En blogg om vävning

Året är 1375. Kung Valdemar kan se tillbaka på en enastående karriär. Då han kom på tronen 1340 var alla kronans besittningar pantsatta, det mesta till grevarna Gerhard och Johan av Holstein. Greve Johan var pantherre i Skåne och for så våldsamt fram att ärkebiskop Carl ber den svenske kung Magnus att ingripa. Det var året 1332 och i nära trettio år hör Skåne till den svenske kungens land.

Detta nådens år 1375 råder lag och ordning i ett Danmark som sträcker sig från Sönderjylland, över öarna och över Skåne ända bort till Gotland. Det är Valdemars rike.

Det är klart att han är trött efter sitt livsverk, där han på Gurre ser tillbaka på vad han har uträttat. Hans tid är snart förbi, men det kan inte anas ännu på Bornholm.

Ärkebiskopen heter Niels Jensen, en boksynt och historiskt intresserad man. Han har en utpräglad administrativ förmåga, och åtnjuter stort förtroende hos Valdemar. Han hade börjat sin kyrkliga karriär hos kungen som kaplan, blivit kanik i Roskilde och samma år som Valdemar erövrar Gotland blivit ärkebiskop av Lund.

Ärkebiskopen är ända sedan de danska korstågens tid länsherre på Bornholm. Det är ärkebiskop Niels som får tillbaka Bornholm och Hammershus av kung Valdemar, sedan domkapitlet i Lund under hans företrädare hade skänkt ön till kungen. Kungens gåvobrev har nu några villkor. Ön och borgen ges till en man som kungen kan lita på och den ska alltid stå öppen för kungen och hans hus.

Villkoren är inte något problem att sätta sitt sigill på, så länge det gäller ett avtal mellan Valdemar och Niels. De har ju under många år kämpat och stridit tillsammans. Men kanske kommer andra tider.

Niels, som finns i kungens närhet, som rikets råd och som gammal vän, har sett hur Valdemars krafter håller på att avtaga. Det är inte långt kvar. Han vidtar förberedelser för en tid efter Valdemar.

Ärkebiskop Niels sänder en kanik vid domkyrkan, att vara hans öron och ögon på Bornholm. Kaniken skall höra vad bornholmarna har att förtälja om sina förhållanden.

Det är sommaren 1375. Det här är bakgrunden till min historia som Morten kanik, ärkebiskopens utsände emissarie på Bornholm.

Turun Keskiaikaiset markkinat 2012

Vi har nu deltagit i vår första marknad. Och den var i Åbo, Finland. Vi var där tillsammans med Iloinen Joutsen – Merry Swan och tog plats mitt emellan deras nya tält och Kerstins medeltidsmode

We have now been at our first market ever. It took place in Turku, Finland . We were there with Iloinen Joutsen – Merry Swan and settled down between them and Kerstins medeltidsmode
Elina – Mervi – Riku – Saara

Det var fantastiskt att uppleva alla som kom för att hjälpa till att resa tälten kvällen innan marknaden började. Den varade i fyra dagar – torsdag till söndag.

Quite fantastic to see all who came to give a hand to rise the tents the evening before the market opened. The market dured for four days – thursday to sunday.

Eftersom vi kommit på onsdag morgon med färjan från Stockholm hade vi hela dagen på oss innan vi skulle träffa de andra. Vi gick till Gamla Stortorget. Där höll en mängd aktörer på med att repetera de olika tablåer som skulle framföras under marknadsdagarna.

As we had arrived early on wedensday with the ferry from Stockholm we had the whole day to spend before meeting the others. We strolled along on the Vanha Suurtori. There a lot of actors were rehearsing their performances during the market days.

Marknaden bredde ut sig från parken vid domkyrkan, längs Aura å och bort till Aboa Vetus. Och så klart inne på Stortorget. Merry Swans läger var klart det vackraste och det verkade bli en samlingspunkt för en hel del reenactare i dräkt.

Eftersom vi inte kan tala någon finska fick vi ha det vi hade att sälja hos Merry Swan. Själva satt vi och gjorde en del hantverk under dagarna. Det gick bra att tala med besökarna på svenska eller engelska. Om det inte gick så bra hade vi alltid Jiri vid sidan om oss. Han gav oss hjälp på finska. Han hörde också till lägret, liksom Mari.

The market was spread out from the park at the cathedral, along the river Aura up to Aboa Vetus. And of course on the Vanha Suurtori itself. The camp of Merry Swan was of course the most beautiful and seemed to be a gatheting point for a lot of reenactors.

As we speek no finnish we were allowed to sell our goods at the Merry Swan’s. Ourself we were sitting down making some ”pysseli” during the days. It was easy to speek with the visitors on either swedish or english. If it didn’t worked out we had always Jiri at our side. He gave us the help on finnish. He belonged to the camp, as Mari did.

Mari
Jiri, Martin, Åsa

En av kvällarna på marknaden var det ett resease-party. Några av vännerna hade skrivit en medeltida kokbok. Vi förstod att alla ex som förlaget tagit med sålde slut under marknaden. Vi kunde studera bilderna i boken, men inte läsa den finska texten. Kanske kan boken ges ut på ett språk vi kan läsa. Det står mer om boken på vännernas bloggar.

One of the market days there was a release party. Some of our friends had made a book on medieval cookery. We heard that all the copies the publisher had brought to the market were sold. We could study the pictures, but not read the finnish text. Perhaps the book will be published in a language we can read. There is more to be read about the book on the websites of our friends.

Och så mötte vi några ur den tyska gruppen MIM – Menschen in Mittelalder.
And so – we met some from the german group MIM – Menschen in Mittelalder.

Tänk vad ett möte på Dubbelkriget i Attemark har fört med sig. Vi hade träffat Mervi och Elina och Saara och Mari där. Och så kom det sig att vi var med dem alla på medeltidsmarknaden i Åbo. Det här vill vi gärna göra fler gånger!

Amazing how a meeting at the Double Wars in Attemark got consequensis. We had met Mervi and Elina and Saara and Mari there. And so it came that we were with them all on the Turku Medieval Market. This we surely want to do again next year.

Våra fällstolar, som Bosse har gjort åt oss, är vackra. Vi har tidigare använt en av dem som underrede till ett bord. Nu behövde vi bordskivor till alla tre stolarna. Så här blev det. Lätt att ta med när man reser med lätt packning. Som vi ska göra nu på tisdag. Då går resan till Åbo medeltidsmarknad. Vi är där tillsammans med Merry Swan och Kerstins Medeltidsmode.

Our falding stools, made by Bosse. They are beatiful. We have earlier used one of them for a table. Now we needed tabletops for all the three stools. It went out like this. Easy to bring when we travel with a light luggage. As we are on tuesday. Then we are going to the medieval market in Turku/Åbo. We will be there with Merry Swan and Kerstins Medeltidsmode.

Mitt andra par skor, ever. Lätta att sy – utmärkt läder från Margareta Hoas. Men att vränga ett par trettioåttor – inte kul. Ont i tummarna. Men vad gör man inte för sina vänner. Eva har årsdag – Grattis! – och tänker bli medeltidsentusiast nu i sommar. Då behövs ett par skor.

Varje gång glömmer man – inte fler skor! Och ändå finns det ett par till på gång.

Dekorbandet. Det har Åsa gjort efter ett fynd i Lödöse. Inte bara dekor – silkebandet töjer sig inte, som lädret kan göra.

My second pair of shoes – ever. Easy to sew – exellent leather from Margareta Hoas. But to turn a pair of 38 – not amusing. Aching thumbs. But what will you not do for a friend. Eva has an anniversery – Congratulations! – and will be a medieval enthusiast this summer. A pair of shoes are needed.

Every time I forget – no more shoes! And still there are another pair to make.

The decoration ribbon. Åsa has made it from a find in Lödöse. Not only as a decoration – the silk ribbon will not stretch, as the leather can.

Martin skriver.
Medeltidsveckan på Gotland har både anhängare och belackare. Den är så stor att två personer som deltagit var för sig och som möts efter veckan och berättar för varandra vad de upplevt, har två helt olika berättelser om veckan man varit med om.

Alla har inte varit med om gudstjänsterna i domkyrkan under medeltidsveckan. Men många har. Jag har varit med om att första söndagens högmässa samlat 400 deltagare. Jag tror att jag stannar vid högmässan, även om det finns mycket att skriva om alla åtta dagarnas gudstjänstliv, både morgon, middag och kväll.

Vi har en kyrka som invigdes 1225. Vi har i många år haft en kör som specialiserat sig på medeltida liturgisk musik, Schola Sancti Jacobi från Stockholm. (Det var de som sjöng vid minnesstunden efter Battle of Wisby 2011). Tillsammans skapar rum och sång en atmosfär som stämmer sinnet till andakt. Ordningen för högmässan känner den vane igen sig i. För den ovane – och de är i flertal – är det helheten i ord och toner, rörelser och synintryck, och doft av rökelse, som åstadkommer upplevelsen.

Även om man inte förstår med sitt förstånd så kan man ta till sig med sitt hjärta. Det var ju så som den kristna tron slog rot i vårt land. Det var inte Ansgars predikan. Det var riten, kulten, som attraherade nordens människor redan tidigare. När gotlänningar och andra hade farit längs Rysslands floder och kommit till Konstantinopel trodde de att de kommit till himmelen när de var med om gudstjänsten i Hagia Sophia. De tog med sig präster hem för att få en flik av himmelen också i sitt land. Jag tror att det är därför en högmässa i medeltidsveckan har samlat 400 deltagare. Jag vill tolka det som att de söker en flik av himmelen, med alla sina sinnen.

Vår nutida svenskkyrkliga ordning för högmässa skiljer sig inte mycket från mässan i Linköpings stift omkring år 1450. Det är samma struktur, samma moment, en del förändring i framför allt nattvardsbönerna. Det är sättet att utföra gudstjänsten som har förändrats. Men i själva ordningen finns det en kontinuitet. Samtidigt är den nutida svenskkyrkliga och den nutida romerska mässordningen tvillingsystrar. En höst fanns det några polska hantverkare verksamma i Visby. De var så klart katoliker, men de kom söndag efter söndag till domkyrkan. I den medeltida katedralen kände de sig mer hemma än i den modernt inredda katolska kyrkan.

För att fira en medeltidsinspirerad mässa behöver man inte nödvändigtvis en romersk katolsk präst. Den rit han följer är inte mer medeltida än den svenskkyrkliga. Det går lika bra med en svenskkyrklig präst. Nu skriver jag om svenska förhållanden; det är inte riktigt samma sak på kontinenten.

Vi har firat många högmässor i medeltida ton i domkyrkan under årens medeltidsveckor. Det handlar om hur man klär ordningen i sång, ceremonier, rörelser, doft – det jag brukar kalla att ge gudstjänsten gestalt. Tänk en pjäs av Shakespeare, ta till exempel Hamlet. Om man låter handlingen utspela sig på medeltiden eller på tjugotalet är det fortfarande samma pjäs, men gestaltandet skiljer sig. Rekvisitan och aktörernas rörelser blir olika.

När vi har gett högmässan i medeltidsveckan den medeltida gestalten är det fortfarande samma högmässa. Det är därför som den förre domprosten brukade säga: Där ute leker dom medeltid; här inne gör vi den på riktigt.

Martin skriver.
När det gäller religionen finns det tydligen mycket att reflektera över. Jag fastnade vid att Peter på ett ställe skriver “jag känner flera som känner sig obekväma inför religion i allmänhet och religiösa handlingar i synnerhet” (4a). Är religion mer kontroversiellt än att para ihop folk i tillfälliga hushåll och bygga hierakier? Troligtvis därför att det är svårare att ta religionen på lek än att leka hierakier. Den kan ju påverka “på riktigt”.

Jag har närmat mig återskapandet från det religiösa hållet, eftersom jag i mitt moderna liv är präst. Jag kan lika lite som t ex en läkare stiga ur min profession när jag klär mig i medeltidsdräkt. Det handlar inte om vad jag gör. Det handlar mer om vad jag är. Ett exempel: Jag var på medeltidsmarknad på Bornholm och var klädd som en hantverkare. Utan alla religiösa tecken. Jag möttes av frågan: Spelar du präst? – Nej, sa jag, jag är präst.

Det är inte enkelt att gestalta något du inte är. Jag kan inte spela soldat, för det har jag aldrig tränat. Jag kan uppträda som bågskytt, för jag har skjutit med långbåge i många år. Men jag skulle aldrig ställa upp i ett fältslag som bågskytt och skjuta pilar mot människor. Där går min personliga gräns. Vi har våra egna gränsdragningar i reeactmentkulturen.

Tyska Orden är en grupp reenactare. Den medeltida Tyska Orden var både andlig och stridande. Därför ringer man i sin böneklocka och ber tideböner och bordsböner. Man är noga med att det är den “återskapade personen” som utför kulthandlingen. Men man gör inte något som man inte skulle kunna stå för. Man låtsas inte religion, utan menar att om man nu gestaltar en andlig och stridande orden, då måste bägge delarna finnas med i återskapandet för att det ska bli helt. Reenactare i andra grupper har varit kritiska till detta med religion. Så Peter har rätt, åtminstone några finns som känner sig obekväma.

Och så dyker jag in i dessa sammanhang. Ingen kan väl tro att det är på låtsas om jag ber en bordsbön eller en tidebön. Det hela blir ännu mer på riktigt, därför att det vanliga, moderna livet stiger in i det återskapade medeltida samhället. Det här kan bli rätt komplicerat – vad är nu och vad är då – och kanske den osäkerheten gör att man känner sig obekväm.

Ja, det kan inte jag svara på. Men jag har påpekat för Tyska Orden att en andlig orden borde ha en kaplan. Och det har man diskuterat. Man har kommit så långt att man frågat sig: Vad händer om en riktig präst kommer in i det vi återskapar? Är det något som blir mer “på riktigt” i så fall? Men det som är det mest allvarliga med att utföra religiösa kulthandlingar är att religionen kan påverka på riktigt.

Martin skriver.
I sju år i följd har vi deltagit i Middelaldermarked på Bornholm, de senaste fyra åren som Grupp Risma. Där har vi fått en god vän, Bjørn, som brukar vara klädd som en Augustinerkorherre.

Han och jag har flera gånger vandrat i procession på marknaden. Någon gång har vi vidtalat en sånggrupp som fanns tillgänglig, klädda i munk- och nunnekläder. En annan gång spelade gruppen Vagando lämplig musik i processionen. De två senaste åren har det varit Hans tennsmed som gått främst med det bolmande rökelsekaret.

Bjørn hade klätt sig i den alba som man sytt upp i Middeleldercentret efter en biskopsalba i Lund. När han saknade ett bröstkors lånade jag honom mitt. Jag hade min vanliga kanikdräkt. Vi vandrade från Stormansgården ner till Landsbyn. Där nere avslutade Bjørn med att läsa ett stycke på latin – “Ille Nalle Puh”.

Vad ska man säga om det här? Var det på riktigt eller bara på låtsas? Tja, halvt-om-halvt. Processionen var riktigt genomförd. Men den var gjord som ett inslag för att erbjuda besökarna visuella upplevelser. Ungefär så här skulle det kunna ha sett ut, när det var på riktigt. Alltså återskapade vi något. Men det hela hängde i luften.

Vi hade inte något tydligt mål för vandringen. Inte någon vallfärdskyrka. Inte ens något hus som skulle välsignas. Processionen slutade mitt på en gårdsplan, med alllvarsam högläsning på latin.

Var det någon som uppfattade vad Bjørn läste? Kanske en latinprofessor skulle hört att det lästes ur Nalle Puh. Det var viktigt för Bjørn att det inte var en religiös text, att det inte var någon bön eller så. Besökarna hade inte ju valt att deltaga i en gudstjänst. De hade kommit till en medeltidsmarknad för att uppleva upptåg och insupa atmosfär.

Det hela gjordes för deras skull. Processioner är visuella, de är offentliga. Men det stannade här vid att skapa en yta eller en slags kuliss. Därför var det rätt att läsa Nalle Puh.

Men om vi skulle velat göra det “på riktigt”, ja det är en annan historia. Återkommer.

An exhibition in the Loom Museum at the Glimåkra Vävdagar 2011.

Inför Vävdagarna i Glimåkra frågade Lillemor Johansson om Åsa ville göra en av utställningarna i Vävstolsmuseet. De kom överens om att det skulle handla om “vid-sidan-om-vävar” och Lillemor satte namnet på utställningen: En salig blandning.

På bilden två filtar som för ett tag sedan vävdes för Vävmagasinet. Som vanligt blev det varp över och då blev det en liten praktisk filt när man sover på långfärdsbussen till Taizé.

Framför filtarna två sjalar. Åsa vävde några till guiderna på Linnés Råshult. Sjalarna här kan underligt nog också användas till en vikingatida kvinnodräkt.

De svarta sjalarna är ett prov av en 16-sk vävstyrning. Det finns en äldre Varpapu på folkhögskolan på Hemse. Den ville Åsa testa. Det här mönstret vill man inte trampa!

Den stora vävstolen där hemma utrustades med nya sax-trampor och de testades med att Åsa vävde några sjalar i språngdräll.

Ett bord med en röd duk i ylledamast och utställningsgodis i medeltidsservis. Ett annat bord med sju par handledsmuddar, som är vävda på en grindvävstol med en eller två grindar.