… eller att inte alltid göra som man blivit lärd!
Det finns många ”måsten” om hur man ska dra på en väv. Särskilt vad gäller att lägga spröt. Jag fick lära mig att man inte kan dra på en varp utan att ha spröt mellan åtminstone vart femte varv på varpbommen. Om man hade ont om spröt kunde man använda stadpapper, men bara en omgång och sedan spröt igen.
För ganska många år sedan beslöt jag mig för att testa med enbart stadpapper. Det var en 17 m lång filtvarp på 160 cm skedbredd. Stadpapper är papper som man viker i många lager i ena kanten så det bildar en smal upphöjd kant, ca 2-3 cm bred. Man lämnar ca 15 cm ovikt. Den upphöjda kanten bildar en fläns som håller varptrådarna i läge. Pappersremsan är så lång att den går 2-3 varv runt varpbommen. Ett papper i varje sida på väven. När remsan tar slut fortsätter man dra på tills varpen är i höjd med flänsen, sedan tar man nästa papper. Så här har jag alltså gjort ganska många år med alla mina ullvarpar och det fungerar utmärkt.
Det här kan man jämföra med hur man gör i maskinvävstolar, och i en del tidigare handvävstolar, som har stora flänsar som man ställer in till rätt bredd. Och så drar på utan några spröt eller papper. Jag tänker också på Emma Wiberg, den legendariska damastväverskan, som drog på 50 m linvarp utan ett enda spröt och enbart spikar som stöd för de yttersta varptrådarna.
På de medeltida manuskriptbilderna ser man inga spröt på varpbommarna. Där ser varpen spolformad ut. Man kan på bilderna se att det finns skälstickor, så jag tror inte att man utlämnat spröten på varpbommen.
I en dansk vävbok från 1950* läste jag att man absolut inte ska ha spröt när man drar på en varp. Det här är en bok som först skrevs för industrin, men som senare kom med ett tillägg för handvävning.
Först beskrivs hur man gör när man har flänsar på bommen. Då har man redkammen löst hängande och för den lite från sida till sida, så att samma trådar inte hela tiden ligger ovanpå varandra.
Men om man inte har flänsar måste varpen dras på med ”hals”. Nu blir det dansk läsövning:
Kæden (varpen) lægges fr 10 til 15 cm bredere i redekammen end varebredden, og man lader til at begynde med redekammen stå lige, så man får hele denne bredde på bommen, men efterhånden drejes den mere og mere på skrå, men kun en ubetydelighed ad gangen, samtidig med att den skydes lidt, snart til den ene sida, snart til den anden, men således at der kun er en forskydning på ca en omdrejning af kædebommen … for at halsen kan ligge så pænt som muligt; og kæden ligger lige så sikkert på denne måde, som om den havde væet bommet på en bom med skiver. Ved den lille forskydningen af redekammen får men ikke alene en fast hals, men også en mere glat overflade på garnbommen.
Så här blev varpbommen på min medeltida vävstol. Jag var lite orolig för hur det skulle fungera i den korta vävstolen, eftersom varpen på bommen mot slutet var så mycket bredare än skedbredden. Men det gick fint.
*Geismar, Bindningslære. Mindre håndbog for vævere, væveriteknikere och handvævere.
