En blogg om vävning

English version later on.

Vi har intresserat oss för knivskurna trådrullar, allt sedan Riku Pasanen uppmärksammade oss på den som finns på Aboa Vetus i Åbo och jag har skurit ett antal för Åsas behov genom åren. Jag har ju inte någon svarv, så trådrullarna från londonfynden är inget för mig.

Nyligen uppmärksammade Åsa mig på att det finns knivskurna trådrullar bland fynden på Mary Rose. Fartyget Mary Rose sjönk 1545 och bärgades 1982. (maryrose.org). Och det särskilt intressanta är att de har en nålgömma.

En av de trådrullar jag skar av rönn under Storstyringkampen 2015 borrade jag ur för att hon skulle få en rulle med nålgömma. Och så här blev det:
Hålet för nålgömman gör att man kan sätta trådrullen på spolmaskinen (med lite hjälp av några tandpetare, för hålet är lite grovt) och spola på garnet.
Trådrullen är tillräckligt stor för att det ska gå på en hel härva garn av Åsas små, färgade härvor.

De garnspolar jag allra först gjorde var av äpple. Jag hittade några grenar när jag skulle dumpa julgranen ett år. Men i somras fick jag lite pil på Stormansgården på Bornholm, och det ämnet kändes bättre. Så när vi var på Falster i efteråret gjorde jag fler av pil.

Skära trådrullar är ett lämpligt hantverk; det räcker att ta med en bra kniv. Trådrulleämnen hittar man lite överallt.

Hur fri får man vara när man väver inredningstextilier till “vårt” medeltida rum?

När vi syr våra dräkter finns det mängder med bilder som vi kan använda som förebilder. Det är runt återskapandet av dräkter som de flesta diskussioner om historisk textil rör sig. Många publikationer rör just dräkttyger och beskriver garner, färger, bindningar och beredningar och redogör för de fynd, oftast små tygfragment, som mer direkt kan antas vara just dräkttyger.

När det alltså gäller våra medeltidsdräkter så finns mycket material när man ska sy sina dräkter. Dessutom har det vuxit fram företag som specialiserat sig på den sortens tyger, oftast de enfärgade tygerna. Man är inte tvungen att väva sina egna tyger för att få en bra dräkt.

När det kommer till inredningstyger har jag märkt att det inte finns lika mycket uppgifter att hämta i det som skrivits. Att det ofta var lättare kamgarnstyger som användes till olika ändamål, vet vi. Sängomhängen, överkast mm går det att hitta uppgifter om. Man sålde t.ex. hela set till bäddutrustningen. Men bildmaterialet är mindre beskrivet och kommenterat, särskilt om man som jag letar efter det som skulle kunna vara enklare mönstrade kamgarnstyger. Jag tänker mig nämligen att samma tyg har kunnat användas både i bäddutrustningen och också som draperier/rumsavdelare. Man får ofta söka och att tolka medeltida bilder med inredningstextilier på egen hand.

Av bevarade tyger finns inte mycket som visar hur mönstrade tyger i ull kunde se ut. Det finns en del från London, beskrivna i Textilies and Clothing. Det är Cloth of ray, som jag skrivit om HÄR, och om en 6-skafts väv HÄR. Men det är smalrandiga tyger och för det nya draperityget till kammaren ville jag ha lite bredare mönstrade ränder.

Jag fick en bild när jag planerade mina tvärrandiga filtar. Det som jag då tänkte “filt”, skulle ju lika väl kunna vara ett lättare överkast över bädden. På bilden ser man en bård med ett litet rutmönster. Den mönsterbården kunde jag kombinera med en 4-sk kypert genom att solva på åtta skaft. Mellan bårderna finns på bilden ett rankmotiv. Det kan jag inte få fram i en vanlig skaftvävstol. Jag trampade fram en annan liten mönstrad bård. HÄR skrev jag inför att jag planerade tyget.

Så långt mönstret. I den miljö som tyget ska hänga var det viktigt att det var ljust. Jag varpade en ljust grå varp och slog in samma grå garn i botten. På bilden är botten grön och min grå har ungefär samma ljushet. Så har jag rött och vitt som på bilden.

Den gula slingan mellan bårderna blev inte vacker mot det grå. Så den blev vit som i rutmönstret, men jag tog upp det gula i några ränder.

När jag började väva och kom till rutmönstret så syntes det inte så tydligt som jag önskade. Därför vävde jag med dubbelt inslag i bårderna. Men inslagstätheten visade sig bli samma. Bårderna blev på så sätt tätare, lite likt de smalrandiga tygerna från London – men på ett annat sätt. Väven blev svårare att väva – jag fick göra ett lättare tillslag för botten, och ett lite kraftigare för bårderna.

Vad gäller garnerna och färgerna finns det en del begränsningar för mig. Men det tänker jag återkomma till i ett senare inlägg.

Min fundering nu när tyget är färdigt och hänger i kammaren är om det hjälper besökaren att få den bild av hur ett medeltida rum kunde ha sett ut, som jag är ute efter. För det är det visuella helhetsintrycket av rummet som för mig är viktigare än att tyget är ett alltigenom korrekt återskapande av ett tygfynd.

Åsas garndockor har tagit slut. Det måste göras nya inför medeltidsveckan. Kerstins Medeltidsmode har om igen lovat att ta hand om garnkorgen.

Färgningen av garnet är klart. Men det ska göras dockor. Det får bli under tiden som vi är på Bornholms Middelaldercenter.

I den medeltida miljön i stormansgården skulle det inte passa att använda en modern nystvinda. Då får man göra en själv.

När man har lite ont om tid och ska iväg inom en vecka, så får man ta det trä man har och göra något snabbt. En handsåg, ett stämjärn, en fil, en borrmaskin var allt som behövdes. Och så klart fundamentet till en utrangerad nystvinda.

Om vi en annan gång ska nysta i medeltidsmiljö kanske jag har bättre tid att hinna tillverka en vinda som mer är överens med de bilder som jag har sett.

Att återskapa en miljö

I återblicken skrev jag om vår upplevelse när vi besökte det återöppnade Medeltidsmuseet. Var finns alla textilier som vi ser på interiörbilder på medeltida manuskriptbilder? Med vilken bild av ett medeltida liv går besökarna hem?

Nu fick vi en chans att ge en annan bild av ett medeltida boende. Vi skulle satsa på rummets textila inredning. Genom att bo i rummet kom också dimensionen med att rummet blir “inbott”. Det inte bara står där med sina textilier, utan någon lever i det. Det blir visserligen enbart ett par veckor på sommaren, sedan återgår rummet till sin tomhet.

Intentionen är att skapa en visuell bild av det medeltida rummet och att besökarna kan gå in i det, uppleva hur det är att röra sig i rummet och kanske sätta sig ner och prata med oss.

Rummet med paradsängen, med sina kistor, bord och bänkar finns och är givna. Det vi kan göra är att ge rummet färg och “hemkänsla” med textilier och en del andra mindre saker som står framme som det gör i ett hem. Och att vi själva finns i rummet med vår verksamhet. Våra kläder finns också i rummet, upphängda över en stång.

Men hur återskapa inredningstextilier så att de både visar ett rum, så som det avbildas i manuskripten, och samtidigt bygger på textila fynd?

Det skulle vara fantastiskt att kunna tillverka varje textil till rummet helt enligt fynd vad gäller garnkvalitéer, vävnadstekniker och mönster. Men det är en omöjlighet för mig, både praktiskt och ekonomiskt.

Mitt val blir då att se på så många bilder som möjligt, sätta mig in i hur man levde och använde rummen, använda mina textila kunskaper för att skapa textiler som kan förmedla en liten glimt av hur ett medeltida rum kunde upplevas.

Eftersom vi (nästan) alltid är där i rummet finns möjligheten att för dem som är speciellt textilintresserade berätta om de avvikelser från originaltextilier jag har fått göra.

Den visuella helheten har blivit viktigare än att varje textil bygger på ett exakt fynd. Jag har funderat över hur rummet skulle ha sett ut om man verkligen kunnat grunda varje textil på fynd från rätt tid. Hur mycket färg hade man då kunnat/vågat föra in i rummet, hur mycket variationer i vävnaderna hade det funnits utrymme för?

Jag har också en annan intention med mitt “medeltidsvävande” – att vävarna ska kunna användas också i vårt moderna liv och att dessutom inspirera andra till att väva.

I nästa inlägg resonerar jag lite mer kring de nya draperierna. Jag har redan skrivit lite om dem HÄR.

Det finns äldre bloggposter kring särskilda textiler:
Sängens filt finns presenterad HÄR
Om duken på kistan skriver jag HÄR

En tillbakablick
Tiden går fort. Det är nu tre år sedan vi skrev de sju inläggen om att återskapa medeltiden. De inläggen var ett sorts svar på Peter Ahlkvists inlägg på bloggen In deme jare Cristi i november-decmber 2011.

Vi skrev om våra “roller” i det medeltida återskapandet, om religionen i återskapandet och funderade över hur vi i vår grupp “Risma”, på två personer, skulle kunna gå vidare. Vi reser inte runt på olika event och marknader, utan har fått vår plats på Bornholms Middelaldercenter. Jag resonerade en del om hantverk och tältläger eftersom det var detta som var aktuellt för oss då.

Under de tre år som gått har en hel del hunnit hända, så det kan vara tid med nya reflektioner och funderingar. Marknaden på centret har upphört och det har istället blivit en middelalderträff för centrets Vennekreds. Vi reste dit det första året 2012 och trodde då att det skulle bli vårt sista år på centret. Vi tyckte inte längre att så som vi såg på vårt återskapnde passade vi in. Och det fanns en del samtidiga event vi ville resa på. Vi misstog oss!

Under veckorna vi var där började vi fundera över hur det skulle vara att få bo i något av de hus som finns på centret, och då verkligen bo och leva i miljön. Vi gick runt och tittade oss omkring med andra ögon än tidigare. Det borde vara en boning med en säng! Att bo i kökshuset och varje natt bädda på bänkarna kändes inte som någon bra/bekväm lösning!

Centret har två uppbyggda miljöer, stormansgården och bebyggelsen landsbyen. Säng fanns bara i två hus – i stormannens kammare och i färgarens hus. Färgarens hus bortföll av det skälet, att taket inte var reparerat så det regnade in. Vi tänkte att stormannens kammare kunde vara fint att få bo i.

Nu går vi tillbaka ännu några år, till oktober 2010. Medeltidsmuseet i Stockholm hade precis invigt sin nya utställning efter ett par års arbete. Vi reste dit och det vi särskilt såg var att miljöerna saknade alla de färgrika textilier som finns på alla manuskriptbilder. Vi skrev därefter ett blogginlägg om den textilfattiga medeltiden.

Vi hade den upplevelsen i bakhuvudet när vi tittade på stormannens kammare. Så som den ser ut var det ingen ombonad miljö. Det fanns en säng med mörka tjocka sängomhängen och en naturvit filt. Och så lammskinn på bänkarna. Inte mycket som stämde med bilderna på en kammare för en någorlunda välbärgad storman.

Men om vi fick ta med egna textilier? Inreda kammaren med sängomhängen, täcken, draperier, borddukar, väggtextil, kuddar och dynor. Vi hann inte ens fråga Niller, centrets ledare, för någon av våra vänner, som hört våra resonemang, hann före oss. Och kom tillbaka till oss med meddelandet: Niller hälsar och säger att ni är välkomna att inreda kammaren och bo där nästa år! Han har fullt förtroende för frue Åsa!

Så nu har vi under ett antal sommarveckor i två år bott i stormansgårdens kammare. Tiden kan vara inne att nu lite mer ingående fundera över vad det är vi gör.

Vår förklaring inför besökare, och inför oss själva, varför det bor två svenskar på stormansgården, har vi tidigare skrivit om på bloggen, under kategorin Bornholm 2013.

I några följande bloggposter ska jag resonera omkring mina vävnader, val, förutsättningar och begränsningar.

På årets Double Wars i Attemark lät vi hela tältet vara vårt bidrag i Laurels Display.

For Laurels Display this year on Double Wars in Attemark our contribution was the tent, the bed with the curtains.

Sängomhängena har Åsa vävt till Stormannens säng för våra sommarveckor på Bornholms Middelaldercenter.

The curtains Åsa has woven for our stay at the medieval center on Bornholm.

Sänghimlen är ett av draperierna, som avdelar kammaren där. Nu fick allt följa med till DW den här gången.

For the canopy we used one of the curtains she has woven to delimit the room. This year we wanted to show it all at DW.

Själva sängen syns det inget av, men den är ny för året, en diagonalflätad repsäng med väldigt lite brädgård att transportera i trailern. Ställningen för sängomhängena fungerade, även om jag fick kapa några rör på plats; marken i tältet är inte som ett plant källargolv, precis.

One can not see the rope bed, new for this year. Very comfortable,
better than an air mattress. The stand for the curtains I had to
shorten a bit, for the ground in the tent is not as smoth as the floor in
our cellar.

Skimmertyget jag vävde till förra sommaren hänger för mörkt och kommer inte till sin rätt. Kaniken vill ha dem för att avskärma den lilla delen med skrivpulpeten. Då kan han ta emot gäster lite mer avskilt.

The iridescent cloth I made last summer is hanging to dark and you can´t see how it changes in colour. The canonicus wants them to delimit his small corner with the writing desk. Where he can meet his guests more “sub rosa”.

Därför behöver jag väva ett par nya draperier. Och de ska vara ljusare. Tvärrandiga tyger finns det en hel del bilder av. Och med mönstrade bårder! Jag hittade flera filtar mönstrade på det sättet. Jag vävde en filt och nu planerar jag att använda samma bild men väva ett lättare tyg.

So I had to weave some new curtains. And they will be made in a more light colour. There are many pictures of cloth with stripes. And with patterned stripes! I found several blankets patterned that way. I made a blanket and now I plan to weave a lighter cloth from the same picture

Mellan de röda linjerna ligger ett diagonalt rutmönster och i de bredare partierna finns en slinga. Rutmönstret på bilden kan jag väva, slingan fick bli något som jag kunde göra på åtta skaft. Det gula i bilden la jag in i linjer runt mönstret.

Between the red lines there is a diagonal square pattern I can easily weave, but for the wider part there had to be something I managed to do with eight shafts. The yellow in that pattern I placed in lines around the pattern

I år kommer vi att få uppleva året 1377 på Bornholms Middelaldercenter.

Det första året vi bodde i stormannens kammare hade vi valt 1375. Det var Valdemar Atterdags sista levnadsår.

Det andra året valde vi 1376, Margrethes första regeringsår.

Inför det tredje året tog våra idéer slut. Vi kunde väl inte gå baklänges till något tidigare år under 1300-talet? Hur långt fram skulle vi gå? Margrethe fanns med ända till 1412. Vi kom inte längre än till att föreslå ett allmänt 1300-talsår mellan 1361 och 1379, dvs under “min” ärkebiskops tid.

Men när vi skrev om våra bekymmer till Middelaldercentret så hade Lena Mühlig redan kommit fram till att i år ska det bli 1377. Det är ju helt genialt!

Jag har tagit mig friheten att citera ur Herolden, Vennekredsens tidskrift, där hon berättar om vad som hände på Bornholm A.D. 1377.

Den 15. september 1377 skriver Jens Uff til Danzig og sender dem nogle mønter, som han mener, er ”dårlig mønt”. Det er to mænd fra Danzig, Nikolaus Schonelinde og Johan Wulf, der har sat mønterne i omløb på Bornholm. Både indbyg-gerne af Bornholm og Jens Uffs herre ærkebispen, har ”lidt et ikke ringe tab” af dette møntomløb. Derfor har Jens Uff tilbageholdt de to Danzig-borgere, og de har afgivet den forklaring at de ”lovligt og retmæssigt” havde tilhandlet sig mønterne. Jens Uff beder Danzig om at tage stilling til sagen. (Dipl.Dan. 4,1,297)

Det lidt arrogante svar fra 5. okt. 1377 lyder på at adskillige borgere fra Danzig kan bevidne at de to mænd havde tilhandlet sig pengene på lovlig vis fra en købmand. Rådmændene i Danzig erklærer, at de ikke kan tage stilling til mønternes værdi, for ”at der i vor stad ikke udtrykkeligt er nogen vedtægt for betaling i mønt bortset fra vore herrers mønt, og der udbydes adskillige mønter til salg hos os – enhver vil friest muligt kunne skaffe sig mønter, på samme måde som han også kan skaffe sig andre ting.” (Dipl.Dan. 4,1,300).

Fornemmer man lidt storby-arrogance over for den provinsielle foged fra Bornholm?

I hvert fald kan mønterne tilsyne-ladende sagtens have været ”dårlige” – men alligevel indkøbt ”på lovlig vis”. Det har sikkert været to smarte købmænd, der har snydt de stakkels Bornholmere den sommer i 1377.
Af Lena Mühlig

Vi får säkert i sommar vara med om att upptäcka de falska mynt som är i omlopp. Det är kanske vi som kontaktar hövitsmannen på Hammershus, Jens Uff, systerson till ärkebiskop Niels Jensen.