En blogg om vävning

Nu är det är sommar i nådens år 1375.

Jag anlände med min kone till Rønne hamn för att utföra min herre ärkebiskopens uppdrag på Bornholm. Det är inte riktigt enligt kanonisk lag för en kanik att ha en kone. Men det har sina orsaker och dem ska jag inte gå in på här.

Ärkebiskop Niels är stort intresserad av ärkesätets gods och jordar och har låtit upprätta en jordebok över allt kyrkans gods. Det är ett av mina uppdrag här på ön, att göra de gamla förteckningarna aktuella. Men det finns också andra, som är mera secreta. Bland dem gäller att komma med förslag till ärkebiskopen om vilka män som han kan upphöja till väpnare.

Ärkebiskopen är nämligen inte endast en boklärd man. Han är också klok i det världsliga och vill förbereda sig för en tid där inte kung Valdemar längre är den starke och trygge försvararen av lag och ordning i det vidsträckta riket. Mecklenburgare, lübeckare, sjörövare, vem kan veta vad som kan hota fred och laglighet i vårt land. Förtänksamhet är en dygd.

Så går vi då i land på den bornholmska klippön och beger oss till vårt sommarviste. En avlägsen släkting på mitt möderne är storman på Bornholm och bor på sin gård i Hænnings herred vid Østerlars. Det är dit vi styr färden för att bo där i hans gård.

Alltsedan våra allra tidigaste förfäder bosatte sig här uppe i nord har Bornholm och Skåne hört samman och varit som ett och detsamma. Handel och släktskap har förenat dessa delar. Så är det ännu i detta nådens år och det finns närmare och fjärmare släktband oss emellan.

Kanske är det just för denna släktskaps skull som det var jag som blev utsedd av biskopen. En annan emissarie skulle måst bo på Hammershus, men jag som har släktband, även om de är tunna, skulle inte kunna välja annat än att bo hos en frände. Det kan också vara till gagn för mitt uppdrags skull att bo på det här sättet istället för i den avlägsna borgen på Hammaren. Så hade den kloke ärkebiskopen sagt. Och framför allt är det mera bekvämt för min kone och mig. Så tänkte jag, när jag stod inför biskopen i hans Lundagård.

Men det kommer dock inte att bli några kvällar med släktminnen, för min frände har sedan länge avgivit ett pilgrimslöfte att bege sig till Sankt Jacobs grav, och har nyligen rest från Bornholm. Detta gör hans gästvänskap ännu mera värdefull. Ty han har också till oss lämnat sitt hus och sin kammare. Här blir det oss gott att leva och att utföra det uppdrag som anförtrotts åt mig, Morten kanik.

Året är 1375. Kung Valdemar kan se tillbaka på en enastående karriär. Då han kom på tronen 1340 var alla kronans besittningar pantsatta, det mesta till grevarna Gerhard och Johan av Holstein. Greve Johan var pantherre i Skåne och for så våldsamt fram att ärkebiskop Carl ber den svenske kung Magnus att ingripa. Det var året 1332 och i nära trettio år hör Skåne till den svenske kungens land.

Detta nådens år 1375 råder lag och ordning i ett Danmark som sträcker sig från Sönderjylland, över öarna och över Skåne ända bort till Gotland. Det är Valdemars rike.

Det är klart att han är trött efter sitt livsverk, där han på Gurre ser tillbaka på vad han har uträttat. Hans tid är snart förbi, men det kan inte anas ännu på Bornholm.

Ärkebiskopen heter Niels Jensen, en boksynt och historiskt intresserad man. Han har en utpräglad administrativ förmåga, och åtnjuter stort förtroende hos Valdemar. Han hade börjat sin kyrkliga karriär hos kungen som kaplan, blivit kanik i Roskilde och samma år som Valdemar erövrar Gotland blivit ärkebiskop av Lund.

Ärkebiskopen är ända sedan de danska korstågens tid länsherre på Bornholm. Det är ärkebiskop Niels som får tillbaka Bornholm och Hammershus av kung Valdemar, sedan domkapitlet i Lund under hans företrädare hade skänkt ön till kungen. Kungens gåvobrev har nu några villkor. Ön och borgen ges till en man som kungen kan lita på och den ska alltid stå öppen för kungen och hans hus.

Villkoren är inte något problem att sätta sitt sigill på, så länge det gäller ett avtal mellan Valdemar och Niels. De har ju under många år kämpat och stridit tillsammans. Men kanske kommer andra tider.

Niels, som finns i kungens närhet, som rikets råd och som gammal vän, har sett hur Valdemars krafter håller på att avtaga. Det är inte långt kvar. Han vidtar förberedelser för en tid efter Valdemar.

Ärkebiskop Niels sänder en kanik vid domkyrkan, att vara hans öron och ögon på Bornholm. Kaniken skall höra vad bornholmarna har att förtälja om sina förhållanden.

Det är sommaren 1375. Det här är bakgrunden till min historia som Morten kanik, ärkebiskopens utsände emissarie på Bornholm.

Höstbild 2012

Martin och jag har i åtta år varje sommar tillbringat ett par veckor på Middelaldercentret på Bornholm. Om våra sju första år kan man läsa i en artikel i Vennekredsens medlemsblad Herolden. Det finns som ett särtryck HÄR.

Vårt åttonde år, 2012, blev annorlunda än de tidigare åren. Vennekredsen bjöd in till middelaldertreff. Det var ett alternativ till den marknad som blivit allt mindre och mindre, och som nu inte längre skulle vara. Det blev två fina veckor med mycket mer samvaro med vänner än vi varit vana vid tidigare. Vi kände oss in- och meddragna i verksamheten på ett helt annat sätt än under tidigare år. Vi bodde i vårt tält som vanligt alldeles intill våra bornholmska vänners läger. Vi var nästan som en vaktstuga vid deras ingång.

I kokhuset inne på Stormansgården huserade våra vänner från Sebastians gille Bornholm med diverse textilhantverk. De sov också inne i det huset och tyckte att det var så skönt efter alla år i tält. Då ska man ha i minne att året innan var det regn på ett sätt som ingen varit med om tidigare!

Vi älskar vårt medeltidstält och att gå och lägga oss och titta upp mot taket med sina “striber”. Långsamt vaknade lusten att få bo i ett av de medeltida husen. Men vi ville bo i ett av husen med en riktig medeltida säng. Så vi kastade våra blickar på stormansgårdens kammare. Under våra två veckor på centret växte en idé för 2013 fram. Och den skulle förena två drömmar – att bo i ett medeltida hus, och att fylla det med textilier så som det ser ut på medeltida bilder. För i de medeltida husen fanns mycket mer av textil än vad nutida uppbyggda interiörer visar. Om detta skulle jag dessutom förläsa på Gotlands museum under medeltidsveckan.

Vi hörde oss lite försiktig för om det här kunde vara möjligt – och fick ett fantastiskt gensvar. Så nu är det bara att använda våren till att väva!

Här på bloggen kommer vi att berätta om de textilier vi väljer att tillverka och om förebilder. Vi har också funderingar vilka personer vi är. Skåne och Bornholm hörde ju nära samman och Bornholm lydde under ärkebiskopen av Lund. Det här blir Martins uppgift att berätta om.