En blogg om vävning

Att vävstolen ska göras iordning för damastvävning beror på att jag har ett uppdrag på gång – mässhakar till Vårfrukyrkan i Fruängen. Jag har en blogg för att dokumentera och för att berätta för församlingen om hur arbetet fortskrider.

Där finns nu bilder på hur jag håller på att sätta tillbaka alla mina damastsolv i vävstolen. Jag tog bort dem för ett antal år sedan då jag befriade vävstolen från de gamla blyloden. Och så letade jag länge efter något som skulle kunna ersätta gemen som kopplade ihop draglinorna med damastsolven. Gem var billigt och finurligt, men efter ett antal år började de spreta och fastna i varandra. Jag hade nästan gett upp att hitta något annat när jag för några veckor sedan snubblade över små, små karbinhakar på nätet. Så nu är arbetet på gång att sätta i 400 sådana.

Se HÄR

I går sorterade jag solv. Min vävstol ska efter många år återigen användas för damastvävning och alla mönstersolven ska tillbaka i vävstolen. Medan jag gjorde det funderade jag över hur många som numera använder trådsolv. Det var en ganska stor mängd jag la upp på bordet – och många olika sorter.

Längs till vänster ligger damastsolv med mailloner. Maillon är den lilla plastbrickan mitt på solvet med ett antal hål där man trär en tråd i varje hål. Det är de solven som ska hängas in i vävstolen nu.

Därefter kommer “vanliga” damastsolv, där man antingen kan trä hela stygnet i solvet, eller en tråd i varje solv – beroende på hur stor risken är att trådarna ska sno sig om varandra. Det är inte så många på bordet, resten finns i vävstolen.

I den övre raden ligger bottensolven med långa ögon för damastvävning. Det är ca 5000 av dem, jag hade en gång två vävstolar igång som behövde solv. Och under dem vanliga solv med små ögon. Längst upp till höger ligger en liten bunt med mattsolv.

Det här är solv som jag knutit själv. Det började när jag gick på Väfskolan i Borås och planerade att köpa min första vävstol. Det blev mitt handarbete att knyta solv under det året. Då kom solven med små ögon till. Det blev väl då drygt 2000 solv. När jag sedan åtskilliga år senare behövde lite fler så blir det ändå lite skillnad, trots att de är knutna på samma solvstock. Det gör inte så mycket bara man inte blandar dem på samma skaft – därför är ändarna blåfärgade och de ligger i egen bunt.

Solv har jag knutit alltefter behov. Alla bottensolv och damastsolv när jag började med damstvävning och mattsolven kom till när jag ärvde fasters stora mattvävstol. Den har jag sålt nu, så solven är till ingen nytta.

Att knyta solv är en rogivande sysselsättning. Man mäter upp en större mängd att knyta av genom att linda dem om foten på solvstocken – och sedan knyter man! Det går fortare än man tror.

Många säger att fördelen med de moderna syntetsolven är att de är alldeles jämna och lika långa. Visst är de det, men mina solv är alldeles tillräckligt jämna – och har hållit sig i 30 – 40 år! Några enstaka har gått sönder, men det är försumbart.

Trådsolven har en stor fördel – om man behöver flytta en solvad tråd till ett annat skaft knyter man bara upp knutarna – och knyter fast solvet på det skaft dit det hör. Man ser på tråden var knutarna ska vara. Det går inte med syntetsolven.

Jag tycker om mina trådsolv, de är behagliga att handskas med.

Man behöver en stock till varje sorts solv. När jag plockade fram mina solvstockar ur förrådet ser jag att jag lagt undan dem mitt under arbetet!
Det här är solv till moderna vävstolar. Från andra tider och platser finns andra sorts solv.

Och så till slut min fråga – hur många använder fortfarande trådsolv? Och är det fler än jag som knutit sina solv?

På Lödöse museum finns en medeltida vante sydd av tyg. Jag har haft tillfälle att studera den för att se på hur den är tillskuren och vad det kan vara för tyg. Materialet har blivit liggande men nu har jag bestämt mig för att i min Knitters Loom väva två tyger – ett i treskaft och ett i tuskaft. De blir bruna med ränder på samma sätt som orginalet har. Men det är inget försök att återskapa det tyg som vanten en gång syddes av. För det måste man få fram specialgarner, och det blir en helt annan historia.

I reenactment-sammanhang behöver man vantar och hittills så har jag bara sett nålbundna vantar. Mina tyger är ett försök att visa att det går att väva ett tyg och sy sin vante. Och för att göra det möjligt för den som inte kan få fram specialgarner har jag valt ett vanligt filtgarn.
Orginalet är vävt i 4-skafts liksidig
kypert. Med två grindar kan man väva treskaftskypert. Det är
rullen som ligger på bordet, ganska kraftigt valkat. En nybörjare på vävning vill kanske börja med att väva med en grind, därför väver jag även ett tuskaftstyg.

Uppmätningen har jag och är nästan klar med att anpassa mönstret till en dam- och en herrstorlek. Vanten verkar ha blivit lite deformerad under sina år i jorden, så en liten anpassning av mönstret är nödvändig.

Tanken är att ha vantarna uppsydda och en beskrivning klar till årets dubbelkrig.
Hela “Historien om en vante” ska också med tiden komma på hemsidan.
—————-
3 april 2013
Nästa bloginlägg finns HÄR
Mer om vanten finns på min hemsida.
—————-

I Hemslöjden nr 1 2010 läser jag om korgmakaren Mikael Svensson. Vid ett besök i sina hemtrakter i Blekinge möter han rejäla enekorgar. Det här är något han vill ägna sig åt. Han möter en korgmakare som lär ut sin konst – och han fortsätter att lära sig på olika sätt. Han ägnar sig åt ett enda hantverk och lär sig att behärska ett material. Den gamla korgmakaren säger att han aldrig kommer att bli en korgmakare, det är handtagen han inte är nöjd med. Men Mikael Svensson arbetar vidare och lär sig även att göra handtag – på sitt sätt. Efter 400 korgar vet han hur ett handtag ska göras.

Det här är berättelsen om hur man uppnår en hantverksskicklighet, genom att arbeta med en enda sak och att öva, testa och upprepa tills handgreppen sitter. Att lära sig sitt material och veta vad man kan göra med det. Det tar åratal av arbete.

Så läser jag om, och möter också i mina medeltida sammanhang, alla som vill pröva på så många olika hantverk som möjligt. Man väver band, testar silversmide, drejar – och upplever på så sätt glädjen i att göra något med händerna. Och jag funderar över om någon kommer att använda så mycket tid till ett enda hantverk att man som Mikael vill göra 400 korgar för att uppleva att man börjar behärska sitt hantverk.

Jag funderar över om vi håller på att tappa bort den övade handen. Handen som genom långvarig träning intiutivt “känner” sitt material och vet hur det ska behandlas och vad det kan användas till.

Glädjen att göra något med sina händer och se olika föremål ta form är något fantastiskt. Och intresset för att själv göra något ökar – prova det här, men prova också det här! Men hur många stannar i ett hantverk och lär sig att behärska det. Vi behöver de som har uthålligheten att göra 400 korgar för att lära sig – och som sedan fortsätter att utveckla sitt kunnande, annars kommer den djupa hantverkskunskapen att dö ut.

När jag testade bokmärket med två snoddar upptäckte jag det obekväma med att bokmärket inte satt fast i boken. Så nu har jag utvecklat idén och satte dit två snoddar till. Jag testade vid gårdagskvällens läsning och det fungerade bra.

Två snoddar använde jag för att knyta fast bokmärket i boken. En snodd vid främre pärmen och ett vid den bakre. Och så knöt jag ihop dem med en liten rosett nedtill.

Och så ett märke där jag är i läsningen och ett där noterna till
artikeln finns. Med snodden ut vid sidan av boken är det lätt att
bläddra.

Det blev nu också blå glaspärlor i slutet av snoddarna och en likadan pärla med en liten röd pärla på toppen uppe på ankaret.

Ett par vänner som är mycket i köket kommer att ha sådana här bokmärken med många snoddar i sina kokböcker, man kan bläddra utan att smutsa ner boken. En annan säger att två snoddar är bra när man är två som läser samma bok. Då bör man nog använda olika färger.

Under den här helgen blev det ett psalmboksbokmärke. Jag ville göra ankaret som en platta där de tre dubbelvikta snoddarna går upp genom plattan och genom var sin pärla. Problemet var bara att jag hade inga pärlor! Vad gör man då – jo asken från min moster med hennes halsband – kunde det finnas något där?

Jag hittade ett halsband med benpärlor. Här finns pärlor att använda på många olika sätt. Små att sätta på ankaret, ännu mindre att sätta i slutet på snoddarna. Och avlånga att använda som ankare på något annat bokmärke.

Jag använde tre av de små benpärlorna på ankaret och de allra minsta hamnade på snoddarna. Ankaret är klätt med en liten bit blå ylledamast.

En liten läsövning om Naama på tyska, 1200-tal.

Lamechis sun Tubalcaym
Hatte eine swestir der sin
Was an wibes listen breit
Si irdachte uon erste di wisheit
Vnd began di kunst vz gebin
Wi man solde spehen webin
Edele tuch vnd licht gevar
Da wehe webin vant si gar
Di selbe hiz Noema
Di list vant si vnd lerte si sa
Di lute als si wol kunde
Lamech vil sere begunde

Man kan läsa om verket på Wikipedia här.

Under helgen har jag kommit på hur man gör slingade band! Jag fick en demonstration en gång men eftersom jag då inte kände något större behov av sådana band så fick jag inte till det. Men behöver man banden så lär man sig!

Behovet uppstod när jag bläddrade i min nya bok om siden och fick syn på en bild med Maria som läser i en bok. I boken finns ett fäste för bokmärkessnoddar, ett litet halvklot täckt med pärlor. I Clothing and Textilies 3 finns en artikel om just bokmärken från 1200- talet och några århundraden framåt*. Författarna går igenom ett antal bevarade bokmärken och beskriver de olika delarna.

Bokmärkena består av ett ankare (anchore), band (strands). Banden avslutas på lite olika sätt.

Ankarna kan ha många olika utseenden – avlånga, av trä eller i form av små tygklädda kuddar eller pergamentrullar översydda med olika stygn – runda som knappar översydda med stygn eller som på bilder med pärlor.

Banden var ofta slingade, vilket är det mest hållbara, eller vävda. Banden är ofta i silke. De är gjorda i dubbel längd, vikta och fastsatta på olika sätt vid ankaret. De flesta bokmärkena har 6-8 snoddar.

Helgens lek med bokmärken slutade med fyra olika bokmärken.

Alla snoddar är gjorda av fem slingor av 30/2 silke. De blev tillräckligt tunna för att kunna fungera någorlunda bra i moderna böcker med tunt papper.

De två nedersta bokmärkena har sex stycken snoddar. Ett ankare är en tygknapp av lite större modell täckt med pärlor (tyvärr inga äkta, det fanns inte hemma), den andra en avlång kuddmodell med ett handvävt ull/silketyg.

Varför så många snoddar? Det överlämnar jag till Martin att förklara i ett eget inlägg. Han använder den moderna varianten som sitter fast i boken varje söndag!

När jag gjort de här två och konstaterat att så många bokmärken behöver jag inte i min vanliga läsning kom jag på att två kan var bra att ha. I facklitteratur behöver man ett bokmärke för att markera var man är i sin läsning – och ett för att lägga där noterna finns.

Det vänstra är en pärla med en slinga som banden är fästade vid, det andra en tygknapp med det dubbelvikta bandet fäst under.

Nästa projekt är ett bokmärke att använda i psalmboken. Där är sex band lagom – fyra till psalmerna, ett till texterna och ett extra till en ev psaltarpsalm. I kyrkans psalmbok finns bara två snoddar, det har längre retat mig att jag inte före gudstjänsten kan lägga in märken för alla psalmer och texterna. Eftersom man numera inte tar med sin egen psalmbok till kyrkan kan man istället ta med sitt eget lilla bokmärke!

*Lois Swales and Heather Blatt, Tiny Textiles Hidden in Books: Towards a Categorization of Multiple-Strand Bookmkares.