En blogg om vävning

Efter att alldeles för länge ha varit ett UFO (Un Finished Object) kunde Åsa på 12th Night Coronation äntligen använda sina läderpatinor som ett par inomhusskor. De planerades på våren, syddes på sommaren och fick till sist sin snörning under mellandagarna.

Too long an UFO (Un Finished Object) Åsa could at last on 12th Night Coronation wear her leather pattens as indoor shoes. They were planned in spring, sewn in the summer and got the final finish between X-mas and New Year.

Det här är mitt allra första försök, och de är bekväma, säger Åsa. Patinorna är inte några direkta kopior. Vi har inspirerats av medeltida interiörbilder, där man ibland ser ett par läderpatinor på golvet. Här är en av de bilder som vi inspirerats av, även om den är lite senare än vårt 1300-tal.

This was my very first attempt, and they are comfortable Åsa says. The pattens are not a direct copy. We were inspired of medieval indoor pictures, where you now and then can see a pair of pattens on the floor. Here is one of the pictures we got inspiration from, though it is a little later than our 14th century.

Och så litteratur: den klassiska Ernfrid Jäfvert “Skomod och skotillverkning” (1938). Om londonfynden har Francis Grew och Margarethe Neergaard skrivit “Shoes and pattens” (1988, reprinted 2011). Den här patinan ur londonfynden (sent 1300-tal) består av flera lager läder, och har en liten klack.

And so litterature: the classical Ernfrid Jäfvert “Skomod och skotillverkning” (1938). On the London findings Francis Grew and Margarethe Neergaard have written “Shoes and pattens” (1988, reprinted 2011). This patten from the London findings (late 14th century) has several layers of leather and also a small heel.

Året har till stor del präglats av att vi inredde stormansgårdens kammare på Bornholms Mideleldercenter med handvävd textil. Våren blev därför ganska hektisk när allt som vi bestämt oss för skulle tillverkas. På sommaren bodde vi så i den miljö vi skapat i kammaren under två veckor och berättade för alla besökare om vad som hände i stort och smått det år som vi hade valt att gestalta – året 1375 då kaniken Morten och fru Åsa på uppdrag av erkebispen Niels i Lund besöker Bornholm, som är biskopens län.

Nu har såväl 2013 som 1375 avslutats och vi har tagit material från bloggen och sammanfattat erfarenheterna från i somras på hemsidan.

Vi börjar en ny kategori på bloggen snart – Bornholm 2014 – för vi återvänder till stormansgården till sommaren med fler textiler och med ett nytt år. Då är det 1376 och Danmark har accepterat en femårig kung efter Valdemar – hans barnbarn Oluf. Men bakom honom står hans mor Margrete.

Vi tackar Bornholms Middeleldercenter och Middelaldercentrets Vennekreds för det år som nu avslutas. Och vi ser fram emot det år som nu börjar.

För ett tag sedan läste vi vad Bornholms Middelalderscenters Vennekreds skriver om Middelaldertræf 2013. Vi blev överraskade och inte så lite stolta. Man har tagit Morten kaniks och fru Åsas berättelse och gjort den till tema för årets träff.

Våra svenska vänner får nu läsa Vennekredsens text på danska, liksom våra danska vänner fått läsa våra texter på svenska.

Vores træf på BMC foregår i 1375.

Morten Kannik og fru Åsa Kommer til Stormandsgården med deres eget tyende, udsendt af ærkebiskop Niels af Lund.

De forvalter gården og husstanden mens Stormanden og hans frue er på pilgrimsrejse.

Bønderne og håndværkerne i husene, tilrejsende i deres lejre eller telte og alle andre retter ind efter fru Åsa anvisninger.

Imens tager Morten Kannik sig af kirkens forretninger sammen med andre lærde, som ønsker at høre kannikkens beretninger.

En lille gruppe lejesoldater ligger i lejr lige uden for stormandens gård og sikrer, at der er ro og orden.

Handlende er velkomne, men fru Åsa tolererer ikke lediggang, derfor sidder alle i deres små boder og er flittige med egne håndværk.

Længere væk fra landsbyen og stormandens gård holder skidtfolket til; også de nyder godt af fru Åsas og Morten Kanniks retfærdige orden.

Morten Kannik og fru Åsa er dygtige til at forvalte det lille samfund, og tiden er forholdsvis fredelig.

Derfor summer hele området af aktivitet og glæde. Alle er travlt optagne, enten med egne opgaver eller de hører og lærer af fru Åsa og Morten Kannik. Men alle griber også enhver lejlighed til leg og ballade omkring Trojaborgen. Om aftener er der lys og hygge i teltene omkring Stormandsgården.

Sista helgen i maj gör vi tillsammans med flera medeltidsvänner en pilgrimsvandring på tre dagar från Visby till Sankt Olofsholm. Biskopen av Visby håller en sändningsmässa för oss i biskopsgårdens kapell. Under vandringen, när vi besöker kyrkor på vägen och innan dagens vandring börjar, ber vi böner ur rosenkransen.

“Pilgrimens Bönbok med jungfru Marie Rosenkrans” har alla böner också på latin. Alla deltagarna ska få var sin liten bok.

Åsa har gjort radband till var och en. En dekad Ave Maria omramade med Pater Noster-pärlor. Träpärlor och avslutat med prydnadstofsar i silke.

Utformningen av radbanden är efter medeltida förlagor.

Bönbok och rosenkrans får bli vårt tack till Frida Gamero som tagit initiativ till den här vandringen och gjort den möjlig.

Vi har i avsnittet Sängen visat på hur miljön i stormannens kammare är disponerad. Man ser att sängen har en framträdande plats i rummet. Och den var ju på medeltiden något som man ville visa upp. Vi har berättat att en del textil till sommarens äventyr ska tillverkas till den. Den ska få sängomhängen i ray-tyg. Och så den filt, som vi brukar kalla för “Sankt Martins täcke” ur en bild av Giotti i nedre fransiscuskyrkan i Assisi.

Men bädden innehåller mer. Så som den byggdes upp ska vi också göra.
Stormannens säng har en botten av rep. Den är hårt spänd, men är nog mer elastisk än vad en brädbotten skulle vara. Det får vi ta reda på i sommar. Vi kommer att kunna jämföra, för vår säng i tältet har en brädbotten.

Sängen har en relativt hög sarg. Man låg inte som i en binge, utan sängen var högt bäddad. Det ser man på medeltida bilder. Vi måste alltså ha en ganska hög madrass.

Oftast var den understa madrassen fylld med halm. Åtminstone en gång om året byttes den gamla halmen mot ny. Om man var på resa var det lätt att ta med sig ett tomt madrass-var och fylla det på plats. Vi ska ta med ett sådant och se om det finns halm att få. Det blir i så fall ett experiment för oss. Det fordras kunskap och vana att fylla på rätt sätt, och den kunskapen har vi inte nu. För säkerhets skull kommer vi att ta med en ordentligt tjock luftmadrass. Den kommer ju inte att synas, för vi stoppar in den i madrass-varet av handvävt linne. Det har vi gjort förr.

Nu sticker den undre madrassen upp och råder över sargen. Ovanpå denna madrass är vi lyxiga. Vi ska ha en extra madrass av fjäder och dun. Så var det när det var riktigt fint. I vårt 1300-tal var fjädermadrasser något som bara de rika kunde ha råd med. Det tog flera år att samla tillräckligt med dun och fjäder från slaktade höns för att tillverka en sådan madrass. Vi räknar med att köpmansänkan från Visby, kanikens kone, har råd. Kanske har hon fått den genom ett testamente, för så dyrbara var dessa fjädermadrasser att de gick i arv.

I en del medeltida bilder ser man att en tjänstekvinna stryker med en käpp över bädden. Det är fjädermadrassen som slätas ut så att inte fyllningen hamnat i hörnorna efter den dagliga vädringen. Om vår dunmadrass blir i form av en hel säck, vet vi inte ännu. Kanske har den sydda kanaler så att det inte behövs så mycket utslätning.
Så blir det lakan av linne. I testamenten och uppteckningar är de alltid redovisade i par. Det är ett lakan under och lakan över. Och så ska vi också ha det.

Överst kommer sankt Martins rutiga täcke att ligga. Ibland som ett överkast i hela sängens längd, ibland med ett nervikt överlakan. Det blir nog olika från dag till dag. Vi tänker att om lakanet syns så markeras att det snart är kväll. Lagd som ett överkast signalerar täcket att dagen ännu inte är slut.

Men allt är inte färdigt med detta. Bädden har också ett antal kuddar. Först är det långkudden som går i hela bäddens bredd. Den får ett överdrag av linne. Sedan är är det två mindre kuddar, en var. Inför natten får de örngott, något att vila öronen på.

Vi vet inte riktigt ännu om det blir hela örngott eller ett svept linnekläde. Det beror på om vi vill känna oss moderna eller går på en äldre stil.

Nu är bädden färdig att visa upp. Det är så här den kommer att vara under dagen i stormannens kammare. Men om kaniken och hans kone kommer att sova i den med den här 1300-talsutstyrseln, det kommer inte besökarna att erfara. Och vi har ett modernt duntäcke med oss för säkerhets skull…

I storstuen i Stormansgården hänger flera lyktor runt väggarna. Tittar man ner i dem ser man att de är försedda med elektriska värmeljus. Levande ljus vill man inte gärna lämna obevakade, men dessa lyktor kan lysa utan att någon är i rummet.

I november deltog vi i Drachenwalds Universitet i Finland. Vi var på Brinkhall, en kulturminnesmärkt herrgård. Där är det inte tillåtet med levande ljus. Alla hade därför skaffat elektriska värmeljus. Också vi hade några med oss. Laddningsbara elektriska värmeljus med frostat glas.

Det här födde tanken att använda sådana i stormannens kammare. Vi kan bränna vaxljus när vi finns i rummet, men vi går absolut inte därifrån bägge två när levande ljus brinner. Men om vi har sådana lyktor som finns i storstuen, då går det bra. Alltså måste vi ha lyktor. Nu i kväll är de tre första klara. De har mått efter värmeljuset och har fått en skärm av pergamentpapper.

Bilden på lyktorna är inte så skarp, för den är tagen i endast lyktornas sken.

De här lyktorna kommer vi också att ha nytta av i tältet. Då kan de brinna även om vi går ut en stund. Och ska man gå upp på natten känns det bättre att “skaka liv” i ett värmeljus än att tända en ficklampa.

Jag, Morten, såg dagens ljus i Östra Göinge i det nordligaste Skåne, bland det frihetssinnade folk som bebodde de vidsträckta skogarna i gränslandet. Som liten blev jag av mina föräldrar förd till Bäckakogs kloster, brödernas av premonstratenserorden nya plats, för att lära det som en tidens yngling borde kunna. Vad vackert klostret låg, på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön. De gamla kunde fortfarande benämna den västra sjön för Upmathung, som betyder “övre sankmarken”. Den andra sjön är uppkallad efter ön i dess mitt, Ivön. Det var inte mer än hundra år sedan ärkebiskopen Andreas Sunesen bodde där på ön som eremit de allra sista åren av sin levnad. Det var ofta jag fick höra berättelser om honom. Särskilt spännande var den om hur han deltagit i Valdemar Sejrs korståg i Estland. Det väckte min nyfikenhet på världen bortom göingsskogarna.

Korherrarna i Bäckaskog ville ge mig en vidare fostran, i akt och mening att få mig intresserad av deras livsform. Därför planerade de att sända mig till ett av ordens stora centra här i Norden, till Børglum kloster i Vendsyssel på Nordjylland, norr om Limfjorden. Klostret är ett biskopssäte och har en utmärkt skola.

Vägen dit gick längs Hallands kust, ända upp till Dragmarks kloster, som också kallas Marieskog. Det var premonstratensernas kloster, några år yngre än Bäckaskog och där hade korherrarna en akademi för yngre adelssöner.

Den bästa vägen att ta sig från norra Skåne till nordligaste Jylland var längs den halländska kusten för att sedan ta en båtlägenhet över Kattegatt till jutarnas land. Det var mycket farligare att färdas landvägen över öarna i denna kongelöse tid. Grev Gert var mäktig och hans fiender farliga. “Den kullede greve” var herre över halva Danmark. I freden i Kiel ökade hans herradöme med Nørrejylland. Men Vendsyssel norr om Limfjorden räknades inte dit.

Børglums stift eller Vendsyssel stift, var biskopens. Hans korherrar var av premonstratensernas orden. Det var tre jyske stift som hade upprättats på Sven Estridsens tid, år 1060: Århus, Viborg och Børglum. Min orden kom lite senare dit, efter en tid med de svarta augustinerkorherrarna. Kanske hade Bernhard av Clairvaux inspirerat ärkebiskopen Eskil, som var hans nära vän, att kalla in min orden till Danmark.

Vilken akademi bröderna hade grundat och utvecklat här! Klostret räknades för att höra till den europeiska andliga eliten. Här stannade jag i flera år och blev själv kanik.

Under mina studieår träffade jag och blev god vän med en adelsyngling av ätten Bild. Hans släkt hade sitt huvudsäte där i Vendsyssel och ynglingen hette Niels Jensen. Han skulle så småningom bli ärkebiskop i Lund, den förste från Jylland efter en rad av skånska stormanssöner. Men det låg längre fram i tiden då.

Under åren som kom höll vi kontakt och vänskap vid liv. Valdemar började sin kungabana just i våra trakter i det nordligaste Jylland, i avtal med holsteinare och panthavare. Niels kom snabbt med på banan och han blev fältpräst hos kungen. Det var 1340 och grev Gert fanns inte längre, för natten till 1 april samma år hade han blivit dräpt av Niels Ebbesen.

I Børglum kloster stannade jag ännu några år medan min vän Niels Jensen Bild följde med Valdemar uppåt och blev kanik, först i Roskilde och sedan i Lund. Och samma år som Valdemar erövrade Gotland såg kungen till att Niels blev ärkebiskop i Lund och då reste han genast till Avignon för att vigas till sitt ämbete av påven, Innocentius VI.

När han precis kommit hem igen med palliet i sin packning och fått tillbaka Bornholm av kungen hände det sig att ett skepp strandade på ärkebiskopens ö. Med skeppet färdades en adelsfröken, Elisabeth av Holstein, grev Gerts dotter, som var på väg för att vigas med den svenske unge kungen Håkan. Några svenska adelsmän och biskopen i Linköping, Nils Marcusson, hade gjort upp detta brudköp med hertig Henrik, Elisabeths broder. Svenskarna hade nämligen brutit trolovningen mellan Håkan och Valdemars tioåriga Margrethe i ilska över att Valdemar erövrat Gotland.

Men min ärkebiskop höll Elisabeth fången på Hammershus så länge att det kunde bli bröllop mellan kung Håkan och kung Valdemars tioåriga dotter prinsessan Margrethe, den 9 april 1363 i Kjøbenhavn. Vid detta tillfälle läste Niels sin första mässa, som det senare sades. Nå, som ärkebiskop kanske, men det där med första mässfirandet vet jag nog bättre än hans krönikörer.

Det var medan Niels höll Elisabeth i förvar på Hammershus som han skickade bud efter mig. Han hade fullt med andra kaniker runt sig i Lund, augustinerkorherrarna i kapitlet, men han behövde en emissarie, en som han kände och litade på. Han behövde mig för att spörja om vissa förhållanden i det svenska riket.

Han hade lärt känna biskopen i Linköping, Nils Marcusson, på den tid när denne var kyrkoherde i Malmö och nu ville han skicka bud om ting som jag här inte kan berätta. Det uppdrag jag anförtroddes blev en lycka för mig, för så som hela utvecklade sig skulle det betyda en lyckosam förändring i mitt liv.

På ärkebiskopens uppdrag ställde jag alltså färden mot Linköping, bara för att finna att linköpingsbiskopen blivit landsförvist av kung Magnus och tillsammans med flera adelsmän sökt sin tillflykt till Visby. Det var mitt i den bistra vintern i början av 1363 som jag lyckades få en förbindelse mellan Öland och Gotland, för att i Visby kunna möta biskopen i hans kapitelhus.

När jag kommit i land i Klintehamn begav jag mig mot Visby och det var samma väg som kungen själv hade tagit halvtannat år tidigare, fast han minsann inte hade behövt utstå snö och kyla den torra sommaren 1361, så som jag nu fick göra.

Väl i staden fick jag husrum hos en av Visbys ansedda borgaränkor, och där blev jag kvar, även efter att jag utfört mitt uppdrag från ärkebiskop Niels till biskop Nils.

Visby är en stad som tycks avlägsen för många, men ligger ändå mitt i det centrum som är så betydelsefullt för handel och samfärdsel, krig och erövringar. Livet kring packhus och i en halvsnes kyrkor är livligt och språken blandas i staden och resandes berättelser gör kvällarna på krogarna kortare.

Mitt uppdrag var inte uppenbart för fler än det gällde, och att jag var av premonstratensernas orden blev inte utropat på gator och i gränder. Staden andliga liv präglades starkt av svartbröder och gråbröder, så som man kallade dominikanerna i S:t Nicolai och fransiscanerna i Sancta Karin. Nog tyckte jag att de allt var lite moderna, bägge de där ordnarna, och ungdomliga i jämförelse med min. Dock fanns där en del goda och lärda teologer att samtala med, särskilt bland de svarta.

Men mest ändå var livet i hemmet bakom packhuset det som jag trivdes allra bäst med. Där härskade hon som blev min kone och här ville jag stanna.

Så en dag efter flera år fick jag ett brev från min vän ärkebiskop Niels i Lund. Han hade efter många uppdrag i rikets råd som förhandlare om fred, efter krigen mot vår kung, till sist 1373 fått ro att sörja för sitt eget och börjat göra föranstaltningar mot den rättslöshet som spridit sig inom hans förvaltning under hans frånvaro. Han hade nu fått ro att utarbeta sin “paltebog”, en förteckning av allt kanik- och vikariegods som hörde till ärkestiftet. Och nu ville han om igen ha min hjälp.

Han ville att jag skulle resa till Bornholm och vara honom behjälplig där. Uppdraget ville han omigen att någon med hans särskilda förtroende skulle utföra. Om det uppdraget har jag berättat förut. Därför lämnade vi, min kone och jag, den muromgärdade staden och gav oss ut på en äventyrsfylld resa från kungens ö till ärkebiskopens ö i Östersjön i detta nådens år MCCCLXXV.

Nu är det är sommar i nådens år 1375.

Jag anlände med min kone till Rønne hamn för att utföra min herre ärkebiskopens uppdrag på Bornholm. Det är inte riktigt enligt kanonisk lag för en kanik att ha en kone. Men det har sina orsaker och dem ska jag inte gå in på här.

Ärkebiskop Niels är stort intresserad av ärkesätets gods och jordar och har låtit upprätta en jordebok över allt kyrkans gods. Det är ett av mina uppdrag här på ön, att göra de gamla förteckningarna aktuella. Men det finns också andra, som är mera secreta. Bland dem gäller att komma med förslag till ärkebiskopen om vilka män som han kan upphöja till väpnare.

Ärkebiskopen är nämligen inte endast en boklärd man. Han är också klok i det världsliga och vill förbereda sig för en tid där inte kung Valdemar längre är den starke och trygge försvararen av lag och ordning i det vidsträckta riket. Mecklenburgare, lübeckare, sjörövare, vem kan veta vad som kan hota fred och laglighet i vårt land. Förtänksamhet är en dygd.

Så går vi då i land på den bornholmska klippön och beger oss till vårt sommarviste. En avlägsen släkting på mitt möderne är storman på Bornholm och bor på sin gård i Hænnings herred vid Østerlars. Det är dit vi styr färden för att bo där i hans gård.

Alltsedan våra allra tidigaste förfäder bosatte sig här uppe i nord har Bornholm och Skåne hört samman och varit som ett och detsamma. Handel och släktskap har förenat dessa delar. Så är det ännu i detta nådens år och det finns närmare och fjärmare släktband oss emellan.

Kanske är det just för denna släktskaps skull som det var jag som blev utsedd av biskopen. En annan emissarie skulle måst bo på Hammershus, men jag som har släktband, även om de är tunna, skulle inte kunna välja annat än att bo hos en frände. Det kan också vara till gagn för mitt uppdrags skull att bo på det här sättet istället för i den avlägsna borgen på Hammaren. Så hade den kloke ärkebiskopen sagt. Och framför allt är det mera bekvämt för min kone och mig. Så tänkte jag, när jag stod inför biskopen i hans Lundagård.

Men det kommer dock inte att bli några kvällar med släktminnen, för min frände har sedan länge avgivit ett pilgrimslöfte att bege sig till Sankt Jacobs grav, och har nyligen rest från Bornholm. Detta gör hans gästvänskap ännu mera värdefull. Ty han har också till oss lämnat sitt hus och sin kammare. Här blir det oss gott att leva och att utföra det uppdrag som anförtrotts åt mig, Morten kanik.