En blogg om vävning

I Hemslöjden nr 1 2010 läser jag om korgmakaren Mikael Svensson. Vid ett besök i sina hemtrakter i Blekinge möter han rejäla enekorgar. Det här är något han vill ägna sig åt. Han möter en korgmakare som lär ut sin konst – och han fortsätter att lära sig på olika sätt. Han ägnar sig åt ett enda hantverk och lär sig att behärska ett material. Den gamla korgmakaren säger att han aldrig kommer att bli en korgmakare, det är handtagen han inte är nöjd med. Men Mikael Svensson arbetar vidare och lär sig även att göra handtag – på sitt sätt. Efter 400 korgar vet han hur ett handtag ska göras.

Det här är berättelsen om hur man uppnår en hantverksskicklighet, genom att arbeta med en enda sak och att öva, testa och upprepa tills handgreppen sitter. Att lära sig sitt material och veta vad man kan göra med det. Det tar åratal av arbete.

Så läser jag om, och möter också i mina medeltida sammanhang, alla som vill pröva på så många olika hantverk som möjligt. Man väver band, testar silversmide, drejar – och upplever på så sätt glädjen i att göra något med händerna. Och jag funderar över om någon kommer att använda så mycket tid till ett enda hantverk att man som Mikael vill göra 400 korgar för att uppleva att man börjar behärska sitt hantverk.

Jag funderar över om vi håller på att tappa bort den övade handen. Handen som genom långvarig träning intiutivt “känner” sitt material och vet hur det ska behandlas och vad det kan användas till.

Glädjen att göra något med sina händer och se olika föremål ta form är något fantastiskt. Och intresset för att själv göra något ökar – prova det här, men prova också det här! Men hur många stannar i ett hantverk och lär sig att behärska det. Vi behöver de som har uthålligheten att göra 400 korgar för att lära sig – och som sedan fortsätter att utveckla sitt kunnande, annars kommer den djupa hantverkskunskapen att dö ut.

När jag testade bokmärket med två snoddar upptäckte jag det obekväma med att bokmärket inte satt fast i boken. Så nu har jag utvecklat idén och satte dit två snoddar till. Jag testade vid gårdagskvällens läsning och det fungerade bra.

Två snoddar använde jag för att knyta fast bokmärket i boken. En snodd vid främre pärmen och ett vid den bakre. Och så knöt jag ihop dem med en liten rosett nedtill.

Och så ett märke där jag är i läsningen och ett där noterna till
artikeln finns. Med snodden ut vid sidan av boken är det lätt att
bläddra.

Det blev nu också blå glaspärlor i slutet av snoddarna och en likadan pärla med en liten röd pärla på toppen uppe på ankaret.

Ett par vänner som är mycket i köket kommer att ha sådana här bokmärken med många snoddar i sina kokböcker, man kan bläddra utan att smutsa ner boken. En annan säger att två snoddar är bra när man är två som läser samma bok. Då bör man nog använda olika färger.

Under den här helgen blev det ett psalmboksbokmärke. Jag ville göra ankaret som en platta där de tre dubbelvikta snoddarna går upp genom plattan och genom var sin pärla. Problemet var bara att jag hade inga pärlor! Vad gör man då – jo asken från min moster med hennes halsband – kunde det finnas något där?

Jag hittade ett halsband med benpärlor. Här finns pärlor att använda på många olika sätt. Små att sätta på ankaret, ännu mindre att sätta i slutet på snoddarna. Och avlånga att använda som ankare på något annat bokmärke.

Jag använde tre av de små benpärlorna på ankaret och de allra minsta hamnade på snoddarna. Ankaret är klätt med en liten bit blå ylledamast.

Under helgen har jag kommit på hur man gör slingade band! Jag fick en demonstration en gång men eftersom jag då inte kände något större behov av sådana band så fick jag inte till det. Men behöver man banden så lär man sig!

Behovet uppstod när jag bläddrade i min nya bok om siden och fick syn på en bild med Maria som läser i en bok. I boken finns ett fäste för bokmärkessnoddar, ett litet halvklot täckt med pärlor. I Clothing and Textilies 3 finns en artikel om just bokmärken från 1200- talet och några århundraden framåt*. Författarna går igenom ett antal bevarade bokmärken och beskriver de olika delarna.

Bokmärkena består av ett ankare (anchore), band (strands). Banden avslutas på lite olika sätt.

Ankarna kan ha många olika utseenden – avlånga, av trä eller i form av små tygklädda kuddar eller pergamentrullar översydda med olika stygn – runda som knappar översydda med stygn eller som på bilder med pärlor.

Banden var ofta slingade, vilket är det mest hållbara, eller vävda. Banden är ofta i silke. De är gjorda i dubbel längd, vikta och fastsatta på olika sätt vid ankaret. De flesta bokmärkena har 6-8 snoddar.

Helgens lek med bokmärken slutade med fyra olika bokmärken.

Alla snoddar är gjorda av fem slingor av 30/2 silke. De blev tillräckligt tunna för att kunna fungera någorlunda bra i moderna böcker med tunt papper.

De två nedersta bokmärkena har sex stycken snoddar. Ett ankare är en tygknapp av lite större modell täckt med pärlor (tyvärr inga äkta, det fanns inte hemma), den andra en avlång kuddmodell med ett handvävt ull/silketyg.

Varför så många snoddar? Det överlämnar jag till Martin att förklara i ett eget inlägg. Han använder den moderna varianten som sitter fast i boken varje söndag!

När jag gjort de här två och konstaterat att så många bokmärken behöver jag inte i min vanliga läsning kom jag på att två kan var bra att ha. I facklitteratur behöver man ett bokmärke för att markera var man är i sin läsning – och ett för att lägga där noterna finns.

Det vänstra är en pärla med en slinga som banden är fästade vid, det andra en tygknapp med det dubbelvikta bandet fäst under.

Nästa projekt är ett bokmärke att använda i psalmboken. Där är sex band lagom – fyra till psalmerna, ett till texterna och ett extra till en ev psaltarpsalm. I kyrkans psalmbok finns bara två snoddar, det har längre retat mig att jag inte före gudstjänsten kan lägga in märken för alla psalmer och texterna. Eftersom man numera inte tar med sin egen psalmbok till kyrkan kan man istället ta med sitt eget lilla bokmärke!

*Lois Swales and Heather Blatt, Tiny Textiles Hidden in Books: Towards a Categorization of Multiple-Strand Bookmkares.

Vad ska man kalla de här små vävstolarna för på svenska?

De här små behändiga “sakerna” har blivit mer och mer populära ute i världen. De tar mycket liten plats, enkla att väva på och nu har det också kommit hopfällbara för att lätt ta dem med sig. Ashford kallar sin hopfällbara för Knitters Loom – dvs man ska kunna ta den med sig lika lätt som en stickning när man går på stickkafé!

En bandgrind kallas på engelska för rigid heddle – så vävstolarna kallas för rigid heddle loom.

I inlägget om bandgrindar skrev jag “vävramar med bandgrindar”. Det är inget bra uttryck, men det var vad jag kom på då. Ramväv har jag från en dansk bok Væv på rammevæv (1972). Men en vävram kan ju vara så mycket mer.

GAV kallar sin för ramväv, Gudruns ullbod (som är återförsäljare för Ashford) skriver bordsvävstol på sin hemsida.

SpinSpiration (återförsäljare av Kromskis Rigid Heddle Loom) skriver på sin hemsida: “På engelska kallas vävstolarna för rigid heddle looms, och den närmaste svenska översättningen är än så länge en grindvävstol.”

Även Vävmagasinet använder grindvävstol.

Grindvävstol – eller förkortat grindväv – är nog det ordet som bäst beskriver den lilla väven. Så det kommer jag att använda i fortsättningen.

Intressant att få veta vad andra tycker.

Jag har just fått ett bokpaket från England. Det var extra tillbud hos Oxbow före jul. I boken The medieval broadcloth* skriver Kathrine Vestergård Pedersen om textilier från Lödöse. Där lyfter hon fram ett antal färgade tyger med ränder i flera färger och delar in dem i olika grupper avseende råmaterial och utseenden.

På Textilverkstad skrev jag för ett tag sedan om de tyger man funnit i London och på andra ställen – ray kallades de. Det är tyger i tuskaft med invävda ränder i inslagseffekt. Vanligtvis går då inslaget över 2, under 2 trådar och och är tätare slaget.

Ett antal av tygfragmenten i Lödösematerialet överensstämmer med de här tygerna vad gäller trådtäthet och bindning. Botten är ofta ofärgad och ränderna i färg. Dessutom finns tyger där bottenväven är en 3-sk kypert. De här tygerna tolkas som en import från Flandern.

Nu blir det ju mer intressant att väva upp ett sådant tyg när det finns belägg för dessa även här i Sverige.

De övriga fragmenten var av en annan sort vad gäller ull och vävsätt. De skulle då kunna vara av lokal produktion, inspirerad av de importerade tygerna. Dem ska jag återkomma i ett annat sammanhang.

*The medieval broadcloth: changing trends in fashions, manufacturing and consumption. Ed. Kathrine Vestergård Pedersen and Marie-Louise B. Nosch. 2009.

Jag har börjat intressera mig för bandgrindar!

Det är så, att “allt” medeltidsfolk förknippar bandvävning med brickvävning. Därför vill jag lyfta fram den lilla enkla men geniala bandgrinden. Hur gammalt det är att väva med bandgrindar vet jag inte – men det finns bevarade grindar från tidig medeltid. (Om det får jag skriva en annan gång.)

Jag tycker det är ganska tråkigt att väva band, det gör jag bara när jag behöver en bandbit till något speciellt. Men så återupptäckte jag bandgrinden – jag hittade roggebanden där man väver med två grindar, jag började kanta mina medeltidskläder med hjälp av en bandgrind och jag kom på att man kan väva ihop tyger med bandgrinden och få vackra och dekorativa sammanfogningar.

Nästa steg var att upptäcka att det fanns vävramar med bandgrindar. Förra hösten införskaffade jag en Rigid Heddle från Ashford. Det är fascinerande vad mycket man kan åstadkomma med två grindar – alla möjliga treskaftsvävar.

Nu har jag också testat den lilla Knitters Loom, och jag blir mer och mer förtjust i den. Martin har vävt sin allra första väv på den! Än så länge har vi bara vävt med en grind på den, men det finns plats för två grindar även på Knitters Loom.

En enkel väska kan man åstadkomma med en smal väv och väva ihop bitarna med en liten bandgrind – dekorativt och starkt. Idén till väskmodellen kommer från ViKronbergsVävares hemsida. Finessen är stängningsanordningen, man trär den ena öglan genom den andra – och vips så är den låst!

Jag har valt att väva väskan i ull och valka tyget, då står tyget emot fukt. Remsorna den är vävd av är drygt 10 cm breda. Om man gör den längre remsan tillräckligt lång kan man bära väskan över axeln. Man kan också använda den längre öglan till att hänga upp väskan.

En så här smal väv kan man också väva med enbart bandgrind utan vävram (GAV har grindar i olika tätheter), man behöver inte ens hitta ett fäste för varpen – det går med den egna tån! Och sitta bekvämt på sin hotellsäng. Inte tar det mycket plats i packningen heller.

Pattern and Loom av John Becker finns nu att fritt att ladda ner från nätet. Läs här. Complex Drafting konstruerar till stor del bindningar på samma sätt som i Beckers bok.

Vad skiljer Complex Drafting från andra vävprogram?
Det väsentliga är att man kan solva på både mönsterskaft och bottenskaft – alltså tråden kan ritas in på flera olika skaftgrupper.

I samma diagram får man alltså både mönstret och bottenbindningen. Det här gör Complex Drafting unikt. I andra program kan man antingen se dragnotan eller trampordningen.

Ett exempel på en lampas visar hur det ser ut.

I Complex Drafting ligger alltid solvningen ovanför mönster. Längst upp finns mönstersolvningen och den är kopplad till dragnotan längst ut till höger, utanför trampordningen för bottenskaften. Bottensolvningen kan ritas på två olika system. Det är för att förenkla när man konstruerar bindningen – man kan kopiera och klistra in separat i de olika systemen. Men man kan naturligtvis lägga in den i samma. I vävstolen blir det ingen skillnad.

Den som är intresserad av hur Complex Drafting korresponerar med Beckers bok kan läsa lite mer HÄR

Complex Drafting ersätter inte ett standard vävprogram, utan är ett komplement. Man kan se det som en utvidgning, användbart när man ska utforska lite mer komplicerade bindningar. Ibland kan en konstruktion vara enklare att utföra i Complex Drafting, trots att man ska väva i en vanlig vävstol. Man tar helt enkelt bindemönstret från Complex Drafting och öppnar det i WeavePoint Standard och får då en solvning och trampning på vanligt sätt.

Mer uppgifter om Complex Drafting finns HÄR.
Ladda gärna ner en DEMO