försök att visa att det går att väva ett tyg och sy sin vante. Och för att göra det möjligt för den som inte kan få fram specialgarner har jag valt ett vanligt filtgarn.
Orginalet är vävt i 4-skafts liksidig
kypert. Med två grindar kan man väva treskaftskypert. Det är
rullen som ligger på bordet, ganska kraftigt valkat. En nybörjare på vävning vill kanske börja med att väva med en grind, därför väver jag även ett tuskaftstyg.

Uppmätningen har jag och är nästan klar med att anpassa mönstret till en dam- och en herrstorlek. Vanten verkar ha blivit lite deformerad under sina år i jorden, så en liten anpassning av mönstret är nödvändig.

Tanken är att ha vantarna uppsydda och en beskrivning klar till årets dubbelkrig.
Hela “Historien om en vante” ska också med tiden komma på hemsidan.
—————-
3 april 2013
Nästa bloginlägg finns HÄR
Mer om vanten finns på min hemsida.
—————-

Vad ska man kalla de här små vävstolarna för på svenska?

De här små behändiga “sakerna” har blivit mer och mer populära ute i världen. De tar mycket liten plats, enkla att väva på och nu har det också kommit hopfällbara för att lätt ta dem med sig. Ashford kallar sin hopfällbara för Knitters Loom – dvs man ska kunna ta den med sig lika lätt som en stickning när man går på stickkafé!

En bandgrind kallas på engelska för rigid heddle – så vävstolarna kallas för rigid heddle loom.

I inlägget om bandgrindar skrev jag “vävramar med bandgrindar”. Det är inget bra uttryck, men det var vad jag kom på då. Ramväv har jag från en dansk bok Væv på rammevæv (1972). Men en vävram kan ju vara så mycket mer.

GAV kallar sin för ramväv, Gudruns ullbod (som är återförsäljare för Ashford) skriver bordsvävstol på sin hemsida.

SpinSpiration (återförsäljare av Kromskis Rigid Heddle Loom) skriver på sin hemsida: “På engelska kallas vävstolarna för rigid heddle looms, och den närmaste svenska översättningen är än så länge en grindvävstol.”

Även Vävmagasinet använder grindvävstol.

Grindvävstol – eller förkortat grindväv – är nog det ordet som bäst beskriver den lilla väven. Så det kommer jag att använda i fortsättningen.

Intressant att få veta vad andra tycker.

Jag har just fått ett bokpaket från England. Det var extra tillbud hos Oxbow före jul. I boken The medieval broadcloth* skriver Kathrine Vestergård Pedersen om textilier från Lödöse. Där lyfter hon fram ett antal färgade tyger med ränder i flera färger och delar in dem i olika grupper avseende råmaterial och utseenden.

På Textilverkstad skrev jag för ett tag sedan om de tyger man funnit i London och på andra ställen – ray kallades de. Det är tyger i tuskaft med invävda ränder i inslagseffekt. Vanligtvis går då inslaget över 2, under 2 trådar och och är tätare slaget.

Ett antal av tygfragmenten i Lödösematerialet överensstämmer med de här tygerna vad gäller trådtäthet och bindning. Botten är ofta ofärgad och ränderna i färg. Dessutom finns tyger där bottenväven är en 3-sk kypert. De här tygerna tolkas som en import från Flandern.

Nu blir det ju mer intressant att väva upp ett sådant tyg när det finns belägg för dessa även här i Sverige.

De övriga fragmenten var av en annan sort vad gäller ull och vävsätt. De skulle då kunna vara av lokal produktion, inspirerad av de importerade tygerna. Dem ska jag återkomma i ett annat sammanhang.

*The medieval broadcloth: changing trends in fashions, manufacturing and consumption. Ed. Kathrine Vestergård Pedersen and Marie-Louise B. Nosch. 2009.

Jag har börjat intressera mig för bandgrindar!

Det är så, att “allt” medeltidsfolk förknippar bandvävning med brickvävning. Därför vill jag lyfta fram den lilla enkla men geniala bandgrinden. Hur gammalt det är att väva med bandgrindar vet jag inte – men det finns bevarade grindar från tidig medeltid. (Om det får jag skriva en annan gång.)

Jag tycker det är ganska tråkigt att väva band, det gör jag bara när jag behöver en bandbit till något speciellt. Men så återupptäckte jag bandgrinden – jag hittade roggebanden där man väver med två grindar, jag började kanta mina medeltidskläder med hjälp av en bandgrind och jag kom på att man kan väva ihop tyger med bandgrinden och få vackra och dekorativa sammanfogningar.

Nästa steg var att upptäcka att det fanns vävramar med bandgrindar. Förra hösten införskaffade jag en Rigid Heddle från Ashford. Det är fascinerande vad mycket man kan åstadkomma med två grindar – alla möjliga treskaftsvävar.

Nu har jag också testat den lilla Knitters Loom, och jag blir mer och mer förtjust i den. Martin har vävt sin allra första väv på den! Än så länge har vi bara vävt med en grind på den, men det finns plats för två grindar även på Knitters Loom.

En enkel väska kan man åstadkomma med en smal väv och väva ihop bitarna med en liten bandgrind – dekorativt och starkt. Idén till väskmodellen kommer från ViKronbergsVävares hemsida. Finessen är stängningsanordningen, man trär den ena öglan genom den andra – och vips så är den låst!

Jag har valt att väva väskan i ull och valka tyget, då står tyget emot fukt. Remsorna den är vävd av är drygt 10 cm breda. Om man gör den längre remsan tillräckligt lång kan man bära väskan över axeln. Man kan också använda den längre öglan till att hänga upp väskan.

En så här smal väv kan man också väva med enbart bandgrind utan vävram (GAV har grindar i olika tätheter), man behöver inte ens hitta ett fäste för varpen – det går med den egna tån! Och sitta bekvämt på sin hotellsäng. Inte tar det mycket plats i packningen heller.