En blogg om vävning

Min farmor och farfar levde i Borås. En stor del av somrarna tillbringade man i Varberg. En sommar såg min farmor i en antikaffär ett par “traditionella halländska supglas” som hon köpte. Nästa sommar – och sommaren därpå – fanns i samma affär ännu ett par likartade supglas. Efter ett par år anade hon oråd, men tyckte om dem, och köpte ändå. Det blev 6 par sammanlagt. Min far försökte ta teda på om det funnits något sådant i Halland, men ingen har känt ingen dem. Vad vi tror så var det en smart kopparsmed som försökta att lura en godtrogen sommargäst. Han lyckades genom att sälja dem, men min farmor trodde inte på hans historia om de traditionellan supglasen. Men håll med om att de är fina. Vi har dem på jul till julsnapsen.

Två av dem har gått sönder när jag tagit lite hårt om dem vid årets putsning (det har hänt en gång tidigare, men är lagat). Här kan man se något av hur de tillverkats.

Om någon vet något om dem är jag tacksam för upplysningar.

Vad kan man kalla det här redskapet som jag använder när jag skedar?

Jag fick det när jag gjorde en kort praktik på Saxylle-Kilsunds provväveri i slutet av 60-talet. Vävarna där la ett skäl framför solven och plockade trådarna därifrån. Men det går fint att plocka inifrån solven direkt.

Stick in skedkniven bland bland solven. Använd spetsen att plocka så många trådar som det ska vara i rör.

Stick ner trådarna i röret med kniven. När man inte använder kniven sätter man den bara i skeden. Man vet var man har den!

Fördelen med kniven mot den vanliga skedkroken är att man behöver inte ner med handen under skeden. Man har händerna i samma läge hela tiden. Det borde vara snabbare och effektivare.

När jag sytt vantar har det blivit små bitar över av de handvävda tygerna. De blev till ett antal knappar. Särskilt det ena tyget gav spännade knappar – ingen är den andra lik. De kan kanske passa på ett enfärgat tyg. Knapparna är ca 1,5 cm. Med det här tjocka tyget behövs ingen extra fyllning för att få dem hårda. Hur jag gör knappar finns beskrivet HÄR.

Nu är det Martin som vävt på sin grindvävstol. Ett tuskaftstyg – tuppfjät. Åsa har sytt dem under Leitourgiakonferensen. Vårt seminarium, Konsten-Rummet-Tingen, är det mest produktiva!

Vantarna kommer till god användning när Styringheim firar Lucia. Då gäller medeltidsklädsel.

Jag har provvävt två tyger på min grindvävstol. Båda i Möbelåttan från Holma-Helsingland. Och de blev helt olika!

Det ena är vävt med det vita garnet och egna infärgningar av det. Det andra av de färger som har lite svart i sig. En härva av de färgerna känns helt olik den vita (och de “rena” färgerna) när man håller den i handen. Den känns tyngre och strävare.

Jag är nöjd med båda mina två tyger. Båda är vävda med samma antal trådar, samma täthet och behandlade på samma sätt efter vävning. Tvättade och ångade. Det ljusare tyget är mjukare och har gått ihop sig mer. Det mörkare har en strävare yta.

Är det så att möbelåttans olika färger är spunna av olika sorts ull och därför ger tyger av olika karaktär? Då tycker jag att det på något sätt borde framgå på garnkartan.

Jag skriver mer om tygerna senare.

Garnstickor kan ha olika form
Den övre följde med min Knitters Loom, den undre köpte jag hos AK:s Snickeri (Öxabäcksvävstolen) under vävdagarna på Glimåkra. Den undre fungerar mycket bättre eftersom den har rundade ändar, den spetsiga fastnar lättare i varpen.

Till min Knitters Loom, 30 cm, fick jag två garnstickor. Den ena drygt 30 cm, den andra kortare. Väver man på hela bredden är den längre stickan bäst, men man behöver oftast fler än en sticka! Mina nyinköpta stickor är 30 cm långa, och de finns i några olika längder. Den enda nackdelen är den långa skåran som man fäster garnänden i. Den är för lång, alltför många varv av garnet fastnar där.

Garnstickorna kan lindas på olika sätt
Jag har lindat så som på den övre stickan. Men jag har sett på bilder från ryggbandsvävning att stickan ofta är lindad som den mittersta stickan, men även som den nedersta.

Jag funderar över om man på det sättet får på mer garn utan att stickan blir så tjock? Är det så, borde det nedersta alternativet vara det ultimata. Men eftersom jag ibland använder stickan för att reda varpen så borde det mittersta sättet att linda passa mig bäst.

Jag har sett bilder på andra former av garnstickor och vi ska tillverka några och testa. Framför allt små till min medeltida bandlåda.

Det är vävdagar i Glimåkra onsdag – lördag. Och som vanligt finns vi på Vävstolsmuseet och visar WeavePoint och träffar massor med trevliga vävare. Gamla bekanta och nya. Första dagen har varit ovanligt intensiv, det är vårt och andra utställares intryck.

Vävdagarna är viktiga. Framför allt för att underhålla kontakter. Kanske är det sjätte året i följd som vi deltar. Vi har vår egen hörna år från år. Det är skönt med en fast punkt i tillvaron.

Och så blir vävdagarna samtidigt till en liten höstsemester. Inte så tokigt.

På bilder av interiörer i medeltida manuskript hänger det bonader på väggarna, sängarna jäser av täcken, borden har dukar och stolarna dynor. När man ska rekonstruera en medeltida miljö är det inte den medeltiden som man visar upp. Textilen, och särskilt inredningstextilen, saknas generellt.

Vi var på Medeltidmuseet i Stockholm för att se det nya museet och för att möta Birger Jarl. Det slog oss att museet är nästan fritt från textilier. Det finns ju så klart kläder på de dockor som befolkar museet, men interiörerna är i övrigt helt avskalade på textilier. Den fina rådstugan har målade väggar och tak. Men inte en dyna på bänkarna, eller någon annan textil! Likadant är det i rummet bredvid med bord och bänkar.

Vilken skillnad mot de bilder från liknande miljöer som man möter i de medeltida manuskripten. Där finns nästan alltid en mängd textilier i klara färger. På samma sätt som i nutiden gav textilerna på medeltiden färg och värme till rummens inredning.

På museets blogg beskrivs arbetet med det nya medeltidsmuseet. Rekonstruktionen av Helgeandsväskan beskrivs ingående och framförallt redogör man utförligt för rustningen som gjorts till utställningen. Och dessutom för sadeln och hästen. Men där finns i stort sett ingenting om textilier.

Vad jag kunnat läsa mig till så är rustningen och väskan tillverkade med helt hantverksmässiga metoder. Varför är det inte lika intressant att göra det med textilier? Nog skulle man kunna önska att kläderna vore sydda för hand. Maskinsömmar i det här sammanhanget är det samma som om man satt samman riddarrustningen med popnitar. Och att det fanns handvävda inredningstextilier i interiörerna.

Alla de skolbarn som besöker Medeltidsmuseet, för ett besök ingår i läroplanen, får tyvärr en beskuren bild av medeltiden. De tittar inte i medeltida manuskript, de ser den blanka rustningen, de duklösa borden, de nakna bänkarna och kommer att tro, som så många andra, att det inte fanns någon inredningstextil på medeltiden.