En blogg om vävning

Åsa skriver.
Peter skriver om att utveckla återskapandet. Jag uppfattar det som att det rör både det som sker inför publik och det liv man lever när publiken gått hem. Att ge en mer autentisk bild till publiken och att också för sin egen skull leva ett medeltida liv.

I min första post berättade jag om vår första erfarenhet av medeltida lägerliv – med Gutars bågskyttar till Bornholms middelaldercenter. Vi var egentligen ganska motvilliga deltagare – tältliv var ingenting för oss! Vi blev bitna, men upptäckte snart att skulle vi delta i medeltida läger ville vi mer. Den andra sommaren hade vi ett eget tält, inspirerat av bilder av vita tält med blå ränder och det bevarade Baseltältet. Efter ett par år blev det ännu ett tält! HÄR finns en berättelse om tälten.

Risma bildades det år när Gutars inte reste till Bornholm utan vi reste dit själva. I fyra år har vi nu rest till Bornholm som egen liten grupp. Och vi måste fundera över vår del i det medeltida livet – vad är det vi återskapar, vilka är vi, varför reser vi runt med två tält? Hur ska vi förklara vår medverkan? Det här är frågeställningar som blir allt viktigare för oss.

Vi är en vävare och en präst och vi hör ihop – på något sätt! Vi har vårt bostadstält, inrett med handvävda textilier, som står öppet för folk att titta in i, och vi har ett verkstadstält där vi kan sitta under dagarna med våra sysslor, diverse hantverk, mest textilt.

Martin och jag har bara praktisk erfarenhet från Bornholms middelaldercenter. Där talar man mycket om “formiddling” – att förmedla kunskaper. Alltså den pedagogiska biten. Det är vad vi gör under dagarna, visar och berättar vad vi håller på med. Det är för det mesta fantastiskt roligt – ibland lite tråkigt, måste vi väl medge. Men har man en hobby man brinner för så vill man ju dela med sig!

När kvällen kommer börjar vårt alldeles eget medeltida liv. Matlagning, som oftast påbörjats under “publiktid” (vi försöker att ha en någorlunda medeltida mathållning). Så dukar vi upp vår medeltida middag och njuter av kvällen. Vi kan sedan göra små avkall på det autentiska genom att läsa en helt modern bok om ljuset så tillåter. Vi kan också ta fram lite modernare stolar, men då lägger vi våra filtar över dem. Det är ändå skönt att få ett ryggstöd när man blir trött! Men i stort sett så finns ingen (synlig) modern utrustning hos oss.

Allt det här fungerar på Bornholm, där vi ju hamnade mer av en slump. Men vi funderar nu över hur vi ska kunna utveckla oss för att passa in i andra sammanhang. Vi är ju varken marknadsfolk eller stridsfolk. Vårt lilla tält, verkstadstältet, tänker vi anpassa till att kunna sova i. Det stora tar alltför långt tid att sätta upp för att man vill göra det för någon dag. Men det mindre sätter vi upp snabbt och vi behöver inget släp, utan utrustningen får plats inne i själva bilen.

Åsa skriver.
Peter Ahlqvist skriver om att utveckla det historiska återskapandet genom att också ta med den sociala biten, att “leva medeltid”. Om gruppens medlemmar – Peter är medlem i Albrechts bössor – på ett autentiskt sätt visar hur de hör samman i familjeband och hur hierarkin är, då blir också förmedlingen till besökarna mer spännande och rättvisande. Peter vill också för sin egen skull leva medeltid under hela dygnet, även när besökarna gått hem.

I ett sista avsnitt diskuterar han kring begreppet persona och kommer fram till att det kan vara ett sätt att ge en bakgrundsbild och en stabilitet till det medeltida liv man vill gestalta. Vet man vem man är, då vet man också vilka sorts kläder man ska bära, vilken sorts utrustning man ska ha, hur man uppträder mot andra etc. Däremot menar Peter att man ska inte spela den personen.

När vi läste det här tänkte vi: men så här gör man väl! Det är en självklarhet för oss. Varför då?

I förra avsnittet skrev jag om hur man i medeltidsveckans begynnelse uppmande folk att skaffa sig en medeltida identitet och ett medeltida namn. Det fanns listor med namn från det medeltida Visby och andra hanseatiska städer. Tanken var att man skulle få medeltiden “in på kroppen” och sätta sig in i hur den personen kunde ha levt. Här var det inte fråga om att visa upp medeltid för besökare utan att leva den själv. Och det gjorde vi!

Jag har varit med om varenda medeltidsvecka sedan starten 1984. Det första året/åren (då var det de två söndagarna som gällde) gick jag mest omkring. Sedan blev jag några år kringvandrande kringelförsäljare, mest för att ha något att göra – att vara någon.

Så kom tiden i Gutars bågskyttar. På tornerspelsplatsen måste man ha ett namn. Jag blev Åsa vävare, eftersom vävning är min moderna profession. Därmed var min identitet fastlagd! I motsats till flertalet skyttar, som helst ville framstå som yrkesbågskyttar, framhöll jag mig som en civil person som lärt sig att använda långbågen och då också deltog i de tävlingar som anordnades i samband med tornerspelen. Vi hade några livliga diskussioner inom föreningen om kvinnor överhuvudtaget borde kunna vara med – och om de kunde, så skulle de givetvis ha manskläder. (Från allra första början var alla klädda i tvåfärgade bomullskoltar á la Bockstensmannen, men det hade redan blivit mer individuell klädsel innan jag kom med). Slutresultatet blev att härolden, istället för att annonsera ut bågskyttarna “från de djupa skogarna i Buttle”, annonserade ut att hertigen sänt bud till alla bågskyttar på Gotland om en tävling. Därmed kunde vi alla, oberoende av identitet, delta.

Runt identiteten som vävare har jag sedan försökt att sätta in mig i ett medeltida samhälle med en berättelse om mitt liv – vilka möjligheter fanns och var hamnar jag i det medeltida samhället?

Martin kom in i mitt liv och inkorporerades även han i den medeltida berättelsen. Men vår bakgrundsberättelse skriver vi vid ett annat tillfälle. Den är inte heller viktigt i det här sammanhanget. Det viktiga med den är att den ger oss material för vårt återskapande, den håller ihop våra dräkter och övrig utrustning till något helt.

Vi bygger alltså vårt återskapande på att vi har en medeltida identitet och att det finns en berättelse om våra liv. Det är inte något vi återger för besökare, men det ger en mening till vad vi gör och förhoppningsvis gör det vårt återskapande mer autentiskt. Vi upplever det här som mycket spännade och det tvingar oss att tänka oss in i det medeltida samhället.

I ett antal inlägg på sin blogg In deme jare Cristi funderar Peter Ahlkvist kring hur hans återskpande kan utvecklas från ett återskapande av enbart materiell kultur till att också innefatta den sociala aspekten – hur gestaltade sig livet, hur interagerade människor med varandra, familjeband, hierarkiska förhållanden etc. Det är viktiga funderingar Peter delar med sig av. I hans fall gäller det deltagandet i gruppen Albrecht bössor som visar upp livet i ett härläger.

Inläggen får oss, Martin och Åsa, att fundera vidare över hur vi ser på vårt eget “medeltida liv”. Främst handlar det om vår minigrupp Risma. Var befinner vi oss nu och hur vill vi utveckla vårt intresse?

I vårt återskapande utgår vi från våra moderna yrken, präst och vävare. För oss båda är det svårt, eller snarare omöjligt, att bortse från det som är en stor del av vår identitet. Det verkar också som om det kan lysa igenom den medeltida klädseln. Ett exempel är när Martin klädd i kort arbetskjortel får frågan: spelar du präst? Och jag vet att det syns när jag arbetar med någon textil att det här är mer än en hobby för mig.

Under jul- och nyår 2011/2012 har vi funderat tillsammans efter att ha läst Peters texter. I stället för att svara på Peters funderingar på hans blogg får det bli som ett antal inlägg på vår egen blogg.

Åsa börjar med en bakåtblick.
Min egen ingång i det medeltida återskapandet är medeltidsveckan på Gotland. Det var 1984 och det hela började som ett folkbildningprojekt för gotlänningarna. Man skulle inte bara klä sig i en medeltida dräkt, utan också skaffa sig en medeltida identitet. Tanken var att man på det sättet skulle lära sig mer om medeltiden. Under de första åren hölls det kurser, inte bara om den materiella kulturen – kläder, mat – utan också om hur man skulle föra sig – hälsa, röra sig – och om medeltidens kyrkliga liv. Här i Medeltidsveckans “ursprung” fanns faktiskt en hel del av det som Peter nu funderar över. Men här fanns inte boendet med, man deltog under dagarna och gick sedan hem till sig. Men det var något fantastiskt över de här första åren av medeltidsveckan, att vandra runt i de medeltida gränderna iförd medeltida kläder. Och de söndagliga marknaderna inne på Strandgatan, när det fortfarande fanns plats att röra sig. Grisar och lamm fanns det också plats för. Allt det här gav mersmak!

Nästa fas i “medeltideriet” var medlemskapet i Gutars bågkyttar. I många år innebar medeltidsveckan att medverka i tornerspelen som långbågeskytt. Gutars bågskyttar är nog mer att se som en skytteförening än som en medeltidsförening – klädda i medeltidskläder skjuts det långbåge och armborst. Jag började i föreningen tillsammans med mina två söner. Efter ett antal år (1996) kom även Martin med. Vi två reste så småningom med Gutars bågskyttar till Bornholms middelaldermarked – och upptäckte efter några år att vi ville mer med vårt medeltida liv än vad bågskyttarna ville. Tre år reste vi tillsammans med Gutars och anskaffade då en hel del eget bohag. En målsättning var att kunna ha vårt tält öppet och visa en så bra som möjligt inredning – med handvävda textiler!

När Gutars inte längre reste till Bornholm bildade Martin och jag den lilla gruppen Risma och fortsatte att resa till Bornholm.

På Historiska museet i Stockholm finns en vävsömsdyna som är daterad till medeltid eller möjligen 1500-tal. Den har ett mönster med en helt annan uppbyggnad än mönstret på dynan från Gotland. Ett rutmönster inramar något som kan vara ett livsträd med motställda fåglar. På museets hemsida finns bilder. Dynan är 60 x 60 cm. Bottentyget är av samma typ som den gotländska dynan.

Jag ritade av mönstret från bilderna och prövade att brodera på ett tätare ylletyg. Förhållandet i täthet mellan varp och inslag är ungefär det samma som på originaldynan. Beroende på vilket håll man lägger stygnen får fåglarna olika utseende.

Efter att ha provsytt fåglarna satte jag igång att brodera en hel dyna, men med det här tyget blir dynan ca 27 x 27 cm. Först använde jag en liten rund ram, men i Kuressaare på Ösel hittade jag en bra broderbåge.

In the Historical museum in Stockholm there is a cushion, sewn with pattern darning. It is dated to medieval time or perhaps to the 16th century. The pattern is quite different from the Gotlandic cushion. Within a fram-work there is something that can be seen as a tree of life with birds. You find pictures HERE. The cushion is 60 x 60 cm. The fabric is as same as the cushion from Gotland.

I made a pattern from the photos and made a sample on a worsted fabric with the same proportions of the warp and weft as on the original cushion. The birds will be different, depending which way the stiches are made.

Now I am embrodering the whole cushion, but with this fabric it will be ca 27 x 27 cm. At first I used a little round frame, but in Kuressaare on Ösel I found a good embroidery frame.

Genom mitt vävsömsprojekt har jag återupptäckt glädjen att brodera! Mycket av min fritid under skoltiden gick åt till att brodera. Mest olika trådbundna tekniker, men också en del fritt broderi. Under min väv- och textilutbildning, och sedan under universitetsstudierna, blev det inte mycket tid över till broderi. Och när därefter vävningen blev mitt yrkesarbete lade jag nöjesbroderiet åt sidan helt och hållet.

Under min tid på Livrustkammarens textilkonserveringsateljé övade jag upp mig att sy med arbetet uppspänt i en båge. Ett års träning sätter sina spår. Jag vill ha broderiet helt uppspänt i en båge, som ligger på ett par bockar eller på något sätt sitter fast, så att jag har händerna fria och kan ha en över broderiet och en under. Det är effektivt och samtidigt rofyllt att arbeta så.

Vävsömmen vill jag fortsätta att utforska mera. Men sedan lockar nog det fria broderiet.

By my project with the pattern darning I have rediscovered the joy in embroidering! Much of my spare time during school-days I spent with embrodery. Mostly counted-thread techniques, but also some free embroidery. During my weaving and textile studies, and then at the university, I had not so much time for embrodery. And when weaving became my profession I gave up embrodery just for fun.

I want to have my embrodery in a frame to have my both hands free, one over the embroidery, the other under. I trained this during one year when I worked in the work-room of Livrustkammaren.

I will go on with the pattern darning a bit more. But after that I will explore the free embroidery.

An exhibition in the Loom Museum at the Glimåkra Vävdagar 2011.

Inför Vävdagarna i Glimåkra frågade Lillemor Johansson om Åsa ville göra en av utställningarna i Vävstolsmuseet. De kom överens om att det skulle handla om “vid-sidan-om-vävar” och Lillemor satte namnet på utställningen: En salig blandning.

På bilden två filtar som för ett tag sedan vävdes för Vävmagasinet. Som vanligt blev det varp över och då blev det en liten praktisk filt när man sover på långfärdsbussen till Taizé.

Framför filtarna två sjalar. Åsa vävde några till guiderna på Linnés Råshult. Sjalarna här kan underligt nog också användas till en vikingatida kvinnodräkt.

De svarta sjalarna är ett prov av en 16-sk vävstyrning. Det finns en äldre Varpapu på folkhögskolan på Hemse. Den ville Åsa testa. Det här mönstret vill man inte trampa!

Den stora vävstolen där hemma utrustades med nya sax-trampor och de testades med att Åsa vävde några sjalar i språngdräll.

Ett bord med en röd duk i ylledamast och utställningsgodis i medeltidsservis. Ett annat bord med sju par handledsmuddar, som är vävda på en grindvävstol med en eller två grindar.

När man står i en monter på Vävmässan bör man ha något handvävt på sig. Det blev ett par muddar och en halsduk. Jag använde min lilla Knitters Loom. De är vävda med ullgarn och ett garn som drar ihop sig när man lägger det färdigvävda tyget i hett vatten. Tyget blir elastiskt.

Standing on a Handweaving Fair you must be dressed in something handwoven. I made a pair of wristlets and a scarf. I used my little Knitters Loom. They are woven with a yarn of wool and a yarn that shrinks when you lay the fabric in hot water. The fabric will be elastic.

Vävsömsdynan är sydd på ett grovt tyg. Här ett prov på ett tunnare tyg. Det är ett ylletyg i tuskaft . Det går att räkna trådar med bra ljus och goda glasögon. Det ena provet är sytt med enkelt Moragarn, det andra med dubbelt mohair/silkegarn. Båda två-trådiga garner, mohair/silkegarnet är lite tunnare än Moragarnet.

För ett vävsömsbroderi gäller det att hitta ett vackert bottentyg eftersom broderiet inte täcker hela tyget.

The cushion with embrodery in pattern darning is sewn on a coarse fabric. Here a test on a finer fabric. It is a wollen fabric in plain weave. It is possible to count the threads in good light and with glasses on. One is embroided with one thread Mora (a thin worsted yarn), the other with double mohair/silk yarn. Both 2-plied yarns, the mohair/silk is little finer than Mora.

You must find att nice fabric as the embrodery will not cover the hole fabric.

När jag broderar med ett tyg uppspänt i båge vill jag fästa bågen så att jag har båda händerna fria. En bild på nätet gav mig idén till det här arrangemanget: En del från en trasig nystvinda och en mindre skruvtving fastsatt med gummiband.

When I use a embrodery frame I want to have it fastened to have both my hands free. A picture gave me this idea. A broken reel and a little screw clamp.