Martin skriver.
I sju år i följd har vi deltagit i Middelaldermarked på Bornholm, de senaste fyra åren som Grupp Risma. Där har vi fått en god vän, Bjørn, som brukar vara klädd som en Augustinerkorherre.
Han och jag har flera gånger vandrat i procession på marknaden. Någon gång har vi vidtalat en sånggrupp som fanns tillgänglig, klädda i munk- och nunnekläder. En annan gång spelade gruppen Vagando lämplig musik i processionen. De två senaste åren har det varit Hans tennsmed som gått främst med det bolmande rökelsekaret.
Bjørn hade klätt sig i den alba som man sytt upp i Middeleldercentret efter en biskopsalba i Lund. När han saknade ett bröstkors lånade jag honom mitt. Jag hade min vanliga kanikdräkt. Vi vandrade från Stormansgården ner till Landsbyn. Där nere avslutade Bjørn med att läsa ett stycke på latin – “Ille Nalle Puh”.
Vad ska man säga om det här? Var det på riktigt eller bara på låtsas? Tja, halvt-om-halvt. Processionen var riktigt genomförd. Men den var gjord som ett inslag för att erbjuda besökarna visuella upplevelser. Ungefär så här skulle det kunna ha sett ut, när det var på riktigt. Alltså återskapade vi något. Men det hela hängde i luften.
Vi hade inte något tydligt mål för vandringen. Inte någon vallfärdskyrka. Inte ens något hus som skulle välsignas. Processionen slutade mitt på en gårdsplan, med alllvarsam högläsning på latin.
Var det någon som uppfattade vad Bjørn läste? Kanske en latinprofessor skulle hört att det lästes ur Nalle Puh. Det var viktigt för Bjørn att det inte var en religiös text, att det inte var någon bön eller så. Besökarna hade inte ju valt att deltaga i en gudstjänst. De hade kommit till en medeltidsmarknad för att uppleva upptåg och insupa atmosfär.
Det hela gjordes för deras skull. Processioner är visuella, de är offentliga. Men det stannade här vid att skapa en yta eller en slags kuliss. Därför var det rätt att läsa Nalle Puh.
Men om vi skulle velat göra det “på riktigt”, ja det är en annan historia. Återkommer.
