I storstuen i Stormansgården hänger flera lyktor runt väggarna. Tittar man ner i dem ser man att de är försedda med elektriska värmeljus. Levande ljus vill man inte gärna lämna obevakade, men dessa lyktor kan lysa utan att någon är i rummet.
I november deltog vi i Drachenwalds Universitet i Finland. Vi var på Brinkhall, en kulturminnesmärkt herrgård. Där är det inte tillåtet med levande ljus. Alla hade därför skaffat elektriska värmeljus. Också vi hade några med oss. Laddningsbara elektriska värmeljus med frostat glas.
Det här födde tanken att använda sådana i stormannens kammare. Vi kan bränna vaxljus när vi finns i rummet, men vi går absolut inte därifrån bägge två när levande ljus brinner. Men om vi har sådana lyktor som finns i storstuen, då går det bra. Alltså måste vi ha lyktor. Nu i kväll är de tre första klara. De har mått efter värmeljuset och har fått en skärm av pergamentpapper.
Bilden på lyktorna är inte så skarp, för den är tagen i endast lyktornas sken.
De här lyktorna kommer vi också att ha nytta av i tältet. Då kan de brinna även om vi går ut en stund. Och ska man gå upp på natten känns det bättre att “skaka liv” i ett värmeljus än att tända en ficklampa.
Stormannens kammare visar tydligt att det medeltida rummet rymde många slags aktiviteter. Med draperier och textilier kunde man göra om rummet till det ändamål som just då var det man behövde. Bädden med sina textilier var dyrbar och ett sätt att visa upp rikedom för besökande. Så har det varit långt fram i tiden. T.ex. i bondemiljö har det funnits sängar som egentligen inte varit meningen att använda, utom kanske för mycket betydelsfulla gäster. De var högt uppbäddade och försedda med omsorgsfullt tillverkade textilier.
Nu har stormansgårdens säng en sänghimmel och bakstycke av ett dyrbart mönstrat tyg. Det är mörkt i färgen och liknar det här tyget.
Sängomhängena är av omönstrat mörkt brunrött kläde. Jag vet att kaniken vill ha ljusare färger. Så han har med sig sängomhängen från Visby, i det tyg som kallas för ”ray cloth”. Det är ett tvärrandigt ylletyg. Läs om mina tidigare vävexperiment med ray-tyget 
Den gången vävde jag, enligt fynden från London, ett normaltätt tyg. Den här gången blir det ett lite tjockare tyg. Jag har provvävt en kvalité med ullgarn 6/1, som, efter tvätt och ångning, blev ca 8 tr/cm. Det stämmer med de grövsta tygerna från London, som ligger på 8-9 tr/cm. Det blir en krappfärgad botten – inte växtfärgad, jag hade tur och garnet finns att köpa i en sådan färg. Eftersom jag vet att kaniken önskar att det ska vara ränder i silke så får det bli så, silket glänser fint mot den matta ullen. Kanske det blir så att längderna vid sängstolparna ute i rummet får sin egen randing och inne vid väggen blir det en annan. Mest för att det är intressant att få till två olika randningar.
Det finns en bild som jag haft med mig länge. Det är den rutiga filten som jag har velat väva. Jag kommer att väva den i en relativt tunn ullkvalité. Även denna ska vara i så fin ull att den, vid den tiden som vi gestaltar, bör vara importerad. Efter att ha tittat på en detaljbild har jag bestämt mig för att väva den som en helt vanlig rutig kypert. Kanske jag inte får de ljusa rutorna riktigt så som på bilden. Då skulle jag troligen vara tvungen att använda en taqueté. Men blir det inte så som jag vill i år, så får det väl bli en ny filt till nästa år!
På ett bord ligger en bokpåse. Böcker är dyrbara och då är det bra att ha en mjuk påse att förvara den i. Den här är så enkel och vackert ändamålsenlig. Grön utanpå och röd inuti. Dragsnoddarna är trädda så att det bildas många små täta veck. Den enda dekorationen är garnbollarna i hörnen.
Efter lite letande i hyllor och korgar hittade jag rött och grönt kläde och garner i lämpliga färger. Det kommer att bli två påsar – en grön med röd insida och en grön med röd insida. Dragsnoddarna är slyngade och hängbandet är ett mycket smalt vävt band.
Stuehuset med ingången till kammaren.
