En blogg om vävning

Av grönt garn som blivit över har det nu blivit en duk till kistan i kammaren. Jag valde att göra bården på kortsidan smalare än på originalet. Och det är bara ränder i mina bårder. I det här inlägget finns bilden som jag utgått ifrån. Duken är vävd i ett gåsögonmönster. Vävlängden är 250 cm – vi får se hur lång den blir efter tvätt och press.
Efter duken blev det lika mycket till med ett mörkare inslag. Där är det bara smala bårder på kortändarna. Planer finns hur den biten ska användas.

Anna har skrivit på sin blogg om våra försök med stödjande underkläder inspirerade av fynden från Lengberg castle.

Vi har tittat på bilderna, klippt och nålat. Nu ser mitt försök ut så här. Att sy ihop framstyckena, axelband och snörhål återstår. Om det här fungerar så kommer jag att sy ett mer elegant i linne.

Anna writes on her blogg about our experiments with fitted underwear inspired from the finds from Lengberg castle.

We have looked at the pictures, cut and pinned. Now my test look like this. To sew the frontpieces to each other, shoulder straps, and lace holes remains. If this will be comfortable I will make one more elegant in linnen.

Nu är provvävningarna av ray-tyget till sängomhängena och tyg till dynor färdiga. Nu återstår att räkna ut hur mycket som ska vävas av de olika tygerna, garnmängder och så beställa garn. Den första beställningen – garn till sängens filt/överkast har redan gått iväg.

Medan jag väntar på garn tänker jag göra av med grönt garn som blivit över från en kyrkotextilsbeställning. Jag fick syn på den här bilden i mitt bildarkiv. Och jag har hittat fler bilder med just gröna dukar. Eftersom linet inte låter sig färgas så lätt så tolkar jag det som dukar i en tunn kamgarnkvalité.
Duken ligger över en kista och det är på kistan som finns inne i kammaren som jag tänker lägga duken. Duken på bilden har smala gula ränder utmed långsidorna och bredare på kortsidorna. Och i min garnhylla finns även sådana rester!

Undras bara hur man får till de vackra draperingarna samtidigt som duken på översidan av bordet ligger helt slätt. Kanske någon har en idé?

Den stora sängen tar ett stort utrymme i kammaren. Den är framträdande i rummet och har utsirade hörnstolpar. HÄR finns bilder på sängen och kammaren. Sängen på medeltiden är på bilderna försedd med omhängen. I äldre tid kunde de hänga från en ram i taket eller från stänger som var fästa i väggen. Stormannens säng är något modernare och har stolpar i hörnen, som sänghimlen är fäst vid. Den har också omhängen som nu är fästa i ramen.
Stormannens kammare visar tydligt att det medeltida rummet rymde många slags aktiviteter. Med draperier och textilier kunde man göra om rummet till det ändamål som just då var det man behövde. Bädden med sina textilier var dyrbar och ett sätt att visa upp rikedom för besökande. Så har det varit långt fram i tiden. T.ex. i bondemiljö har det funnits sängar som egentligen inte varit meningen att använda, utom kanske för mycket betydelsfulla gäster. De var högt uppbäddade och försedda med omsorgsfullt tillverkade textilier.

Sängomhängena och överkasten kunde vara olika, så som på bilderna ovan. Men ofta tillverkades bäddens textilier i matchande ”set” i material av olika slag, mer eller mindre dyrbara, som på bilden nedan.
Nu har stormansgårdens säng en sänghimmel och bakstycke av ett dyrbart mönstrat tyg. Det är mörkt i färgen och liknar det här tyget.
Sängomhängena är av omönstrat mörkt brunrött kläde. Jag vet att kaniken vill ha ljusare färger. Så han har med sig sängomhängen från Visby, i det tyg som kallas för ”ray cloth”. Det är ett tvärrandigt ylletyg. Läs om mina tidigare vävexperiment med ray-tyget HÄR.
Den gången vävde jag, enligt fynden från London, ett normaltätt tyg. Den här gången blir det ett lite tjockare tyg. Jag har provvävt en kvalité med ullgarn 6/1, som, efter tvätt och ångning, blev ca 8 tr/cm. Det stämmer med de grövsta tygerna från London, som ligger på 8-9 tr/cm. Det blir en krappfärgad botten – inte växtfärgad, jag hade tur och garnet finns att köpa i en sådan färg. Eftersom jag vet att kaniken önskar att det ska vara ränder i silke så får det bli så, silket glänser fint mot den matta ullen. Kanske det blir så att längderna vid sängstolparna ute i rummet får sin egen randing och inne vid väggen blir det en annan. Mest för att det är intressant att få till två olika randningar.

Ray cloth tillverkades på flera ställen i Europa. Det var inte något av de dyraste ylletygerna, bl. a. för att de inte krävde lika mycket beredning som de fina klädena. Men det fanns olika kvalitéer och här tar vi ett med ränder av silke.

Det finns en bild som jag haft med mig länge. Det är den rutiga filten som jag har velat väva. Jag kommer att väva den i en relativt tunn ullkvalité. Även denna ska vara i så fin ull att den, vid den tiden som vi gestaltar, bör vara importerad. Efter att ha tittat på en detaljbild har jag bestämt mig för att väva den som en helt vanlig rutig kypert. Kanske jag inte får de ljusa rutorna riktigt så som på bilden. Då skulle jag troligen vara tvungen att använda en taqueté. Men blir det inte så som jag vill i år, så får det väl bli en ny filt till nästa år!

Om bäddens övriga utrustning som täcken, kuddar mm får jag återkomma. Jag avslutar här med en bild från altarskåpet i Gudhjems kyrka, som vi besökte på hösten 2012.

Bilder
1. Giotto. Scenes from the Life of the Virgin: The Birth of the Virgin. 1304-06. Cappella Scrovegni (Arena Chapel), Padua

2. 1400-tal. http://azor.freha.pl/oferta/pudelka_giete/15wiek_01.jpg

3. Jan van Eyck. Birth of John the Baptist . Miniature from The Milan-Turin Book of Hours, 1422.

4. Ett tyg från www.historiskarum.se
5. Min första provvävning.

6. Simone Martini. The Dream of St. Martin. 1312-17. Cappella di San Martino, Lower Church, San Francesco, Assisi.

7. Altarskåpet i Gudhjems kyrka. 1475 – 1500.

Morten har skrivit ner sin bakgrundshistoria och Åsa sin. Vi ska inte spela några roller när vi kommer till Bornholm utan våra ”bakgrundshistorier” är till för att vi ska sätta oss in i ett medeltida liv. Genom att placera våra nutida personer i ett medeltida sammanhang försöker vi leva oss in i hur ett medeltida liv skulle kunna gestalta sig.

Grunden till de här berättelserna har vi haft med oss i flera år. De började inom Medeltidsveckans ram på Gotland. Nu är de justerade och utvidgade för att passa in i vårt Bornholmska äventyr. Så delar av berättelserna är ”sanna”, andra är utbroderade. Vilket som är sant och vad som är tillagt får var och själv gissa sig till.

Detta är Åsa Svantesdotters berättelse. Det är så mitt namn egentligen är.
Min historia blir inte lika lång och omfattande som min kaniks. Men vi kvinnor lever lite längre från maktens sfärer. Även om vi kan ha nog så mycket att säga till om i bakgrunden!

Jag växte upp i det västra av Götalanden. Mina föräldrar var relativt välbärgade och såg till att ge mig en god uppfostran hos systrarna i Gudhems kloster. Där var arvet efter drottning Gunhild fortfarande levande, med broderande och sömnad av kyrkliga mässkläder. Det var nyttiga kunskaper inför ett gifte inom de bättre stånden, där en kvinna bör kunna sådant. Men jag fick också utveckla mina vävnadskunskaper. Det var i Gudhem man började kalla mig för Åsa vävare. Grunderna i vävning hade jag hemifrån, eftersom det ingår i de kunskaper som behövs på varje gård.

I klostret lärde jag mig också att läsa och skriva. Men än mer intresserad blev jag av siffror. Jag fick till och med hjälpa den syster som förde klostrets räkenskaper. Det skulle visa sig att detta kom att bli mig till stor nytta i framtiden.

Gudhem ligger vid den västliga pilgrimvägen till Nidaros och tidigt väcktes min håg till resor. Den cistersiensersyster som svarade för min utbildning kände min längtan att se världen utanför klostermurarna och när hon en gång skulle besöka Solberga kloster på gutarnas ö fick jag lov att vara med på den resan.

Mina föräldrar hade en gång bott i hansestaden Visby och hade goda erfarenheter därifrån och kontakter sedan den tiden, så jag fick deras välsignelse inför resan. När det blev dags för resan tillbaka blev jag dock kvar i Solberga och fick uppgifter som gjorde att jag ofta kunde besöka köpmännen inne i den muromgärdade staden.

Vilken skillnad mot det lugna liv jag levt tidigare. Det var under den tid på året när sjöfarten pågick och staden sjöd av liv. Vilka fantastiska stora stenhus och vilken rikedom av handelsvaror som förvarades i packhusen i väntan på att fraktas vidare på hansans koggar. Särskilt tygerna från när och fjärran väckte en längtan att få se och lära mer. Tänk att få resa och se ännu mer av världen. Jag hade två drömmar: tyger och resor. Bägge drömmarna skulle med tiden bli uppfyllda.

Jag kom att bli ingift i ett av de stora handelshusen där man just handlade främst med tyg. Nu kom mina kunskaper till stor nytta. Jag kunde sköta både skriverier och räkenskaper.

Efter flera år blev det tal om en pilgrimsresa. Vi kom fram till Köln men där dog maken och jag såg till att han blev begraven i närheten av de 11 000 jungfrurna, så han har det bra! Själv fortsatte jag men ändrade nu resans mål till de stora sidenhusen i Lucca. Uppgörelse om leveranser kunde jag göra och nöjd påbörja hemresan.

Hemma i Visby kunde jag med sönernas godkännande fortsätta att sköta och svara för handelshuset. En änka måste ju få sönernas medgivande för att räknas som myndig. De hade sett att jag kunde lyckas i affärer och kände till vad varor hade för värde. Och de var vuxna och hade sina egna liv.

Det var en tid när både min rörelse och staden i sin helhet blomstrade. Så inträffade då ödesåret, då Valdemar gjorde den fria ön till en del i sitt rike. Visst fick staden privilegiebrev, men det blev ändå aldrig riktigt som förut. Tiderna blev osäkrare.

Vintern därpå kom en kanik till Visby i något kyrkligt uppdrag. Hur den kyrkliga ordningen var har jag aldrig riktigt förstått. Han kom med uppdrag från ärkebiskopen i Lund, men vår biskop var ju han i Linköping. Och sällan var han här, bra en gång vart tredje år. Det hade gutarna avtalat med honom två hundra år tidigare. Men nu hade kung Magnus blivit osams med biskopen och biskopen hade flytt till vår ö. Kaniken var här nu för att träffa honom.

Det fick vara som det ville med det kyrkliga. Men kaniken fick husrum i mitt hus i stan och där börjar vår gemensamma historia.

Så hände det sig detta år 1375, efter mer än tio år med kaniken i mitt hus, att ett brev kom till honom från ärkebiskop Niels i Lund med ett nytt uppdrag. Därför har jag nu fått ge mig ut på ännu en resa. Morten har en frände på Bornholm och vi är nu på väg till hans gård i Østerlars. Här ska vi vara ett bra tag under sommaren på uppdrag av hans gamle vän. Efter det hoppas jag att han följer med mig tillbaka till Visby. Vi får se om biskopen har några fler planer för honom.

På ett bord ligger en bokpåse. Böcker är dyrbara och då är det bra att ha en mjuk påse att förvara den i. Den här är så enkel och vackert ändamålsenlig. Grön utanpå och röd inuti. Dragsnoddarna är trädda så att det bildas många små täta veck. Den enda dekorationen är garnbollarna i hörnen.
Efter lite letande i hyllor och korgar hittade jag rött och grönt kläde och garner i lämpliga färger. Det kommer att bli två påsar – en grön med röd insida och en grön med röd insida. Dragsnoddarna är slyngade och hängbandet är ett mycket smalt vävt band.

Vad ska vi sedan ha för något i de här påsarna? Något som behöver skyddas, eller döljas kanske.

Robert Campin, Annunciation (central panel), ca.1425
THE METROPOLITAN MUSEUM OF ART, NEW YORK,
THE CLOISTERS COLLECTION

Middelaldercentret på Bornholm koncentrerar sig på tiden 1300 – 1450. Den befästa stormansgården visar en gård från mitten av 1300-talet. Innanför palissaden finns förutom “stuehuset” ett “køkkenhus”, ett stall, två små stenhus (“smør- og flæskekælder”) och ett fristående bevakningstorn.

Stuehuset med ingången till kammaren.

“Stuehuset” har en stor sal med målade bilder på väggarna, ett golv av kermikplattor, en stor öppen spis vid ena kortsidan av salen. Det är ett praktfullt rum för fester och större samlingar.

Från salen kan man genom en liten förstuga, som också har en egen ingång, komma in i familjens kammare. Rummet är på medeltida vis på samma gång sovrum, skrivstuga och allmänt samlingsställe för familjen. Den dominerande möbeln är himmelssängen, som vittnar om status.

Det är i det här rummet vi ska bo. Här finns också en pottugn som får sin värme från den öppna spisen i stora salen.

Det har betydelse för textilierna i kammaren vilka det är som bor i gården och vilken samhällsklass de tillhör. Hur dyrbara eller hur enkla ska de vara?

Gården ägs av en storman och vi får väl tänka oss att han är en ganska förmögen man. En man som har råd att visa upp sin rikedom med fina inventarier och textilier. En del enklare kan vara producerade på ön och andra finare ullvaror har inköpts från utlandet. Det fanns nog en hel del att köpa på Bornholm, för ön ligger ju vid de stora segellederna.

Jag tänker mig också att Morten kanik medför en del eget bohag inför sin vistelse. Särskilt textilier är ju lätta att transportera. Det blir nog en del mer privata sammankomster i hans kammare med Bornholms inflytelserikare invånare – och då gäller det att visa upp en rikt smyckad kammare som tecken på att han njuter välstånd och är betydelsefull.