I Hemslöjden nr 1 2010 läser jag om korgmakaren Mikael Svensson. Vid ett besök i sina hemtrakter i Blekinge möter han rejäla enekorgar. Det här är något han vill ägna sig åt. Han möter en korgmakare som lär ut sin konst – och han fortsätter att lära sig på olika sätt. Han ägnar sig åt ett enda hantverk och lär sig att behärska ett material. Den gamla korgmakaren säger att han aldrig kommer att bli en korgmakare, det är handtagen han inte är nöjd med. Men Mikael Svensson arbetar vidare och lär sig även att göra handtag – på sitt sätt. Efter 400 korgar vet han hur ett handtag ska göras.
Det här är berättelsen om hur man uppnår en hantverksskicklighet, genom att arbeta med en enda sak och att öva, testa och upprepa tills handgreppen sitter. Att lära sig sitt material och veta vad man kan göra med det. Det tar åratal av arbete.
Så läser jag om, och möter också i mina medeltida sammanhang, alla som vill pröva på så många olika hantverk som möjligt. Man väver band, testar silversmide, drejar – och upplever på så sätt glädjen i att göra något med händerna. Och jag funderar över om någon kommer att använda så mycket tid till ett enda hantverk att man som Mikael vill göra 400 korgar för att uppleva att man börjar behärska sitt hantverk.
Jag funderar över om vi håller på att tappa bort den övade handen. Handen som genom långvarig träning intiutivt “känner” sitt material och vet hur det ska behandlas och vad det kan användas till.
Glädjen att göra något med sina händer och se olika föremål ta form är något fantastiskt. Och intresset för att själv göra något ökar – prova det här, men prova också det här! Men hur många stannar i ett hantverk och lär sig att behärska det. Vi behöver de som har uthålligheten att göra 400 korgar för att lära sig – och som sedan fortsätter att utveckla sitt kunnande, annars kommer den djupa hantverkskunskapen att dö ut.
