En blogg om vävning

Under ett par år har jag haft kontakt med ett litet spinneri på Ösel. Där har jag kunnat få entrådigt garn, både varpspunnet och inslagsspunnet. Det har varit svårt att få kontakterna att fungera, delvis på grund av språksvårigheter.

Det sista garnet jag fick, våren 2018, var grövre än de tidigare. Det var inte heller helt jämnt, med ganska mycket skräp i. Att väva beklädnadstyg, som jag gjort med en tidigare leverans, var inte att tänka på. Men garnet har en vacker brun färg.

I år, 2019, är det Battle of Wisby. Jag fick idén att jag kunde använda garnet till att väva enkla, grova soldatfiltar, lämpliga att använda i fält.

Det ena garnet är varpspunnet med hårdare snodd, det andra är inslagsspunnet med lite lösare snodd. Jag mätte mina garner för att beräkna antalet trådar/cm och hur många filtar garnet kunde räcka till. Jag behövde ta reda på meter/kg och garnets diameter.

Och jag fick de här värdena:
Varpspunnet 3062 m/ kg
Inslagspunnet 3556 m/kg
Båda garnerna har samma diameter – 1,25 mm

Jag jämförde med andra garner och med filtar jag vävt tidigare och satte upp en provväv, som jag sedan valkade. Tanken var att väva helt enfärgade filtar, med enbart en bård i överkanten. Det skulle vara olika bårder på alla filtarna.

For some years I have got in contact with a small mill on Saaremaa, Estonia. From there I have got single yarn, warp spun and weft spun. The contacts have been not so easy to maintain, partly due to language difficulties.

The last yarn I got, in spring 2018, was thicker than the previous. It was not so even, with some vegetable matter in it. To use it in weaves for clothing was not to think of. But the yarn has a beautiful brown colour!

This year, 2019, once again Battle of Wisby is held. I got the idea to use the yarn to weave some thick simple soldier´s blankets for camp use.

One yarn is warp spun with a harder twist, the other weft spun with a looser twist. I measured the yarns to calculate treads/cm and how many blankets the yarn would last for. I needed to figure out metres/kg and the diameter of the yarn.

I got this:
Warp spun 3062 m/kg
Weft spun 3556 m/kg
Both yarns have the same diameter – 1,25 mm

I compared with other yarns and with blankets I have made earlier and made a sample and fulled it. My idea was to weave some quite plain brown blankets, with small stripes on the top edge, different on every blanket.

Nu kunde jag räkna ut min väv. Hur bred måste väven vara och hur långt måste jag väva i vävstolen för att till slut få den bredd och längd jag vill ha? Hur många filtar kommer garnet att räcka till?

Beräkningarna gav fyra filtar, som färdiga borde bli ca 1,35 x 2 m. För att få bredden 135 cm fick skedbredden bli 155 cm. Jag vävde filtarna 2,2 m i vävstolen.

Varpen räckte gott och väl. Det blev till och med en liten filt på slutet

Now I calculated my weave. How about the weaving width and the weaving length to get the result I wanted? How many blankets will the yarn last for?

My calculation resulted in four blankets, when finished 1,35 x 2 m. To get the width 135 cm the width in reed should be 155 cm. I must weave 2,2 m in the loom for each blanket.

The warp was quite enough. There was warp even for a fifth, small blanket in the end.

Inför valkningen fick hela väven plats i min stora balja. Efter ett antal timmars trampande hade den valkats ihop till den önskade bredden.

Därefter rullades väven, jag klippte isär, sydde en langettkant, sträckte filtarna så att de blev jämna och hängde upp dem för att torka. Halvtorra ångades de och helt torra fick de en översyn och borstades.

There were room for the whole weave in my great bucket. After some hours walking the weave was fulled to the wanted width.

After that the weave was rolled, I cut it, finished it with blanket stitch, stretched the blankets even and hung them up to dry. Half dried they were steamed, quite dry I looked them over and they were brushed.

Så här blev resultatet:
Tre bruna filtar med en bård med vitt och rött, olika på alla tre, en tvärrandig. Storlek ca 133 x 192 cm.

Priser:
Filt med en bård: SEK 5 000
Tvärrandig filt: SEK 5 300

Here´s the result:
Three brown blankets with different stripes in white and red. One with stripes all over. Size about 133 x 192 cm.

Price:
Blanket with small stripes on one edge SEK 5 000
Blanket with stripes all over SEK 5 300

Historical Textiles visade på sin blogg i september 2018 ett sudarium med ett vackert band vävt i silke. Det var frestande att försöka komma underfund med hur det var vävt. Jag hade inget silke så det blev en väv i ull 20/2.

Bandet är vävt med bandgrind. Bottenväven består av svarta och vita trådar. I mitten av bandet är det 5 rosa mönstertrådar som flotterar över 3 under 3 inslag. Det är 2 bottentrådar mellan varje mönstertråd.

Jag använde en bandgrind med dubbla hålrader och vävde efter en beskrivning som gäller samiska band.

Svarta rutor = svarta varptrådar, kryss = vita varptrådar. Vad jag kunde se av bilderna är det 5 svarta varptrådar i varje sida.

Jag trädde först grinden med den övre raden i hålen och den nedersta raden i springorna, De 5 mönstertrådarna träddes i bandgrindens övre rad hål och försågs med halvsolv.

Det blev en inslagssekvens på sex inslag. Jag började från höger.

1. höj grinden och låt inslaget gå under mönstertrådarna
2. sänk grinden och låt inslaget gå under mönstertrådarna
3. samma som inslag 1
4. sänk grinden och låt inslaget gå över mönstertrådarna
5. höj grinden och använd halvsolven för att sänka mönstertrådarna
6. samma som inslag 4

När jag synade bandet hade det inte samma utseende som på bilden. Mönstertrådarna flotterade över fel inslag. För att få fram rätt utseende skulle jag fått använda halvsolven vid två av de sex inslagen.

En ny varp träddes därför tvärtom, den nedre raden i hålen. Med samma sekvens så blev det samma utseende som på bilderna i bloggen.

Bilden till vänster är det första bandet. Bilden till höger det andra och det som ser likt ut originalet. Nu gäller det att hitta rätt silke!

(Bilden av sudariebandet överst med tillstånd av Historical Textiles att visa här tillsammans med mitt vävda band.)

The blog Historical Textiles published in september 2018 a sudarium with a beautiful woven band in silk. It was tempting to try to solve how it was woven. I had no suitable silk so it was woven in wool 20/2.

The band is woven with a rigid heddle. The bottom weave consist of black and white threads. In the middle of the band there are 5 scarlet pattern treads, floating over 3 and under 3 wefts. There is 2 bottom threads between every pattern thread.

I used a rigid heddle with double rows of holes and weaved after a description for samic bands.

Black boxes = black warp threads, cross = white warp threads. As I could see from the pictures there are 5 black warp threads on each side.

The threading in the rigid heddle: the upper row in the holes och the lower row in the slots, the 5 pattern threads in the upper row with half heddles.

There was a weft sequence of six. I started from the right side.

1. Rise the heddle, the weft under the pattern threads
2. Lower the heddle, the weft under the pattern threads
3. Repead no 1
4. Lower the heddle, the weft over the pattern threads
5. Rise the heddle, use the half heddles to lower the pattern threads
6. Repeat no 4

When examining the band I found it was not the same as on the picture. The pattern threads were floating over the wrong weft. To get the right appearence I must use the half heddles for two of the wefts.

In i new warp I therefore changed the threadling: The lower row in the holes and the upper row in the slots. Then with the same weaving sequence the appearance became the same as on the picture in the blog.

To the left the first band, to the right the second, this one is the same as the original band. Now I just have to find the proper silk!

(The picture of the sudarium band with permission from Historical Textiles to show here together with my woven band.)

När Åsa höll ett föredrag på Langska Huset för Gotlands Vävare och medeltidsvänner passade vi på att möblera med vår repsäng. Föredraget hade titeln “Textilier på en stormansgård i Danmark” och hon berättade hur vi har fått lov att inreda stormansgårdens kammare på Bornholms Middelaldercenter under tre somrar. Det har vi skrivit om här på bloggen, under kategori Bornholm.

I stormannens kammare finns en paradsäng, så textilierna är gjorda för att passa till den sängen. Föreläsningen handlade om det medeltida rummets och bäddens textilier, men det här inlägget vill visa repsängen till vår paviljong.

De första fem åren av “medeltidscamping” – från 2005 – sov vi på luftmadrass direkt på marken. Efter att vi ett år hade fått låna en brädsäng gjorde jag en egen, 2010. Att ha en sådan säng är att frakta en hel brädgård och vi ville ha något lättare och hellre satsa på “fluff” – textilier – så för ett år sedan flyttade brädsängen ut och in i vår medeltid kom en repsäng, som det här året har fått lite målning med äggoljetempera. Som av en tillfällighet verkar sängen vara färgkoordinerad med Langska Huset.

I stället för bräder är det en sängbotten av diagonalflätade rep. Jag har inte mätt hur långt repet är, men gissar på 30-40 meter. Det är tillräckligt tätt flätat för att ge en stabil botten. En vävare kan se att det är flätat i tuskaft. Någonstans finns ett vävfel – går det att upptäcka?

Den extra tvärstaven är till för att efterspänna repbotten. Hur väl man än sträckt repet så måste man efterspänna så gott som varje morgon. Den här typen av säng är inte bara lätt – man slipper att slå sig på utskjutande tappar och kilar, som man gör med en brädsäng. Rundstaven är 43 mm, för sängen är 200 x 120.

När man packat bäddutrustningen och lindat upp repbotten på vindan så blir det en nätt packning. Jag tror att vi skulle kunna ta med den inne i bilen, utan att ha släpvagn, men vi har ju en hel sommarstuga med oss, med tak och väggar och möbler och mattor, så till det 10 dagar långa Dubbelkriget i Skåne i maj blir det släp.

De sista åren har det blivit populärt med krusdok bland våra medeltidsvänner. På diverse facebookgrupper har man ofta visat den här bilden. Det är inte endast krusdoken på bilden som man har fäst sig vid. Också klänningarna, som har knappar hela vägen ner, har man diskuterat. Och dessutom markeringen i sidan på den gröna klänningen, om det är en snörning eller något annat.

När jag får se sådana här bilder från ett medeltida illuminerat manuskript är det inte kläder och dräktdetaljer som jag fäster mig vid. Det jag vill försöka förstå är vilka personerna är, vilken situation bilden framställer och i vilket sammanhang bilden finns. Dessutom – om man vill använda bilden som förlaga till en egen dräkt – behöver man fundera över vilken status personen på bilden har, om de är ”godt folk eller skidt folk”.

Vilka personerna på bilden är, det är lätt att se, för namnen på de tre gestalterna finns med. Det står att de heter Ada, Lamech och Silla. Dessutom har någon skrivit ”Gen 4” i bokens marginal. Det är alltså något från Gamla Testamentet i Bibeln. I 1 Mosebok kapitel 4 vers 19 står det:

Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada, den andra hette Silla.

Den här bilden av Ada och Silla som kivas och sliter Lemek i håret är hämtad från ett manuskript av Speculum Humanae Salvationis (Spegel av människornas frälsning) från tidigt 1300-tal. Den finns att se här på internet.

Det finns många Speculum bevarade. De var vanliga från början av 1300-talet och fram till 1500-talet, och de följer alla samma schema. För det här var en alldeles speciell genre att berätta och tolka Bibeln med bilder. Under varje bild, eller – som i denna – på ett eget uppslag mellan ett uppslag med bilder finns en text på vers.

Bilderna i en Speculum har alltid samma innehåll och de är fyra som hör samman, där den första är själva huvudbilden, till största delen hämtad från Nya Testamentets evangelier. De allra flesta huvudbilder är från Jesu lidande. Hela det uppslag där man finner bilden av Ada, Lemek och Silla ser ut så här.

Huvudbilden framställer när Jesus gisslas. På alla bilder av Jesu gisslande i en Speculum är han bunden vid en pelare mitt i bilden och flankerad av två som slår och gisslar honom. Man kan lägga märke till att alla de fyra bilderna på det här uppslaget är komponerade på samma sätt. De visar en centralfigur som på vardera sidan om sig har en plågoande. Den kompositionen har inte illuminatören, som utfört detta manuskript, kommit på själv, utan han har följt det schema som hör till genren. Men dräkter och inramning och bakgrund och andra detaljer skiljer sig åt mellan manuskripten och själva stilen kommer att ändras genom åren.

De övriga tre bilderna framställer situationer från Gamla Testamentet som ska fungera som en förebild – eller som en profetia – om det som sker med Jesus, enligt en av de medeltida tolkningsmodellerna som kallas för typologi. Var finner man de tre typer som kan passa scenen där Jesus binds och piskas?

På bilden nere till höger sitter Job, slagen av bölder som han skrapar med en krukskärva. Djävulen har fått lov att plåga honom, ”bara du skonar hans liv”. Kvinnan på bilden är Jobs hustru, som slår honom med något som nästan liknar en ljusstake. Hon bär också ett krusdok som är långt och som hänger ner på ryggen som om det löst upp sig från draperingen när hon slår med det hon håller i handen.

Enligt bibeln, Job kap 2, håller hon inte något redskap, men plågar Job med ord och säger:

”Håller du fortfarande fast vid din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö!” Han svarade henne: ”Du talar som en dåre. Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?”

Bilden under den bild där Jesus gisslas är från en händelse i Judits bok, som är en av de så kallade gammaltestamentliga apokryferna, som återigen finns med i den svenska bibelöversättningen. Achior hade profeterat inför Nebukadnessars befälhavare Holofernes och blir bunden vid ett träd. Om det kan man läsa i Judits bok, i det femte och sjätte kapitlet.

I alla de medeltida Speculum återfinns samma bildschema. Valet av de tre bilder som ska belysa huvudbilden är kanske inte det val som man skulle ha gjort i vår tid. Job känner man säkert till, men Achior eller Lemek? Man kan fråga sig om de i förväg var kända av dem som skulle läsa texterna och betrakta bilderna.

Det är alltså nödvändigt att läsa bilden av Ada och Silla som sliter Lemek i håret i det sammanhang i vilket den bilden finns. Då kan man lättare tolka deras dräkter och hur de bär sina krusdok. När man känner till detta kan man gå in i bildens detaljer.

Adas krusdok är långt och det hänger ner på ryggen, medan Silla fortfarande har sitt svept, även om det håller på att lösas upp. Man kan tänka sig att Ada är mera häftig och Silla lite återhållsam. Men båda är aktiva och har höjda knutna händer.

Av det sammanhang som den här bilden finns förstår vi att Lemek av någon anledning är utsatt för att bli plågad, med eller utan egen förskyllan. Vi kan inte få upplysning om relationen mellan Lemek och hans bägge hustrur ur Bibeln. Scenen finns inte där, utan kommer från Historia Scholastica, ett verk av Petrus comestor från slutet av 1100-talet.

Säkert har någon funderat över hur Lemek hade det. Följer man Bibelns framställning så är han världshistoriens förste bigamist. Och så fyller fantasin i en egen berättelse, där det bibliska materialet är tyst.

Ada och Silla och Jobs hustru är inte de enda som bär krusdok i denna Speculum. Man kan jämföra hur krusdoken bärs av några andra.

– En konkubin tar kronan från kung Darius och ger honom en örfil.
– Davids hustru Mikal ser honom dansa och spela och kritiserar honom.
– Eva gråter över Abel som mördats av Kain.
– Jael dödar härföraren Sisera med en tältspik.
– En profetänka hos Elia häller olivolja i sina krukor.

De här kvinnorna har inte sina krusdok i oreda, utan de är prydligt samlade, i ett fall svept runt halsen. De ger ett lugnare intryck än de tre vi sett tidigare. Och det är säkert avsikten hos illuminatören. Vad jag förstår kan man bära krusdoket enkelt och svepa ena änden runt halsen. Ett annat sätt är att vika det dubbelt över huvudet och ner på sidorna. Men man bär det inte fladdrande och nedhängande på ryggen som Ada och Jobs hustru har det, eller på väg att lösas upp som Silla har det.

Förutom att tyda situationen på bilden och att identifiera personerna samt att förstå sammanhang behöver man betrakta fler bilder, kanske många. Här är alla bilderna från samma manuskript, vilket underlättar eftersom man kan försöka tränga in i hur illuminatören tänkt i sin framställning.

Som en jämförelse kan vi se en annan, senare Speculum. När man på 1400-talet började kunna trycka böcker fortsatte Speculum-genren, men nu är bilderna i form av träsnitt. Jag tar ett exempel som visar att det fortfarande var samma bilder som gällde då som tidigare. Fast med en annan tids stil och dräkter.

/Artikel i nr 4 årg 19 av Herolden, utgivet af: Bornholms Middeleladrecenters Vennekreds/

English version later on.

Vi har intresserat oss för knivskurna trådrullar, allt sedan Riku Pasanen uppmärksammade oss på den som finns på Aboa Vetus i Åbo och jag har skurit ett antal för Åsas behov genom åren. Jag har ju inte någon svarv, så trådrullarna från londonfynden är inget för mig.

Nyligen uppmärksammade Åsa mig på att det finns knivskurna trådrullar bland fynden på Mary Rose. Fartyget Mary Rose sjönk 1545 och bärgades 1982. (maryrose.org). Och det särskilt intressanta är att de har en nålgömma.

En av de trådrullar jag skar av rönn under Storstyringkampen 2015 borrade jag ur för att hon skulle få en rulle med nålgömma. Och så här blev det:
Hålet för nålgömman gör att man kan sätta trådrullen på spolmaskinen (med lite hjälp av några tandpetare, för hålet är lite grovt) och spola på garnet.
Trådrullen är tillräckligt stor för att det ska gå på en hel härva garn av Åsas små, färgade härvor.

De garnspolar jag allra först gjorde var av äpple. Jag hittade några grenar när jag skulle dumpa julgranen ett år. Men i somras fick jag lite pil på Stormansgården på Bornholm, och det ämnet kändes bättre. Så när vi var på Falster i efteråret gjorde jag fler av pil.

Skära trådrullar är ett lämpligt hantverk; det räcker att ta med en bra kniv. Trådrulleämnen hittar man lite överallt.

På årets Double Wars i Attemark lät vi hela tältet vara vårt bidrag i Laurels Display.

For Laurels Display this year on Double Wars in Attemark our contribution was the tent, the bed with the curtains.

Sängomhängena har Åsa vävt till Stormannens säng för våra sommarveckor på Bornholms Middelaldercenter.

The curtains Åsa has woven for our stay at the medieval center on Bornholm.

Sänghimlen är ett av draperierna, som avdelar kammaren där. Nu fick allt följa med till DW den här gången.

For the canopy we used one of the curtains she has woven to delimit the room. This year we wanted to show it all at DW.

Själva sängen syns det inget av, men den är ny för året, en diagonalflätad repsäng med väldigt lite brädgård att transportera i trailern. Ställningen för sängomhängena fungerade, även om jag fick kapa några rör på plats; marken i tältet är inte som ett plant källargolv, precis.

One can not see the rope bed, new for this year. Very comfortable,
better than an air mattress. The stand for the curtains I had to
shorten a bit, for the ground in the tent is not as smoth as the floor in
our cellar.

Birgittas lilla huvudbonad i linne ger upphov till en hel del frågor.

I Medieval Clothing and Textiles nr 4, 2008, skrev Camilla Luise Dahl och Isis Sturtewagen om ”The Cap of St St. Birgitta.”. Efter det har den lilla linnehuvan* spridit sig som en löpeld genom medeltidsvärlden.

Några år tidigare hade jag fått Aron Anderssons och Anne Marie Franzéns redogörelse i Birgittareliker 1975. Jag hade också fått konserveringsrapporten. Jag tänkte då att en linnehuva skulle vara ett bra underplagg för en yllehätta. Men vid den tiden talades det bara om manliga coifer, inte om kvinnliga huvor. Utifrån det material jag hade var det inte lätt att komma fram till hur den var konstruerad. Så jag la det åt sidan.

Så kom då artikeln – och nu 7 år senare ser man att den bärs av mängder kvinnor. Antingen bärs den som ett underplagg för att fästa slöjor i, eller som enda huvudbonad. Många har äntligen hittat något som fungerar!

Jag fick artikeln från Camilla Luise Dahl innan boken kom ut och gav mig på huvan i ett nytt försök. Nu för att göra en till mig själv. Men efter diverse strapatser la jag ner det hela igen. Jag fick det aldrig att fungera så som Camilla menade, och dessutom trivdes jag inte heller med den.

Det som jag inte fick att fungera var att sprundet bak skulle bredas ut och bilda ett nackparti. Så menade Camilla att det skulle vara. Det kan gå om man har tillräckligt med hår som fyller ut huvan och gör att sprundet lägger sig i nacken . Då får huvan den form som man ser på bilderna. Även Aron Anderssons och Anne Marie Franzéns beskriver som att huvan har ett rakt nackparti, som är bildat av sprundet. Enligt Camilla är det inte meningen att den ska sitta stramt baktill, med sprundet hopdraget.

Huvan i original är visserligen liten, men ska man få dess mittsöm att räcka från hårfästet och ner till nacken måste man förstora den ganska mycket, och troligen också förändra proportionerna.

På bilderna i Maciejowski bibeln bär kvinnorna huvan med håret synligt i pannan och öronen syns. Den bärs på samma sätt som hårnäten, som också författarna påpekar. Så har jag nog aldrig sett huvan buren i våra sammanhang. En snabb bläddring genom bilder från det manuskriptet ger ett intryck av att det är i hemmiljön som enbart huva bärs. Avbildas en scen utanför hemmet ser man dels kvinnor i dok, dels någon kvinna, tjänarinna, i huva.

De manuskriptbilder som finns i artikeln är daterade från andra halvan av 1200-talet till slutet av 1300-talet. Och det är av naturliga skäl från sammanhang när huvan har burits som enda huvudbonad. Eftersom den funnits under så lång tid kan den ha burits på olika sätt.

Under åren efter Camillas och Isis artikel har jag sett otaliga varianter av huvan, det finns många olika förslag på mönster och proportioner. Och den får olika utseende när den bärs.

Jag vill avsluta med några frågor att gå vidare med i samtal om birgittahuvan:

1.
Är det någon som bär birgittahuvan med sprundet som nackparti?

2.
Huvan har blivit ett mycket vanligt plagg att bära under slöjor, den håller undan håret och är fin att fästa fast slöjan i. Det är vanligt att den karakteristiska broderade kanten och spetssömmen är synlig under slöjan. Finns det bilder/källor som visar den här detaljen?

3.
I vilka sammanhang kan man uppträda i enbart huvan?

Det finns anledning att komma tillbaka till huvan!
————
* För en linnehuvudbonad är ordet ”huva” är mer korrekt än ”hätta”.
Hättan bars över huvan. Camilla använder ordet huva när hon skriver på
danska.

I dag hämtade vi nya glättstenar från Visby glasblåseri. Christer Mattsson har gjort nya till oss och de är de bästa hittills. Två hade han själv tagit undan och han sa: Förr skulle de också varit godkända, men inte nu.

Glättstenarna är av grönt, återvunnet glas. Vi har fått vänta ett tag, för ibland ska Christer göra glas i blått, eller i en annan färg, men nu var det grönt som var på gång. Och han kom ihåg att vi ville ha ett antal glättstenar.

Flera av glättstenarna har redan blivit tingade, när vi skrev om dem på face book i kväll. Vi tycker det är trevligt att det är flera av dem som håller på med historiskt återskapande som vill ha de här glättstenarna.

Glättstenarna är inga exakta historiska kopior. Men det finns en förlaga. Och den finns på Gotlands Museum och är daterad till vikingatid. För några år sedan fick vi låna den och gick till Christer Mattsson och han började att göra glättstenar åt oss. Med den här omgången som vi hämtade i dag har han kommit ännu närmare förlagans form. Den moderna glasmassan uppför sig nämligen på ett annat sätt än den historiska. Den stelnar snabbare och de nya glättstenarna sjunker inte ner lika mycket som de gamla. Men i dag var formen på de nya stenarna mycket närmare vår förlaga än tidigare.

Åsa har förra våren använt glättsten när hon gjorde linneduken till stormannens kammare. Själv har jag också en gång strukit prästkaftanens linneelva på samma sätt med en glättsten.

Today we got new smoothing stones from Visby Glasblåseri. Christer Mattsson has made new ones for us and they are the best ever. Two of them he himself put away saying: Earlier those would pass, but not now.

The smoothing stones are made of green, recycled glass. We had to wait some time, for Christer use also other colours than green, but now he had worked with the green. And he had remembered us and our stones.

Several of the stones are already been asked for, when we wrote about them on face book this evening. We noted that there are several of our friends, who are historical reenactors, wanting to have those stones.

The smoothing stones are no exact historical copies. But there is an original stone. You find it in Gotlands Museum and it is dated to the viking time. Some years ago we were allowed to borrow it and went to Christer Mattsson with it and he began to make smoothing stones for us. With the set of stones today he has come even closer to the original form. The modern glass mass will not behave as the historical one. It stiffen faster and the new stones will not sink as the old ones. But today the form of the new stones were much closer to the the original than before.

Åsa used a smoothing stone last spring when she made the linen cloth for “stormannens kammare”. I myself once used a smoothing stone to smoothe the linen collar to my priest talar.