En blogg om vävning

Tänk på att lägga snoddarna på långsidan för att bläddra i boken.

Åsa har studerat medeltida boksnoddar och tillverkat sådana. Hon skriver om dem på annan plats.

Jag har i hela min prästtid, i mer är 35 år, använt mig av snoddar, eller band, för att snabbt hitta rätt ställe i missalet, gudstjänstboken. I sådana böcker är det nödvändigt att det finns band.

Min första gudstjänstbok var Gleerups Missale från 1942, som jag fick som gåva av protopresbytern Christofer Klasson. Det var hans första och enda missale. Han hade gått över till den orthodoxa kyrkan och jag fick hans altarbok.

Den har fyra snoddar. På den tiden var det tillräckligt. Det fanns inte så värst många alternativ att hålla reda på. Snoddarna är väldigt korta – man kan inte dra dem runt hörnet.

Jag vet inte om de har blivit kortare av att boken användes flitigt under hans och min tid under sammanlagt fyrtio år. Det är viktigt att snoddarna är tillräckligt långa. Kanske är det opraktiskt när boken är ställd i hyllan, men praktiskt nödvändigt när man ska använda boken.

När efterföljaren till det Gleerupska missalet gavs ut 1988 svarade jag själv för redigeringen av Verbums utgåva. Det har sex snoddar. Så som jag själv kom att använda den boken är det minst så många som behövs. Boken innehåller endast det material som kyrkomötet beslutade 1986.

Kyrklig förnyelse gav ut ett nytt missale 2008, med ett utökat gudstjänstmaaterial. Den boken har inte mindre än åtta snoddar.

Både Verbums och Kyrklig förnyelses gudstjänstböcker har olikfärgade, långa snoddar, som är nästan 1,5 gånger diagonalen på boken. Det här är användarvänligt. Det märks att det är användare som utformat böckerna.

Snoddarna hör till boken och sitter fast i ryggen. Men om man har en bok där man tycker det inte finns tillräckligt med snoddar, eller de saknas helt, vad gör man då?

En normal psalmbok har två snoddar, men borde behöva kanske minst fem. Vanligtvis är det fyra psalmer och så en snodd på söndagens texter.

Man kan göra som som Åsa ska göra, tillverka sina egna snoddar.

Vad ska man kalla de här små vävstolarna för på svenska?

De här små behändiga “sakerna” har blivit mer och mer populära ute i världen. De tar mycket liten plats, enkla att väva på och nu har det också kommit hopfällbara för att lätt ta dem med sig. Ashford kallar sin hopfällbara för Knitters Loom – dvs man ska kunna ta den med sig lika lätt som en stickning när man går på stickkafé!

En bandgrind kallas på engelska för rigid heddle – så vävstolarna kallas för rigid heddle loom.

I inlägget om bandgrindar skrev jag “vävramar med bandgrindar”. Det är inget bra uttryck, men det var vad jag kom på då. Ramväv har jag från en dansk bok Væv på rammevæv (1972). Men en vävram kan ju vara så mycket mer.

GAV kallar sin för ramväv, Gudruns ullbod (som är återförsäljare för Ashford) skriver bordsvävstol på sin hemsida.

SpinSpiration (återförsäljare av Kromskis Rigid Heddle Loom) skriver på sin hemsida: “På engelska kallas vävstolarna för rigid heddle looms, och den närmaste svenska översättningen är än så länge en grindvävstol.”

Även Vävmagasinet använder grindvävstol.

Grindvävstol – eller förkortat grindväv – är nog det ordet som bäst beskriver den lilla väven. Så det kommer jag att använda i fortsättningen.

Intressant att få veta vad andra tycker.

Jag har just fått ett bokpaket från England. Det var extra tillbud hos Oxbow före jul. I boken The medieval broadcloth* skriver Kathrine Vestergård Pedersen om textilier från Lödöse. Där lyfter hon fram ett antal färgade tyger med ränder i flera färger och delar in dem i olika grupper avseende råmaterial och utseenden.

På Textilverkstad skrev jag för ett tag sedan om de tyger man funnit i London och på andra ställen – ray kallades de. Det är tyger i tuskaft med invävda ränder i inslagseffekt. Vanligtvis går då inslaget över 2, under 2 trådar och och är tätare slaget.

Ett antal av tygfragmenten i Lödösematerialet överensstämmer med de här tygerna vad gäller trådtäthet och bindning. Botten är ofta ofärgad och ränderna i färg. Dessutom finns tyger där bottenväven är en 3-sk kypert. De här tygerna tolkas som en import från Flandern.

Nu blir det ju mer intressant att väva upp ett sådant tyg när det finns belägg för dessa även här i Sverige.

De övriga fragmenten var av en annan sort vad gäller ull och vävsätt. De skulle då kunna vara av lokal produktion, inspirerad av de importerade tygerna. Dem ska jag återkomma i ett annat sammanhang.

*The medieval broadcloth: changing trends in fashions, manufacturing and consumption. Ed. Kathrine Vestergård Pedersen and Marie-Louise B. Nosch. 2009.

Jag har börjat intressera mig för bandgrindar!

Det är så, att “allt” medeltidsfolk förknippar bandvävning med brickvävning. Därför vill jag lyfta fram den lilla enkla men geniala bandgrinden. Hur gammalt det är att väva med bandgrindar vet jag inte – men det finns bevarade grindar från tidig medeltid. (Om det får jag skriva en annan gång.)

Jag tycker det är ganska tråkigt att väva band, det gör jag bara när jag behöver en bandbit till något speciellt. Men så återupptäckte jag bandgrinden – jag hittade roggebanden där man väver med två grindar, jag började kanta mina medeltidskläder med hjälp av en bandgrind och jag kom på att man kan väva ihop tyger med bandgrinden och få vackra och dekorativa sammanfogningar.

Nästa steg var att upptäcka att det fanns vävramar med bandgrindar. Förra hösten införskaffade jag en Rigid Heddle från Ashford. Det är fascinerande vad mycket man kan åstadkomma med två grindar – alla möjliga treskaftsvävar.

Nu har jag också testat den lilla Knitters Loom, och jag blir mer och mer förtjust i den. Martin har vävt sin allra första väv på den! Än så länge har vi bara vävt med en grind på den, men det finns plats för två grindar även på Knitters Loom.

En enkel väska kan man åstadkomma med en smal väv och väva ihop bitarna med en liten bandgrind – dekorativt och starkt. Idén till väskmodellen kommer från ViKronbergsVävares hemsida. Finessen är stängningsanordningen, man trär den ena öglan genom den andra – och vips så är den låst!

Jag har valt att väva väskan i ull och valka tyget, då står tyget emot fukt. Remsorna den är vävd av är drygt 10 cm breda. Om man gör den längre remsan tillräckligt lång kan man bära väskan över axeln. Man kan också använda den längre öglan till att hänga upp väskan.

En så här smal väv kan man också väva med enbart bandgrind utan vävram (GAV har grindar i olika tätheter), man behöver inte ens hitta ett fäste för varpen – det går med den egna tån! Och sitta bekvämt på sin hotellsäng. Inte tar det mycket plats i packningen heller.

Pattern and Loom av John Becker finns nu att fritt att ladda ner från nätet. Läs här. Complex Drafting konstruerar till stor del bindningar på samma sätt som i Beckers bok.

Vad skiljer Complex Drafting från andra vävprogram?
Det väsentliga är att man kan solva på både mönsterskaft och bottenskaft – alltså tråden kan ritas in på flera olika skaftgrupper.

I samma diagram får man alltså både mönstret och bottenbindningen. Det här gör Complex Drafting unikt. I andra program kan man antingen se dragnotan eller trampordningen.

Ett exempel på en lampas visar hur det ser ut.

I Complex Drafting ligger alltid solvningen ovanför mönster. Längst upp finns mönstersolvningen och den är kopplad till dragnotan längst ut till höger, utanför trampordningen för bottenskaften. Bottensolvningen kan ritas på två olika system. Det är för att förenkla när man konstruerar bindningen – man kan kopiera och klistra in separat i de olika systemen. Men man kan naturligtvis lägga in den i samma. I vävstolen blir det ingen skillnad.

Den som är intresserad av hur Complex Drafting korresponerar med Beckers bok kan läsa lite mer HÄR

Complex Drafting ersätter inte ett standard vävprogram, utan är ett komplement. Man kan se det som en utvidgning, användbart när man ska utforska lite mer komplicerade bindningar. Ibland kan en konstruktion vara enklare att utföra i Complex Drafting, trots att man ska väva i en vanlig vävstol. Man tar helt enkelt bindemönstret från Complex Drafting och öppnar det i WeavePoint Standard och får då en solvning och trampning på vanligt sätt.

Mer uppgifter om Complex Drafting finns HÄR.
Ladda gärna ner en DEMO

John Beckers bok Pattern and Loom har varit nästan omöjlig att få tag i. Den kom ut 1987 i bara några få hundra exemplar – och klichérna förstördes därefter. Och en nyutgåva har varit omöjlig att åstadkomma. Jag är lycklig ägare till ett exemplar!

Undertiteln är:
A Practical Study of the Development of Weaving Techniques in China, Western Asia, and Europe

Boken är ovärdelig för alla som vill fördjupa sig i olika vävnadstekniker. Den bygger på praktiska experiment och undersökningar av historiska textilier. Becker beskriver de olika teknikerna på ett sätt så att man ser och förstår hur de är uppbyggda. Han visar hur det går att väva utan att ha en specialinredd vävstol.

Den är också en guldgruva för oss som är intresserade av vävnadernas historia. Becker för oss genom historien och och bygger också en terminologi som sätter in vävnaderna i deras sammanhang.

Glädjande nyhet
Nu finns den tillgänglig igen – som en digital utgåva. Och den är till gratis nedladdning. HÄR.

Beckers bok och hans metoder ligger till grund för hur vävprogrammet Complex Drafting är utformat. Vi har haft två kurser i Complex Drafting, båda vid Vesterskov Væveskole på Sjælland, och exemplen i kursboken är till stor del hämtade ur Beckers book. Den är ju också mycket känd i Danmark eftersom Becker var en dansk vävare.

Naama nämns i 1 Mos 4:22: “Tuval Kain hade en syster, Naama.”
Modern till bägge hette Silla och fadern Lemek. Han hade också två äldre söner med Ada: Javal och Juval. Om de tre sönerna finns det upplysningar:

Javal blev stamfar till dem som bor i tält och håller boskap
Juval blev stamfar till alla som spelar lyra och flöjt.
Tuval Kain blev stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder.
Till dem kan jag återkomma i en senare artikel.

Men om Naama finns inga upplysningar i bibeltexten.

Kanske är det en orsak till att det uppstod flera tankar kring henne. Den vackraste kanske finns i Sefer haYashar (äv kallad The Book of Jasher), tryckt 1625 “kopierat från ett antikt manuskript”:

Enligt detta säger hennes moder Silla, när hon fött det yngsta barnet, den enda dottern i familjen: “efter att ha varit ofruktsam har jag vunnit glädje och fröjd.”

Hon gav dottern namnet Naama, som betyder angenäm, behaglig, förtjusande. Ett populärt flicknamn också i dagens hebreisktalande Israel. Men i bibeln förekommer det endast två gånger som kvinnonamn. Nästa gång är det modern till Rehobeam, där fadern är kung Salomo.

Det är de utombibliska skrifterna som på olika sätta söker närma sig Naama, som bibeln endast benämner “syster”, sanna eller äkta syster, enligt latinska bibeln: “soror vero Thubalcain Noemma”.

Det började för vår del med Egerton Genesis (1350–75), där vi såg Naama på en bild, där hon sitter i en vävstol, med brodern Tuval Kain hamrande intill på ett städ och där halvbröderna Javal och Juval också finns avbildade, med sina attribut.

Det är Naama och hennes vävstol som är vårt intresse. Hur kan det komma sig att hon blivit väverska? Och när?

Det står en text över Naama: “Noemma quele primerement trova larte de diverse tiseure.”

Bildtexten är tydligen hämtad från den populära Historia Scholastica av Petrus Comestor (+ omkr 1178), där det står om Naama: “Soror vero Tubalcain, Noema, quae invenit artem variae texturae.” Här finns alltså ett tillägg till bibeltexten. Var kan Petrus ha fått det där med vävning ifrån?

Det här är inte lätt. Petrus lånade friskt från många källor. Flavius Josephus (37 – e 100) var en. Men där blev inget napp. Josephus skriver i “Antiquitates Judaicae” endast: “Lemek var också far till en dotter, vars namn var Naama”.

Det här med Naama som vävare, till och med den som var den första att finna ut vävkonsten, det får man kanske söka någonstans i de 1000 år som går mellan Josephus och Petrus Comestor.

Vi hoppas kunna gå vidare. Kanske med hjälp.

Under årens lopp har det blivit tre olika hemsidor som alla har vävning som gemensam nämnare. För att hålla dem samman och för att kunna informera om nyheter startar vi, Åsa och Martin, den här bloggen. Med en blogg finns det större möjligheter att skriva mer kontinuerligt.

De sidor vi på det här sättet kopplar ihop är Åsas sida om kyrkotextil, Martinsson & Erikssons sida som mest handlar om vävprogrammet och så den nyaste sidan som handlar om vårt gemensamma fritidsintresse för medeltid i form av medeltida lägerliv och medeltida textil, vävning och dräkt.

Så bloggen kommer att förutom vävning att handla en del om medeltida dräkt och liv.