En blogg om vävning

Jag har funderat över varför alla
beskrivningar hur man syr knappar utgår från en rund tygbit. På de bilder av fynd jag sett (t.ex. i
Textiles and Clothing om fynden från London) är det svårt att se
vilken form tygbiten man sytt knapparna av har.

När man syr av en cirkelrund tygbit
blir det ganska mycket spilltyg över. Visserligen kan man använda det till att fylla knapparna
med men med tanke på hur man tog tillvara på varje tygbit verkar det inte rimligt.

Om man istället använder en kvadrat
så kommer allt tyg till användning. Man syr runt på samma sätt, viker in och fortsätter att
runt, runt tills knappen blivit hård och rund.

Hädanefter kommer jag att sy mina
knappar av kvadratiska tygbitar!

I have thought about why all
descriptions of how to sew buttons suppose a round piece of fabric.
On the pictures of finds I have seen (for exemple in Textiles and
Clothing) it is difficult to see the shape of the piece of fabric the
buttons are made from.

When sewing a button from a round piece
of fabric there will be quite a lot of waste fabric. Of course you
can use it to fill the buttons, but bearing how all fabric was taking
care of in mind, it doesn´t seems likley.

If you instead use a square, all the
fabric will be used. You make running-stiches around in the same way,
fold the fabric inside the button and continue until the button is
hard and wellshaped.

From now on I will make my buttons from
square pieces of fabric!

Beskrivningen av dynan/dynorna på Gotland museum finns HÄR

Nu broderar jag på den andra dynan. När man ser den så verkar det omöjligt att urskilja ett mönster. Hela dynan är så missfärgad. Man kan se att det är ett gult mönster med en del blått. Men på baksidan syns mönstret och det blev möjligt att rita av hela mönstret.
Vad jag kunde se så var det en gul färg och en blå, samma som på den första dynan. Men när jag på mina foton granskade baksidan för att se hur jag skulle brodera upptäckte jag att det nog var TVÅ gula färger. Tillbaka till museet och nu när jag fått upp ögonen så kunde jag tydligt se att en del partier var med en mörkare gul. Det syns enbart på baksidan.
Så en del av det gula garnet fick färgas över. Den första blev för mörk, men vacker. Den kunde vara färgad med bladen från valnöt. Den måste användas till något! Nästa såg ut att vara rätt och ett nytt besök på museet bekräftade det.
Ungefär så här kan dynan ha sett ut
You find the description of the cushion/cushions HERE.

Now I am embrodering the second cushion. When you see it, it seems impossible to make out a pattern. The whole cushion is discolored. You can see that it is a yellow pattern with some blue. But on the reverse side you can see the pattern and it was possible to draw the whole pattern.

As I could see it was one yellow colour and one blue, the same as on the first cushion. But when I examined my photos to see how to embroider I discovered that it must bee TWO yellow colours. Back to the museum and now, when I have had my eyes opened, I could clearly see that some parts was in a darker yellow. You could only see it on the reverse side.

So – I had to make my yellow yarn darker. The first become too dark, but beautiful. It could have been dyed with leaves of walnut. It must be used for something! The next looked to be correct and a new visit to the museum confirmed it.

The cushion could have looked something like this.

Förra posten om dynan finns HÄR

Historiska museet har bilder även på broderiets baksida. Föredömligt. Min baksida ser likadan ut. Bilderna visar att man fäst trådarna med knutar. Så har jag också gjort. Mina är större. Det intressanta är att samma sak har jag sett på dynorna på Gotlands museum.
När jag såg knutarna kom jag ihåg vad jag lärde mig från en yrkesbordös. Hon beskrev hur man fäste trådar när man broderade i båge. Man kan ju inte vända en stor båge varje gång man ska fästa en tråd. Stick ner nålen genom tyget, snurra tråden runt nålen och dra igenom.

Dynan passar som bokdyna på altaret.

The last post about the cushion is HERE

In the Historical museum there are pictures also of the reverse side of the embrodery. Mine reverse side look the same. On the pictures you can see that the treads are fastened with knots. I have done the same. Mine are bigger. Interesting that I have seen the same on the cushions in the museum on Gotland.

When I saw the knots I remembered what I learned from a professional embroiderer. She described how to finish a tread. Run the needle through the fabric, put the thread round the needle two, three times and draw the needle to the reverse side.

The cushion is suitible for the altar book.

Martin skriver.
Medeltidsveckan på Gotland har både anhängare och belackare. Den är så stor att två personer som deltagit var för sig och som möts efter veckan och berättar för varandra vad de upplevt, har två helt olika berättelser om veckan man varit med om.

Alla har inte varit med om gudstjänsterna i domkyrkan under medeltidsveckan. Men många har. Jag har varit med om att första söndagens högmässa samlat 400 deltagare. Jag tror att jag stannar vid högmässan, även om det finns mycket att skriva om alla åtta dagarnas gudstjänstliv, både morgon, middag och kväll.

Vi har en kyrka som invigdes 1225. Vi har i många år haft en kör som specialiserat sig på medeltida liturgisk musik, Schola Sancti Jacobi från Stockholm. (Det var de som sjöng vid minnesstunden efter Battle of Wisby 2011). Tillsammans skapar rum och sång en atmosfär som stämmer sinnet till andakt. Ordningen för högmässan känner den vane igen sig i. För den ovane – och de är i flertal – är det helheten i ord och toner, rörelser och synintryck, och doft av rökelse, som åstadkommer upplevelsen.

Även om man inte förstår med sitt förstånd så kan man ta till sig med sitt hjärta. Det var ju så som den kristna tron slog rot i vårt land. Det var inte Ansgars predikan. Det var riten, kulten, som attraherade nordens människor redan tidigare. När gotlänningar och andra hade farit längs Rysslands floder och kommit till Konstantinopel trodde de att de kommit till himmelen när de var med om gudstjänsten i Hagia Sophia. De tog med sig präster hem för att få en flik av himmelen också i sitt land. Jag tror att det är därför en högmässa i medeltidsveckan har samlat 400 deltagare. Jag vill tolka det som att de söker en flik av himmelen, med alla sina sinnen.

Vår nutida svenskkyrkliga ordning för högmässa skiljer sig inte mycket från mässan i Linköpings stift omkring år 1450. Det är samma struktur, samma moment, en del förändring i framför allt nattvardsbönerna. Det är sättet att utföra gudstjänsten som har förändrats. Men i själva ordningen finns det en kontinuitet. Samtidigt är den nutida svenskkyrkliga och den nutida romerska mässordningen tvillingsystrar. En höst fanns det några polska hantverkare verksamma i Visby. De var så klart katoliker, men de kom söndag efter söndag till domkyrkan. I den medeltida katedralen kände de sig mer hemma än i den modernt inredda katolska kyrkan.

För att fira en medeltidsinspirerad mässa behöver man inte nödvändigtvis en romersk katolsk präst. Den rit han följer är inte mer medeltida än den svenskkyrkliga. Det går lika bra med en svenskkyrklig präst. Nu skriver jag om svenska förhållanden; det är inte riktigt samma sak på kontinenten.

Vi har firat många högmässor i medeltida ton i domkyrkan under årens medeltidsveckor. Det handlar om hur man klär ordningen i sång, ceremonier, rörelser, doft – det jag brukar kalla att ge gudstjänsten gestalt. Tänk en pjäs av Shakespeare, ta till exempel Hamlet. Om man låter handlingen utspela sig på medeltiden eller på tjugotalet är det fortfarande samma pjäs, men gestaltandet skiljer sig. Rekvisitan och aktörernas rörelser blir olika.

När vi har gett högmässan i medeltidsveckan den medeltida gestalten är det fortfarande samma högmässa. Det är därför som den förre domprosten brukade säga: Där ute leker dom medeltid; här inne gör vi den på riktigt.

Martin skriver.
När det gäller religionen finns det tydligen mycket att reflektera över. Jag fastnade vid att Peter på ett ställe skriver “jag känner flera som känner sig obekväma inför religion i allmänhet och religiösa handlingar i synnerhet” (4a). Är religion mer kontroversiellt än att para ihop folk i tillfälliga hushåll och bygga hierakier? Troligtvis därför att det är svårare att ta religionen på lek än att leka hierakier. Den kan ju påverka “på riktigt”.

Jag har närmat mig återskapandet från det religiösa hållet, eftersom jag i mitt moderna liv är präst. Jag kan lika lite som t ex en läkare stiga ur min profession när jag klär mig i medeltidsdräkt. Det handlar inte om vad jag gör. Det handlar mer om vad jag är. Ett exempel: Jag var på medeltidsmarknad på Bornholm och var klädd som en hantverkare. Utan alla religiösa tecken. Jag möttes av frågan: Spelar du präst? – Nej, sa jag, jag är präst.

Det är inte enkelt att gestalta något du inte är. Jag kan inte spela soldat, för det har jag aldrig tränat. Jag kan uppträda som bågskytt, för jag har skjutit med långbåge i många år. Men jag skulle aldrig ställa upp i ett fältslag som bågskytt och skjuta pilar mot människor. Där går min personliga gräns. Vi har våra egna gränsdragningar i reeactmentkulturen.

Tyska Orden är en grupp reenactare. Den medeltida Tyska Orden var både andlig och stridande. Därför ringer man i sin böneklocka och ber tideböner och bordsböner. Man är noga med att det är den “återskapade personen” som utför kulthandlingen. Men man gör inte något som man inte skulle kunna stå för. Man låtsas inte religion, utan menar att om man nu gestaltar en andlig och stridande orden, då måste bägge delarna finnas med i återskapandet för att det ska bli helt. Reenactare i andra grupper har varit kritiska till detta med religion. Så Peter har rätt, åtminstone några finns som känner sig obekväma.

Och så dyker jag in i dessa sammanhang. Ingen kan väl tro att det är på låtsas om jag ber en bordsbön eller en tidebön. Det hela blir ännu mer på riktigt, därför att det vanliga, moderna livet stiger in i det återskapade medeltida samhället. Det här kan bli rätt komplicerat – vad är nu och vad är då – och kanske den osäkerheten gör att man känner sig obekväm.

Ja, det kan inte jag svara på. Men jag har påpekat för Tyska Orden att en andlig orden borde ha en kaplan. Och det har man diskuterat. Man har kommit så långt att man frågat sig: Vad händer om en riktig präst kommer in i det vi återskapar? Är det något som blir mer “på riktigt” i så fall? Men det som är det mest allvarliga med att utföra religiösa kulthandlingar är att religionen kan påverka på riktigt.

Martin skriver.
I sju år i följd har vi deltagit i Middelaldermarked på Bornholm, de senaste fyra åren som Grupp Risma. Där har vi fått en god vän, Bjørn, som brukar vara klädd som en Augustinerkorherre.

Han och jag har flera gånger vandrat i procession på marknaden. Någon gång har vi vidtalat en sånggrupp som fanns tillgänglig, klädda i munk- och nunnekläder. En annan gång spelade gruppen Vagando lämplig musik i processionen. De två senaste åren har det varit Hans tennsmed som gått främst med det bolmande rökelsekaret.

Bjørn hade klätt sig i den alba som man sytt upp i Middeleldercentret efter en biskopsalba i Lund. När han saknade ett bröstkors lånade jag honom mitt. Jag hade min vanliga kanikdräkt. Vi vandrade från Stormansgården ner till Landsbyn. Där nere avslutade Bjørn med att läsa ett stycke på latin – “Ille Nalle Puh”.

Vad ska man säga om det här? Var det på riktigt eller bara på låtsas? Tja, halvt-om-halvt. Processionen var riktigt genomförd. Men den var gjord som ett inslag för att erbjuda besökarna visuella upplevelser. Ungefär så här skulle det kunna ha sett ut, när det var på riktigt. Alltså återskapade vi något. Men det hela hängde i luften.

Vi hade inte något tydligt mål för vandringen. Inte någon vallfärdskyrka. Inte ens något hus som skulle välsignas. Processionen slutade mitt på en gårdsplan, med alllvarsam högläsning på latin.

Var det någon som uppfattade vad Bjørn läste? Kanske en latinprofessor skulle hört att det lästes ur Nalle Puh. Det var viktigt för Bjørn att det inte var en religiös text, att det inte var någon bön eller så. Besökarna hade inte ju valt att deltaga i en gudstjänst. De hade kommit till en medeltidsmarknad för att uppleva upptåg och insupa atmosfär.

Det hela gjordes för deras skull. Processioner är visuella, de är offentliga. Men det stannade här vid att skapa en yta eller en slags kuliss. Därför var det rätt att läsa Nalle Puh.

Men om vi skulle velat göra det “på riktigt”, ja det är en annan historia. Återkommer.

Åsa skriver.
Jag är hantverkare, yrkesvävare sedan massor av år tillbaka. I mitt medeltida liv vill jag visa och berätta om vävning. Och kanske inspirera till vävning. Det är därför vår inredning i bostadstältet så mycket som möjligt består av handvävda textilier. Textilier som inte är direkta kopior, men vävda i tekniker, färger etc som finns belagda. Jag tycker också att det är en fördel om de är formgivna så att de lika gärna kan användas i det vanliga moderna livet. HÄR finns mer om min “medeltida” vävning.

Det finns ett problem med att visa upp hantverk. Hantverkarna satt naturligvis inte i tält i ett läger, så som vi oftast gör. De hade sina verkstäder, antingen egna eller arbetade i andras. En del reste på marknader med sina produkter, men vid sådana tillfällen var de där som försäljare.

Så hur gör vi? Folk är intresserade av hantverk och vill gärna titta och fråga. I ett läger skulle man kunna ha en “hantverksgata” där det är renodlat hantverkare. Bostadstält och matlagningsplatser kan läggas bakom. Kanske det skulle lite illustrera ett hantverkskvarter.

En annan sak att tänka på när man visar upp sitt hantverk är att den tidens hantverkare hade övat upp sig i åratal. Det är skillnad mot de flesta reenactare som har hantverket som hobby. Kanske det inte alltid syns så mycket på den färdiga produkten, utan mer på handlaget och en uppövad snabbhet. Man har fått in handlaget i kroppen och rörelserna är integrerade med ens person. Det kan vara ärligt att ibland säga till publiken att det nog såg annorlunda ut när den tidens hantverkare arbetade.

Martin har suttit på Bornholm och sytt ett par skor åt mig – han sydde sitt första par där. Och det är klart att det syns att han inte är van. Då får man väl säga något som att – det här med skor är egentligen inte något jag brukar göra, men hustrun behöver ett par och här finns ingen skomakare, så vad ska jag göra!

Vi funderar nu vidare på hur vi ska få det att verka autentiskt att sitta i vårt tält och syssla med de hantverk vi har med oss.