En blogg om vävning

Under helgen har jag kommit på hur man gör slingade band! Jag fick en demonstration en gång men eftersom jag då inte kände något större behov av sådana band så fick jag inte till det. Men behöver man banden så lär man sig!

Behovet uppstod när jag bläddrade i min nya bok om siden och fick syn på en bild med Maria som läser i en bok. I boken finns ett fäste för bokmärkessnoddar, ett litet halvklot täckt med pärlor. I Clothing and Textilies 3 finns en artikel om just bokmärken från 1200- talet och några århundraden framåt*. Författarna går igenom ett antal bevarade bokmärken och beskriver de olika delarna.

Bokmärkena består av ett ankare (anchore), band (strands). Banden avslutas på lite olika sätt.

Ankarna kan ha många olika utseenden – avlånga, av trä eller i form av små tygklädda kuddar eller pergamentrullar översydda med olika stygn – runda som knappar översydda med stygn eller som på bilder med pärlor.

Banden var ofta slingade, vilket är det mest hållbara, eller vävda. Banden är ofta i silke. De är gjorda i dubbel längd, vikta och fastsatta på olika sätt vid ankaret. De flesta bokmärkena har 6-8 snoddar.

Helgens lek med bokmärken slutade med fyra olika bokmärken.

Alla snoddar är gjorda av fem slingor av 30/2 silke. De blev tillräckligt tunna för att kunna fungera någorlunda bra i moderna böcker med tunt papper.

De två nedersta bokmärkena har sex stycken snoddar. Ett ankare är en tygknapp av lite större modell täckt med pärlor (tyvärr inga äkta, det fanns inte hemma), den andra en avlång kuddmodell med ett handvävt ull/silketyg.

Varför så många snoddar? Det överlämnar jag till Martin att förklara i ett eget inlägg. Han använder den moderna varianten som sitter fast i boken varje söndag!

När jag gjort de här två och konstaterat att så många bokmärken behöver jag inte i min vanliga läsning kom jag på att två kan var bra att ha. I facklitteratur behöver man ett bokmärke för att markera var man är i sin läsning – och ett för att lägga där noterna finns.

Det vänstra är en pärla med en slinga som banden är fästade vid, det andra en tygknapp med det dubbelvikta bandet fäst under.

Nästa projekt är ett bokmärke att använda i psalmboken. Där är sex band lagom – fyra till psalmerna, ett till texterna och ett extra till en ev psaltarpsalm. I kyrkans psalmbok finns bara två snoddar, det har längre retat mig att jag inte före gudstjänsten kan lägga in märken för alla psalmer och texterna. Eftersom man numera inte tar med sin egen psalmbok till kyrkan kan man istället ta med sitt eget lilla bokmärke!

*Lois Swales and Heather Blatt, Tiny Textiles Hidden in Books: Towards a Categorization of Multiple-Strand Bookmkares.

Tänk på att lägga snoddarna på långsidan för att bläddra i boken.

Åsa har studerat medeltida boksnoddar och tillverkat sådana. Hon skriver om dem på annan plats.

Jag har i hela min prästtid, i mer är 35 år, använt mig av snoddar, eller band, för att snabbt hitta rätt ställe i missalet, gudstjänstboken. I sådana böcker är det nödvändigt att det finns band.

Min första gudstjänstbok var Gleerups Missale från 1942, som jag fick som gåva av protopresbytern Christofer Klasson. Det var hans första och enda missale. Han hade gått över till den orthodoxa kyrkan och jag fick hans altarbok.

Den har fyra snoddar. På den tiden var det tillräckligt. Det fanns inte så värst många alternativ att hålla reda på. Snoddarna är väldigt korta – man kan inte dra dem runt hörnet.

Jag vet inte om de har blivit kortare av att boken användes flitigt under hans och min tid under sammanlagt fyrtio år. Det är viktigt att snoddarna är tillräckligt långa. Kanske är det opraktiskt när boken är ställd i hyllan, men praktiskt nödvändigt när man ska använda boken.

När efterföljaren till det Gleerupska missalet gavs ut 1988 svarade jag själv för redigeringen av Verbums utgåva. Det har sex snoddar. Så som jag själv kom att använda den boken är det minst så många som behövs. Boken innehåller endast det material som kyrkomötet beslutade 1986.

Kyrklig förnyelse gav ut ett nytt missale 2008, med ett utökat gudstjänstmaaterial. Den boken har inte mindre än åtta snoddar.

Både Verbums och Kyrklig förnyelses gudstjänstböcker har olikfärgade, långa snoddar, som är nästan 1,5 gånger diagonalen på boken. Det här är användarvänligt. Det märks att det är användare som utformat böckerna.

Snoddarna hör till boken och sitter fast i ryggen. Men om man har en bok där man tycker det inte finns tillräckligt med snoddar, eller de saknas helt, vad gör man då?

En normal psalmbok har två snoddar, men borde behöva kanske minst fem. Vanligtvis är det fyra psalmer och så en snodd på söndagens texter.

Man kan göra som som Åsa ska göra, tillverka sina egna snoddar.